Requiem for a Vampire (1971)

Två clowner och en man flyr från rättvisan och under en vild biljakt blir mannen skjuten. Bakom sminket döljer sig två unga vackra kvinnor som eldar upp bilen och den skottskadade mannen och beger sig iväg mot säkrare omgivningar. De strövar runt på landsbygden, förför en kioskgubbe och tar en tupplur på en kyrkogård som slutar med att den ena kvinnan nästan blir levande begravd innan de hittar ett gammalt slott som är omgivet av fladdermöss. Utmattade tar de av sig kläderna och älskar med varandra men blir avbrutna när de hör tonerna av orgelmusik. De beger sig mot ljudet och finner sig snart fångna i ett näste för vampyrer.

”Alla stigar leder till tornet. Vi är fångade.”

Jag älskar Jean Rollins filmer! De är otroligt snygga och lämnar mig alltid lika hänförd. Hans filmer kunde lätt ha blivit pretentiös konstnärlig dynga men istället förvandlar han allt han rör vid till vackra, erotiska skapelser som dryper av atmosfär. Requiem for a Vampire är inget undantag, den innehåller allt som kännetecknar Rollin. Vackra förföriska och ofta nakna kvinnor, en övergiven landsbygd, vildvuxna kyrkogårdar, gamla ruiner med dödskallar utplacerade lite varstans och kanske det han är mest känd för – vampyrer.

”Älska med mig innan du går in i tornet. Jag vill älska med dig för första och sista gången, innan det skymmer.”

Requiem for a Vampire har inte en lika luddig historia som många av Rollins andra filmer, även fast den inte ger sig helt tillkänna förrän under den sista halvtimmen. Filmens första halva är väldigt sparsam med dialog och allt rör sig långsamt framåt och det händer egentligen inte särskilt mycket under filmens gång men ändå håller den mig trollbunden. Allt är otroligt vackert och den sköna musiken som pendlar mellan klassiskt och flummig progg är i perfekt harmoni. Ljussättningen och färgskalorna är utsökta och under den långa men otroligt snygga sekvensen i källaren där motbjudande män förlustar sig på fastkedjade nakna kvinnor är Rollin i sitt esse. Requiem for a Vampire är precis min typ av vampyrfilm, det är långt från vad vi är vana vid idag och det faller förmodligen inte dagens generation i smaken. Jag har sagt det många gånger tidigare men jag säger det igen – Jean Rollins filmer är poesi för ögonen. Även fast den inte tillhör mina favoriter så är Requiem for a Vampire en behagligt erotisk saga för vuxna och är ett måste i filmsamlingen.

Lèvres de Sang aka Lips of Blood (1975)

På en fest ser Frédéric ett foto som påminner honom om sin barndom. Fotot föreställer ruiner och barndomsminnen börjar spelas upp där han som 12 årig pojke möter en kvinna klädd i vitt som låter honom spendera natten bland ruinerna. Innan gryningen skickas han iväg då hans mor letar efter honom. Frédéric förälskar sig i kvinnan och när han springer där ifrån ropar han je t’aime. Han blir besatt av fotot och frågar runt på festen om någon vet var fotot är taget. Modern är inte lika lyrisk över Frédérics besatthet och varnar honom för den farliga natten. Han lyckas lokalisera fotografen som är mitt upp i en fotosession med en naken skönhet. Fotografen vägrar berätta vart fotot är taget då hon fått pengar för att hålla sin mun stängd. Det krävs dock inte mycket övertalning och de bestämmer träff vid midnatt på stadens akvarium och hon lovar att då förtälja namnet på platsen. Under sin väntan går Frédéric på bio och ser Jean Rollins Le Frisson des Vampires trots att bioaffischen utanför visar planschen för en annan Rollin-film, La Vampire Nue. På biografen ser han samma kvinna som han förälskade sig i som ung och följer efter henne. Han följer henne in på en kyrkogård och ner i en gravkammare där det står två kistor. När han öppnar dem finner han skrikande fladdermöss men i själva verket släpper han lös fyra vackra och väldigt lättklädda vampyrer. När han anländer till akvariet vid utsatt tid stöter han på en mystisk man och den kvinnliga fotografen ligger livlös. Det verkar som om någon gör allt i sin makt för Frédéric inte ska återvända till ruinerna.

Jag läser titt som tätt recensioner där folk avfärdar Jean Rollins filmer som sega skitfilmer och jag kan verkligen inte förstå varför då jag fortfarande inte sett en enda dålig film av karln. Kanske är det av samma anledning som jag själv ratade honom när mitt intresse för skräckfilm utanför Amerikas gränser tog sin början. Jag var intresserad av Lucio Fulci, Ruggero Deodato och Dario Argento, för att bara nämna några få och jag ville se blodutgjutning, så ofta och så brutalt som möjligt. Jag testade Fascination (recension HÄR) men tröttnade snabbt och det dröjde säkert tio år innan jag besökte fransmannens filmer igen, då med ett öppet sinne och ett inte lika stort intresse för blood, guts and gore. Det fungerade utmärkt och idag anser jag honom som en av mina absoluta favoritregissörer. Lèvres de Sang eller Lips of Blood som filmen är mer känd som är ytterligare ett bevis på vilken fantastisk regissör han var. Hans drömlika atmosfärer, poetiska framtoning och vackra lättklädda kvinnor är unik, även för sin tid då det kom mängder av liknande filmer. Rollins filmer är så mycket mer än bara exploitation som många verkar avfärda dem som. För att vara en film regisserad av Rollin är Lèvres de Sang en ganska rakt berättad historia och inte alls lika flummig som många av hans andra filmer är. Lèvres de Sang är sparsam på dialog och håller ett långsamt tempo men är fylld med vackra kvinnor, en skön atmosfär och fantastiska miljöer. Allt ser som vanlig väldigt estetiskt snyggt ut. Rollin dyker själv upp på en kort visit och faller snabbt offer för de vackra kvinnornas sylvassa tänder. Nu när jag sett några filmer av mannen börjar jag se samband och röda trådar i hans skapelser. Olycklig kärlek, identitetssökande och utanförskap är ständigt återkommande teman. Dessutom kände jag igen stranden där slutscenen utspelar sig, det är samma strand som inleder hans La Rose de Fer (recension HÄR). Lèvres de Sang är inte min favoritfilm från Rollins katalog men det betyder inte att den inte är förbannat bra, för det är den. Jean Rollin håller mig fortfarande trollbunden och hans filmer stannar kvar hos mig långt efteråt och likt en drog vill jag bara ha (se) mer.