Warlock: The Armageddon (1993)

För länge, länge sedan förhindrade en skara utvalda män, så kallade druider, djävulens son från att bli född. En massaker följde och de få som överlevde lyckades gömma två av de fem magiska stenar som både kan möjliggöra och förhindra Armageddon. Åren går och den slumrande ondskan vaknar sakta till liv. Under en månförmörkelse i dagens New York föds Satans son och i huden på avlerskan finner han kartan som ska leda honom till där de fem magiska stenarna befinner sig och att en gång för alla frigöra sin fader och släppa lös helvetet på jorden. Spåren leder häxmästaren till det soliga Kalifornien och den lilla staden Logan Valley där de enda kvarlevande druiderna vaktar två av stenarna. De har en enda uppgift och det är att stoppa jordens undergång. Tillsammans med två av druidernas barn som föddes vid samma tidpunkt, ungdomarna Kenny och Sam, är det dags för den slutgiltiga striden mellan gott och ont.

”Throughout time, people known as Druids have used their mystical powers to protect the Earth from evil. Once every millennium, when the sun aligns with the moon, these guardians summon the magic of their sacred runestones in the quest to prevent the birth of Satan’s son.”

Warlock: The Armageddon hoppar över historien i ettan och berättar istället en helt ny. Den må vara snarlik och denna gång letar häxmästaren efter magiska runstenar istället för sidor ur den sataniska bibeln men det stör mig inte det minsta. Warlock: The Armageddon är otroligt underhållande och måste jag välja mellan Warlock och dess uppföljare blir valet enkelt – Warlock: The Armageddon. Allt är mycket mer uppskruvat. Det är blodigare och mer våldsamt och häxmästaren är elakare än någonsin. Han är sin pappa upp i dagen och Djävulen skulle vara stolt över att ha en så ondskefull son som Julian Sands. Sands är lysande i rollen och hans elaka utspel får nu ännu mer utrymme. Även denna gång är historien ett skräckäventyr, fast med mer betoning på skräck. De ”magiska” effekterna eller Picasso-skulpturen känns daterade men allt annat är av toppkvalité. Blodet sprutar hejvilt och häxmästarens oneliners och utspel är klockrena. Filmen får mig att vilja vara tonåring igen.

”The trees shall be torn in half. The birds shall be severed from the sky. The water shall turn red as death. The maggots shall seek the light. And within the heart of each lay the icons of our destruction.”

Den inledande sekvensen där de heliga druiderna driver ut djävulens avkomma ur en fastspänd kvinna vid ett stenblock och det abrupta avbrottet där de mister livet av brynje- och hjälmprydda män, är stentuff. När sedan historien i nutid sätter igång och vi blir introducerade för de gamla männen som fört traditionerna vidare myser jag i filmsoffan. Jag har bara goda minnen från Warlock: The Armageddon och tillsammans med dess föregångare var de filmer jag frekvent placerade i videobandspelaren. Jag hade ganska låga förväntningar när jag skulle se den igen men precis som med den första delen tycker jag att filmen håller förvånansvärt bra än idag. Warlock: The Armageddon lär inte vinna någon ny publik men de som vuxit upp med filmen kommer förmodligen att uppskatta den än idag, tjugo år efter det att den gjorde entré i videobutikerna. Jag gillar originalet skarpt men uppföljaren slår den på truten flera gånger om genom att vara våldsammare, elakare och ännu mer underhållande. Allt från den inledande födelsesekvensen (det är omöjligt att inte tänka på Xtro) till den tuffa slutkampen är fantastisk. Fy fan vad jag gillar Warlock: The Armageddon!

Warlock (1989)

Året är sextonhundranittioett och i en liten by i Boston står en ondskefull häxmästare anklagad för samröre med djävulen. Straffet är fastställt och häxmästaren döms till döden genom hängning för att sedan brännas över en korg med levande katter. Istället för att erkänna sitt brott, flyr ondskans redskap och förflyttar sig trehundra år fram i tiden till dagens (det vill säga nittonhundraåttioåtta) Los Angeles för att tjäna mörkrets krafter. Häxmästaren får i uppgift att samla ihop de tre delarna av djävulsbibeln Grand Grimoire, i vilken Guds bortglömda namn finns - ett namn som om det uttalas baklänges kan återkalla självaste skapelsen. Hack i hälarna har Satans sändebud häxjägaren Redferne och med hjälp av Kassandra, en ung kvinna som fått en förbannelse slängd på sig som gör att hon åldras i en rasande fart, tar de tillsammans upp jakten på den ondskefulla häxmästaren.

”Next time there won't be any spells, no hexes, no potions. Next time, he's gonna kill me.”

Warlock är en blast from the past. Det är en av mina favoritfilmer från åttiotalet och jag har sett den och dess uppföljare fler gånger än jag kan räkna genom åren. Nu var det länge sedan jag såg någon av dem så jag passade på att beställa dem båda när wowhd hade en 15% rea på allt i butiken. Efter det att manusförfattaren och regissören David Twohy klottrat ner historien till den underhållande monsterrullen Critters 2 var det dags för satanistäventyret Warlock. För regin står Steve Miner och han ligger bakom flera rullar som jag gillar skarpt. Förutom Friday the 13th Part 2 och Friday the 13th Part III har han levererat Halloween H20: 20 Years Later, monsterfilmen Lake Placid och den underskattade zombiestänkaren Day of the Dead och de är alla underhållande filmer på sina egna vis.

”You tellin' me you're a witch? You ain't no witch! Witches are girls!”

Julian Sands som spelar häxmästaren är en skådespelare som jag alltid har tyckt mycket om och det märks att han har njuter i Warlock. Han är perfekt som det genomonda sändebudet och det är tack vare just Warlock som jag tittade på allt jag kunde komma över med skådespelaren de nästkommande åren. Än idag så höjer jag ögonbrynen när han medverkar i en ny film. Warlock är lite av en mix mellan åttiotalsklassikerna The Terminator och Highlander. Historien är till en början nästan identisk med Cameron’s rulle fast tvärtom, här färdas de två representanterna av gott och ont fram i tiden istället för bakåt. Warlock är ett skräckfyllt äventyr som inte är det minsta skrämmande men otroligt underhållande. Jag gillar de ibland taffliga specialeffekterna och de uppenbara kulisserna bakom kyrkogården i slutsekvensen. Det är charmigt och effekter av detta slag tilltalar mig något oerhört. Jerry Goldsmith’s dramatiska musik passar filmen perfekt och ibland blir den så öronbedövande att jag var tvungen att sänka ljudet markant för att inte väcka min sovande sambo. Kulturkrockarna som bidrar till filmens ibland komiska inslag är ibland kul, ibland fjantiga men humorn blir aldrig påfrestande. Warlock är gjord med glimten i ögat och filmen håller än idag. Jag ser spänt fram mot att återbesöka uppföljaren och jag längtar tills den ska trilla ner i min brevlåda. Jag kommer definitivt att se Warlock flera gånger i framtiden.

Arachnophobia (1990)

En expedition på jakt efter nya insektsarter i Venezuela, ledd av dr Atherton, får ödesdigra konsekvenser. En livsfarlig spindel följer med lasten hem i en kista hos den nyligen avlidna fotografen Manley. Ross Jennings flyttar tillsammans med sin fru och deras två barn från San Francisco till den lilla staden Canaima för att ta över tjänsten som doktor då den nuvarande dr Metcalf går i pension. De hinner knappt slå sig till ro innan stadens befolkning börjar dö under mystiska omständigheter. Och alla offren har små bitmärken på kroppen…

”…when that happens, this town is dead. And the next town, and the next town. And the next one and so on.”

Arachnophobia, eller Imse Vimse Spindel som den svenska publiken är mer bekant med, är en av de filmer jag har starkast minnen från som ung grabb. Jag var 10-11 år gammal och då filmen hade 13 års gräns (som vi hade i Sverige under en period, likt USA har PG13) bad jag min far om lov att se filmen tillsammans med en jämnårig skolkamrat. Han sa strängt nej men ung och nyckfull som jag då var gav jag blanka fan i det och trampade iväg på min bmx-cykel med vhs-kassetten under armen. Arachnophobia gav mig flera sömnlösa nätter och det var tack vare just den filmen som min fobi mot spindlar började gro. Arachnophobia gav mig inte bara en isittande fasa gentemot spindlar, den väckte också mitt än idag omättliga intresse för skräckfilm med argsinta djur och insekter i huvudrollerna.

”What’s wrong? Some damn thing bit me. It’s just a spider. Spider? It felt like a damn cougar.”

Arachnophobia har Steven Spielberg (tillsammans med filmens regissör Frank Marshall) som verkställande producent och ofta känns det som en typisk Spielberg-produktion med sann matinéspänning i 1960-70tals stil. Fast det var väldigt länge sedan jag såg Arachnophobia kommer jag ihåg nästan varenda scen i filmen och även denna gång rös jag av njutning när de åttabenta varelserna förvandlar den lilla staden till en mardröm. Julian Sands är som vanligt väldigt bra som den överentusiastiska spindelälskaren och det var i och med Arachnophobia som jag började hålla ögonen öppna efter fler filmer med karln i rollistan. Jeff Daniels är perfekt i rollen som den nyinflyttade doktorn med en förlamande spindelfobi. Saken är den att alla som medverkar känns väldigt trovärdiga i sina roller och det är en charmig film som lyckas på alla plan. Jag var rädd att jag nu skulle tycka att filmen kändes B eller enbart var tramsig men så var verkligen inte fallet, allt är väldigt välgjort. Småstadsmentaliteten och de vackra dockhusliknade hemmen är bedårande och vore det inte för de förrädiska spindlarna skulle Canaima vara det ultimata stället att slå sig till ro. Den varma humorn (John Goodman dyker upp som den självsäkra och (o)umbärliga insektsutrotaren) och de äkta karaktärerna får mig att lyfta på smilbanden flera gånger. Arachnophobia kan mycket väl vara den ultimata spindlar-invaderar-en-småstad-filmen och jag vet att älska är ett starkt ord att använda men jag älskar verkligen Arachnophobia, lika mycket nu som då. Det är en gedigen film för alla de äldre medlemmarna i familjen och en film som är värd att plocka fram ur filmsamlingen lite då och då. Men hoppa över popcornen!

Rose Red (2002)

Ingen som läser min blogg eller känner mig kan ha undgått att uppmärksamma att jag snöat in på Stephen King den senaste tiden. Hans ofta väldigt långa böcker kan vara skönt att ta en paus ifrån ibland och vad passar då inte bättre än en historia skriven av mannen i fråga, direkt för tv?

”Shirley Jackson was right. Some houses are born bad. Houses like this one. Houses like Rose Red.”

John Rimbauer lät bygga ett jättelikt hus till sin blivande maka, den tjugo år yngre Ellen under 1900-talets början. Marken där huset snart skulle stå gjorde byggnadsarbetarna galna och innan kåken, som senare fick namnet Rose Red, blev färdigbyggd inträffade en rad olyckor. Fram till 1972 försvann tjugotre personer i samband med sina vistelser på Rose Red och sedan dess har det jättelika huset hållits stängt. 30 år senare anses Rose Red vara en död cell och professor Joyce Reardon, som är besatt av den otursföljda kåken, lyckas övertala (genom att sära på benen) den sista levande i Rimbauer-släkten att öppna portarna en sista gång. Joyce tar med sig ett team bestående av sex personer med olika psykologiska talanger för att utföra experiment och för att se om Rose Red fortfarande hemsöks av paranormala fenomen. Efter att ha legat i dvala under många år vaknar Rose Red sakta till liv igen.

”If we’re quiet...if we listen...we can hear houses breathe. Sometimes in the depth of the night, we hear them groan. It’s as if they’re having bad dreams.”

Stephen King är en sagoberättare för vuxna. Det som gör honom så intressant är hans enastående berättelser som ofta snuddar vid gränsen till det övernaturliga. Hur otroliga hans historier än kan vara, sväljer vi dem rakt av och ifrågasätter aldrig huruvida de är trovärdiga eller inte. Det spelar ingen roll då han ständigt väver in de alltid lika aktuella frågeställningarna om en eller flera personers tankegångar kring sina roller i livets olika skeden. Det kan spegla sig i religion, politik, kärlek, hat, allt som lägger grunden till det ständiga sökandet efter att finna sin identitet och att kunna passa in. Ibland kan hans verk kännas som ursäkter till att berätta samma historia en gång till, och det gör han ibland men det är ur de många olika perspektiv han berättar dem som gör dem intressanta. Det känns aldrig som att han upprepar sig själv på ett negativt sätt. Sträckan från A till B är oftast mest intressant däremellan, utan att för den delen fallera i slutskedet. När hans tankar överförs till film blir de oftast inte lika lyckade. Rose Red är ett sådant exempel.

Till en början var det tänkt att Steven Spielberg skulle ha regisserat en spökhistoria och att Stephen King skulle stå för manuset, men då det drog ut på tiden försvann Spielberg från projektet och King sålde istället filmmanuset till tv-bolaget ABC. Rose Red blev en miniserie på tre avsnitt med en speltid på över fyra timmar.

En historia som detta har vi fått ta del av flera gånger tidigare och Rose Red tillför inte mycket nytt till genren, men bra spökhistorier växer inte på träd så jag välkomnar varje nytt bidrag med min fulla uppmärksamhet. Det har gjorts mycket bättre tidigare men King (som själv dyker upp i en liten roll som pizzabud) har lyckats skriva ytterligare en bra historia med ett detaljerat persongalleri som tyvärr inte blir särskilt lyckat i tv-format och jag kan tycka att det är lite synd att han inte valde att berätta sin historia i bokform istället. Karaktärerna är det dock inget fel på, om man bortser från den otroligt enerverande Matt Ross som spelar Emery, vars minspel och totala avsaknad av skådespelartalanger stör filmen och gör att all min fokus går till att önska livet ur honom. De resterande är alla bra och flera av dem känner vi igen från idag omåttligt populära serier som Two and a Half Men och Bones. Julian Sands från min ungdomsfavoritfilm Arachnophobia spelar här tankeläsaren Nick och varje gång han dyker upp i en film höjs betyget automatiskt ett snäpp. Tyvärr verkar de flesta helt sakna en bakgrundshistoria och man kan undra om King var stressad med att bli färdig eller bara valde att hoppa över vissa och presentera dom bakgrundslösa. Jag skulle vilja veta mer om Pam, Vic, Cathy och Nick. King ger oss hintar till sina tidigare romaner som t.ex. den autistiska Annies telekinesitalanger som får stora stenar att falla från skyn, likt Carrie (vars filmatisering jag recenserar HÄR) i romanen med samma namn . Emerys talanger liknar de som Danny besitter i The Shining (Kubriks film recenserar jag HÄR och tv-produktionen HÄR).

”A house is a place of shelter. It’s the body we put over our bodies.”

Som jag nämnde tidigare tillför Rose Red ingenting nytt till filmgenren och tv-produktionen känns av lång väg med sina återhållsamma specialeffekter och nästan totala avsaknad av blod. Spökenas utseenden är ganska imponerande men det är en alldeles för snäll skapelse och det blir nästan (bara nästan) lite familjefilm över det hela. Serien lyckas dock med att leverera en bra blandning av då och nu med snygga tillbakablickar från förr i tiden och då får Rose Red mig att bli lite (bara lite) nyfiken på uppföljaren The Diary of Ellen Rimbauer. Huset och dess omgivningar är perfekta och att placera det mitt i stan (Washington antar jag) ger känslan av att räddningen är nära men ändå så avlägsen, på samma gång. Tyvärr räcker det inte att det ibland är riktigt snyggt och stämningsfullt då det i nästa sekund känns oinspirerat och taffligt. De flesta klichéerna finns i Rose Red men det är å andra sidan ingenting jag kan klaga på. Seriens största problem är emellertid att det aldrig blir otäckt och det ska en bra spökfilm vara. Rose Red fungerar hyfsat om man ser den som en serie och tittar på ett avsnitt i taget (med förslagsvis en dags mellanrum) men som helhet är det inte särskilt lyckat. Det rör sig långsamt framåt och i början verkar det väldigt lovande men under seriens sista avsnitt blir alltihopa pannkaka. Det blir ointressant och jag fingrar på telefonen istället för att följa våra vänner i spökhuset. Jag tyckte aldrig om Rose Red när jag såg den för första gången och det gör jag inte nu heller. Om jag skulle vara tvungen att sätta ett betyg så skulle det bli två spöken av fem möjliga och då är jag generös.