The Langoliers (1995)

Högt över molnen färdas ett fullsatt flygplan mot Boston. Någonting händer och när tio sovande passagerare vaknar finner de att alla andra resenärer är spårlöst försvunna, inklusive servicepersonal och piloten. Förstummade och omtumlade försöker de kontakta omvärlden men allt är stilla och tyst. Piloten Brian Engle är en av de tio nyvakna passagerarna och med hans hjälp lyckas de vända planet och landa på Bangors flygplats i Maine. Förskräckta inser de att läget är det samma på marknivå – allt ligger öde, inte en enda levande varelse finns kvar. Passagerarna ombord flygplan American Pride 29 har rest genom en reva i tiden och befinner sig nu i ett skede som sakta tynar bort. Frasande otäcka ljud kommer allt närmare – Langoljärerna är på väg!

”Not only have the passengers and the crew on this flight disappeared, but it appears the people on the ground have disappeared as well.”

Jag har haft en hatkärlek till The Langoliers ända sedan jag såg den första gången, en kärlek till den fascinerande historien och ett hat till den lilla blinda flickan Dinah. Även fast The Langoliers varar tre timmar har jag sett den flera gånger genom åren och jag har vid vartenda tillfälle haft otroligt stora problem med den lilla flickan, hon retar gallfeber på mig. Nu har jag för första gången läst förlagan som inleder Stephen King’s novellsamling Four Past Midnight (Mardrömmar fick den svenska översättningen heta) och sett filmen ännu en gång, och jag har ändrat uppfattning.  

”Because the langoliers, they run. They have purpose. In fact, you could say that the langoliers are purpose personified.”

Stephen King visar ännu en gång att han är en mästare när det kommer till att namnge och beskriva en skräck som sakta visualiseras i läsarnas inre. Langoljärerna är otäcka varelser och hela historiken bakom deras existens tilltalar mig något oerhört, det är sådär härligt rysligt. Filmatiseringen, som är regisserad av Tom Holland (som nästa år tog sig ann ännu en Stephen King historia, Thinner) är väldigt trogen förlagan. The Langoliers följer King’s historia nästan till punkt och prickar och dialogen är oftast tagen direkt från novellen. Här har Holland valt att dela upp filmatiseringen i två delar och resultatet blir en miniserie gjord för tv, vilket märks tydligt men blir aldrig till ett problem. Miniseriens specialeffekter är inte populära bland många tittare och jag har själv alltid tyckt att de varit ganska ruttna. Nu, efter det att jag har läst boken är jag inte lika skeptisk. Visst ser langoljärerna ut som något hämtat ur ett dataspel men med tanke på hur de beskrivs i boken tycker jag inte att det är någonting att tjabba om, de fyller sin funktion och med handen på hjärtat tycker jag faktiskt att de är ganska häftiga. En annan sak som många verkar klaga på är skådespelarna. Jag var en av dom som avskydde valet av skådespelerska till karaktären Dinah men när jag nu såg om den kan jag inte riktigt förstå vad det var som jag hade så stora problem med. Förmodligen har jag upplevt långt mycket värre personporträtt sedan dess. Det finns andra inblandade som är ett mycket större problem och det namnet är Kimbler Riddle som spelar Bethany. Det finns en anledning till att hon bara har medverkat i totalt fem tv- eller filmproduktioner – hon suger och är totalt irrelevant för historien. Alla andra sköter sig, allt från skapligt till riktigt bra och då mycket av The Langoliers bygger på dialog är det viktigt att den innehåller karaktärer som faktiskt är intressanta. The Langoliers innehåller typiska King karaktärer som utvecklas allt mer längs resans gång. Av de tio överlevande resenärerna finner vi bland annat en pilot, en hyvens yrkesmördare, en lärarinna, en arbetsnarkoman med dåligt humör, en blind flicka med speciella egenskaper och såklart en deckarförfattare.

The Langoliers är en väldigt lyckad filmatisering av King’s verk (både King och Holland dyker upp i mindre roller) och trots att den är tre timmar lång känns den aldrig utdragen. Även fast The Langoliers inte tillhör mina favoriter, varken bland Kings skrivna verk eller bland de oändligt många filmatiseringarna, är det en film som jag av någon anledning ständigt återkommer till - det måste innebära att den förtjänar ett bra betyg.