Anatomy of a Murder (1959)

Det finns många klassiska filmer som man bör ha sett om man har ett stort filmintresse. Jag försöker att beta av de jag ännu inte har haft nöjet att se, efter hand. Nu har turen kommit till Otto Premingers Anatomy of a Murder.

”You’re a funny kind of lawyer. The music, I mean. Aren’t lawyers supposed to like music? Not that kind of music. I guess that settles it. I’m a funny kind of lawyer.”

Den före detta allmänna åklagaren Paul Biegler jobbar nu som försvarsadvokat tillsammans med sin sekreterare i den lilla staden Iron City. Under en av Pauls fisketurer uppmärksammas ett brutalt mord i småstaden, där en löjtnant skjutit en man till döds efter det att hans fru blivit våldtagen. Efter en långvarig tvekan accepterar Paul slutligen erbjudandet att försvara löjtnanten. Till hjälp tar han sin alkoholiserade juridikpartner och vän Parnell. Historien innehåller många frågetecken och det blir svårare än han trodde att få juryn på sin sida när försvaret tar hjälp av en biträdande kronjurist från storstaden.

”I’m just a humble country lawyer, trying to do my best against this brilliant prosecutor from the big city of Lansing.”

Ända sedan jag såg James Stewarts filmer i Alfred Hitchcocks regi (här kan ni läsa mina recensioner av Rope och Rear Window) har jag blivit mer och mer förtjust i mannen. Stewart är en legend och en av de bästa skådespelare som existerat, så är det bara. I Anatomy of a Murder levererar han ytterligare ett knivskarpt rollporträtt som mycket väl kan vara hans bästa. Duke Ellingstons (som dyker upp i en kort scen tillsammans med Stewart) musik är lika klassisk som filmen och den fungerar perfekt ihop med bildspelet. Förutom Stewart är filmen fullproppad med bra skådespelare och många av dem gjorde här tidiga roller. George C. Scott visar redan här vilken duktig skådis han är som den bryska kronjuristen från den stora staden och det är inte konstigt att han blev Oscarsnominerad för sin insats. Lee Remick är utmärkt i rollen som det flirtiga våldtäktsoffret, 17 år innan hon adopterade djävulens son i The Omen. Ben Gazzara imponerar som den nonchalanta löjtnanten med kort stubin och det var inte förrän filmen var slut som jag insåg att det är samma man som spelade elakingen i Road House (som jag recenserar HÄR) 30 år senare. 

”Until this is over, you’re going to be a meek little housewife with horn-rimmed spectacles. You’re going to stay away from men, juke joints, booze and pinnball machines. You’re gonna wear a skirt and low-heeled shoes. And you’re gonna wear a girdle. Especially a girdle.”

Anatomy of a Murder är en filmklassiker med ett mycket bra filmmanus (som bygger på John D. Voelkers då rykande heta roman med samma namn) och enastående rollpresentationer. Första halvan fokuserar på att samla ihop fakta medan den andra delen bedömer och väver ihop den till ett imponerande resultat. Anatomy of a Murder behöver inga återblickar i bilder eller våldsamma utbrott för att hålla publiken på sträckbänken. Det är ett rättegångsdrama som trots sin långa speltid och sina år på nacken lyckas engagera tittaren. Filmen var vågad för sin tid och tog upp ett kontroversiellt ämne som än idag är aktuellt. Det är skrämmande att faktorer som en kvinnas klädsel och om huruvida hon var berusad eller inte kan innebära ogiltigförklarning eller straffmildring i liknande fall över 50 år senare. Det är ett sorgligt faktum att vi inte lyckats komma längre än vi har gjort sedan dess. Anatomy of a Murder är en film för jazzgillare och filmfantaster. Jag rekommenderar den varmt till älskare av båda.

Rope (1948)

Victoriateatern i Malmö är en mycket behaglig lokal och ett av de mest genuina ställen vi har i staden. Där har jag varit på picknickkonserter med Eldkvarn och den lokala förmågan Andi Almqvist. Jag har druckit vin och ätit god mat samtidigt som jag sugit i mig atmosfären. Klockan är 12 och det är picknickbio. Victoriateaterns Retro Films är en filmklubb som visar äldre klassiker och idag var det dags för Alfred Hitchcock’s Rope från 1948. Detta passade alldeles utmärkt då jag och min sambo nyligen börjat gå igenom regissörens gigantiska filmkatalog. För min sambo är det första gången hon ser Rope, för mig är det första gången jag ser en Hitchcockfilm på bio och det är något jag alltid velat uppleva.

Hitchcok i Neon

Två unga män stryper sin klasskamrat för spänningens skull. De bjuder sedan in vänner och familj till offret samtidigt som de förvarar liket i en kista i samma rum. Deras gamla lärare Rupert är dock smartare än vad de trott och paranoian är snart deras nytillkomna middagsgäst.

Rope är filmad i tio tagningar och är Alfred Hitchcock’s första långfilm i färg. Det är ett kammarspel som trots sin höga ålder fungerar bra än idag. Som vanligt när det kommer till Hitchcock’s filmer innerhåller Rope bra skådespeleri, särskilt av den alltid lika pålitliga James Stewart. Det är inte en av mina favoritfilmer av Hitchcock men det är ett intressant experiment. Det krävs skicklighet för att hålla intresset uppe när allt utspelar sig i ett rum och den skickligheten besitter definitivt Hitchcock.

Rear Window (1954)

Efter en olycka sitter fotografen Jeff i en rullstol med brutet ben. Uttråkad börjar han studera sina grannar tillsammans med sjuksköterskan Stella och sin flickvän Lisa. Sakta sker små förändringar i grannskapet och Jeff blir övertygad om att ett mord har begåtts.

Alfred Hitchcock hänger på ett party

Rear Window är en av mina favoriter bland Hitchcock’s närmare 70 filmer. Grace Kelly är förtjusande och James Stewart ger som vanligt ett trovärdigt personporträtt. Peeping Tom konceptet har efter Rear Window används flitigt i filmer som Fright Night, Body Double och nu senast Disturbia. Även fast Rear Window har över 50 år på nacken innehåller den ett koncept som aldrig blir inaktuellt då människan i naturen är och har alltid varit intresserad av vad andra människor har för sig. Nu mer än någonsin om man ser på alla dessa dokusåpor.

Vid detta lag har väl de flesta redan sett Rear Window (resten av er borde skämmas). Se denna recension som en påminnelse om att det är dags att bekanta sig med den igen. Rear Window är precis lika bra varje gång jag ser den och är dessutom ett enastående bevis på att Hitchcock är en av de största regissörerna genom tiderna.