För länge, länge sedan förhindrade en skara utvalda män, så
kallade druider, djävulens son från att bli född. En massaker följde och de få
som överlevde lyckades gömma två av de fem magiska stenar som både kan möjliggöra
och förhindra Armageddon. Åren går och den slumrande ondskan vaknar sakta till
liv. Under en månförmörkelse i dagens New York föds Satans son och i huden på
avlerskan finner han kartan som ska leda honom till där de fem magiska stenarna
befinner sig och att en gång för alla frigöra sin fader och släppa lös helvetet
på jorden. Spåren leder häxmästaren till det soliga Kalifornien och den lilla
staden Logan Valley där de enda kvarlevande druiderna vaktar två av stenarna.
De har en enda uppgift och det är att stoppa jordens undergång. Tillsammans med
två av druidernas barn som föddes vid samma tidpunkt, ungdomarna Kenny och Sam,
är det dags för den slutgiltiga striden mellan gott och ont.
”Throughout time, people known as Druids have
used their mystical powers to protect the Earth from evil. Once every
millennium, when the sun aligns with the moon, these guardians summon the magic
of their sacred runestones in the quest to prevent the birth of Satan’s son.”
Warlock: The Armageddon hoppar över historien i ettan och
berättar istället en helt ny. Den må vara snarlik och denna gång letar
häxmästaren efter magiska runstenar istället för sidor ur den sataniska bibeln
men det stör mig inte det minsta. Warlock:
The Armageddon är otroligt underhållande och måste jag välja mellan Warlock
och dess uppföljare blir valet enkelt – Warlock:
The Armageddon. Allt är mycket mer uppskruvat. Det är blodigare och mer
våldsamt och häxmästaren är elakare än någonsin. Han är sin pappa upp i dagen
och Djävulen skulle vara stolt över att ha en så ondskefull son som Julian
Sands. Sands är lysande i rollen och hans elaka utspel får nu ännu mer utrymme.
Även denna gång är historien ett skräckäventyr, fast med mer betoning på
skräck. De ”magiska” effekterna eller Picasso-skulpturen känns daterade men
allt annat är av toppkvalité. Blodet sprutar hejvilt och häxmästarens oneliners
och utspel är klockrena. Filmen får mig att vilja vara tonåring igen.
”The trees shall be torn in half. The birds
shall be severed from the sky. The water shall turn red as death. The maggots
shall seek the light. And within the heart of each lay the icons of our
destruction.”
Den inledande sekvensen där de heliga druiderna driver ut
djävulens avkomma ur en fastspänd kvinna vid ett stenblock och det abrupta
avbrottet där de mister livet av brynje- och hjälmprydda män, är stentuff. När
sedan historien i nutid sätter igång och vi blir introducerade för de gamla
männen som fört traditionerna vidare myser jag i filmsoffan. Jag har bara goda
minnen från Warlock: The Armageddon
och tillsammans med dess föregångare var de filmer jag frekvent placerade i
videobandspelaren. Jag hade ganska låga förväntningar när jag skulle se den
igen men precis som med den första delen tycker jag att filmen håller förvånansvärt
bra än idag. Warlock: The Armageddon
lär inte vinna någon ny publik men de som vuxit upp med filmen kommer
förmodligen att uppskatta den än idag, tjugo år efter det att den gjorde entré
i videobutikerna. Jag gillar originalet skarpt men uppföljaren slår den på
truten flera gånger om genom att vara våldsammare, elakare och ännu mer
underhållande. Allt från den inledande födelsesekvensen (det är omöjligt att
inte tänka på Xtro) till den tuffa slutkampen är fantastisk. Fy fan vad jag
gillar Warlock: The Armageddon!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar