Rosso Sangue (1981)

Rosso Sangue, även känd under namnen Absurd, Horrible och Anthropophagus 2 är en våldsam slasher signerad Joe D’Amato och George Eastman. D’Amato regisserar under namnet Peter Newton för att attrahera den amerikanska marknaden.  George Eastman spelar huvudrollen och står för storyn.

Detta gjorde de även med Anthropophagus ett år tidigare. Ibland hävdas det att Rosso Sangue är en uppföljare till denne men det visar inte denna historia några indikationer på.

George Eastman spelar en slags övermänniska vars blod koagulerar fortare än kvickt vilket gör honom nästintill osårbar. Det enda som verkar stoppa honom är om hjärnan förstörs.

Detta får vi reda på då en präst följt honom ändå från Grekland där han genomgick ett experiment som gick fruktansvärt fel. Nu går han bärsärkargång och mördar alla som kommer i hans väg med hjälp av bandsåg, borr och ugn!?

Jag har alltid gillat D’Amatos filmer (om man bortser från de hundratal porrfilmer han regisserade under sin livstid). Det är något särskilt med dem jag inte kan sätta fingret på. De är inte särskilt snygga eller logiska men de håller alltid mitt intresse uppe. Det gör även Rosso Sangue som utvecklas till en riktig nagelbitare med underbart slut.

Den är tydligt inspirerad av Halloween. Här är Dr. Loomis ersatt av en namnlös präst och Eastman behöver ingen Michael Myers mask för att se skräckinjagande ut. Dess klara likheter blir aldrig något problem då Rosso Sangue klarar att stå stabilt på egna ben med riktigt brutala mord och ett högt tempo.

Den alltid fantastiska dialogen gör sig även här påmind.

Sjuksköterska till barnet med den trasiga ryggraden:

- Listen, there’s a man in the house

- Who is he?

- A sick man, he’s crazy and very dangerous!

- Where is Willy?(En riktigt störig unge med fruktansvärd dubbning)

- I sent him away to look for help!

- We’ve just got to stay here until someone comes.

- Do you understand? You mustn’t be frightened!

Bra peptalk till ett paralyserat barn! 

Fritt Vilt III (2010)

Fritt Vilt III är en prequel till de första två filmerna. Här får vi reda på vad som egentligen hände innan de första gästerna anlände till det The Shining inspirerade hotellet i Jotunheimen.
Eller får vi egentligen det?
Inte direkt. Visst, vi får se pojken med det missbildade ansiktet fly från sin elaka styvfar och mor bara för att komma tillbaka och mörda dem. Resten av Jotunheimens befolkning antar att han frusit ihjäl. Efter det är det inte mycket mer vi får reda på utan filmen utvecklas till en slasher utan krusiduller i Norges skogar.

Fritt Vilt III har mer gemensamt med den Norska Rovdyr än seriens första två delar. Snölandskapet som gjorde de två första filmerna så atmosfäriska är ersatt med skog i höstskrud. Det är inget fel med det och även om den inte är lika bra som de två tidigare är den bättre än mycket annat i genren. Dessutom är den riktigt snyggt fotad.

Norsk skräckfilm är tillsammans med den Franska och Spanska det mest intressanta som hänt genren på en väldigt lång tid. Se bara på Villmark, Død Snø, Rovdyr och Trolljegeren. Det är kempegrejt!

The Burning (1981)

Tillsammans med Friday the 13th är nog The Burning min favoritfilm från 80-talet när det kommer till slashergenren.
Tom Savini’s make up och special effekter är superba och när det kommer till massakern på flotten kan det mycket väl vara en av de snyggaste mordsekvenser någonsin.

Några ungdomar på ett sommarläger spelar den elake vaktmästaren Cropsy ett spratt. Det går snett och Cropsy blir mycket svårt brännskadad.
5 år senare skrivs han ut, vanställd, förbannad och redo för att ge igen för gammal ost. Han börjar med att brutalt mörda en prostituerad. Sedan beger han sig till sitt hemkvarter, Camp Stonewater (tidigare kallat Camp Blackfoot) för att med hjälp av sitt favoritvapen, en häcksax, mörda lägerdeltagarna en efter en.

Det är en fröjd att se The Burning med sådant bra ljud och bild. Under hela min uppväxt fick jag se denna typ av film på dåliga vhs-kopior. Nu, tack vare dvd och bluray känns det som att se filmerna på nytt, för första gången.

Mest känd är nog The Burning för att vara filmdebut för både Holly Hunter och Jason Alexander. Den förstnämnda gör inte mycket ifrån sig men Jason Alexander däremot är skådisen som höjer denna höjdarrulle ett snäpp högre.

Black Christmas (1974)

Black Christmas är förmodligen den ultimata skräckfilmen som utspelar sig under julen. Då menar jag inte filmen från 2006 som försöker tjäna in extra pengar på en av de bästa och mest nyskapande skräckfilmerna från 70-talet.
Bob Clark’s Black Christmas var långt före sin tid. Det är nu på senare år som den faktiskt fått den uppmärksamhet den verkligen förtjänar. Den har alltid hamnat i skuggan av filmer som Halloween och Friday the 13th, fast den var flera år tidigare.

Filmen inleds med att någon klättrar upp och bosätter sig på vinden i ett kvinnligt studenthem. Konstiga och obscena samtal skrämmer studenterna och när de en efter en försvinner kopplas polisen in.

Black Christmas är inte en film som är generös med grafiska och brutala mord, istället ger den publiken en krypande stämning av olust. Det massakrerade pianot som filmmusik och de bisarra samtalen lämnar mig med ett skönt obehag. Dessutom är slutet helt genialiskt!
Black Christmas är ett mästerverk inom skräckfilmen och nu vet jag vad mitt nyårslöfte kommer att bli detta år. Att se Black Christmas varje jul.

The Prowler (1981)

Slasherfilmen är en genre som aldrig verkar dö. Den började egentligen på 70-talet med filmer som Black Christmas, Twitch of the Death Nerve och Halloween. Men det var på 80-talet som den tog fart på allvar med filmer som Friday the 13th, A Nightmare on Elm Street osv. Det finns dock de mindre kända och uppmärksammade som är minst lika bra. Exempel på dessa är My Bloody Valentine, The Burning och The Prowler.
The Prowler har jag läst mycket om men aldrig tagit mig tid att se.
Efter att ha sett en oändlig dröse av riktigt kassa slasherfilmer såg jag då The Prowler. Jag måste få lov att säga att den ligger numera på min 10 i topp slasherlista. Den är händelserik, har en hög bodycount, innehåller snygga mord och har en skön stämning rakt igenom.
Det är inte konstigt att Joseph Zito's nästa uppdrag som regissör blev Friday the 13th-The Final Chapter, som dessutom är en av de bättre i den oändliga serien.
Tom Savini som står för specialeffekterna säger själv att detta är filmen han är mest nöjd med och jag förstår varför. Ovanligt utdragna, brutala och detaljerade mord som idag kanske inte känns chockerande, men jag förstår varför den blev förbjuden, alternativt nedklippt 1981.

Historien är allt annat än originell. En maskerad mördare i andra världskriget mundering dödar en massa ungdomar i samband med en skoldans. Polisen har ingen aning om vem det kan vara och i sann Agatha Christie anda dör ungdomarna en efter en…

Gillar du slasherfilm är detta ett måste, om inte tycker du nog den suger fett

Bloody Moon (1981)

 I kölvattnet av Halloween och Friday the 13th gjorde Jess Franco, regissör till närmare 200 filmer, sin tribut till slasher genren.
Den har varit på min ”att se” lista ett bra tag nu, och den var väl ungefär vad jag väntat mig. Dålig dubbning, skrattretande dialog och helt ologiska händelser, staplade på varandra.
Jag har inte sett överdrivet många Jess Franco-filmer, men de jag sett har jag gillat. De har varit intressanta. Bra kameravinklar, skruvade karaktärer och mångt och mycket konstiga i sin helhet. Bloody Moon är inget undantag.
På en språkkurs i Spanien blir kvinnor utan behå mördade en efter en. Huvudmisstänkt är fula Miguel, som suttit på mentalsjukhus efter att han mördat en vacker kvinna med en sax flera år tidigare.
Allt är dock inte som det verkar och helt plötsligt är alla misstänkta.
Lägg all logik åt sidan och bara njut. Det är konstigt. Det är underhållande, och slutet är helt utflippat!

Deliria (1987)

Aka Stage Fright: Aquarius är Michele Soavi’s första riktiga film som regissör. Efter att jobbat som assistant director till Dario Argento och sedan gjort en dokumentär om honom, var det dags att stå på egna ben.
På pappret är det en vanlig slasher film. En galen mördare tar livet av ett teater team, en efter en på finurliga sätt. Men det är så mycket mer. Hela filmen känns som en lång dröm. Snygga kameravinklar, scenografi och en stämningsfull musik gör filmen till en vinnare.
Soavi är en av Italiens mest intressanta regissörer vid sidan av Argento. Det är synd och skam att han bara gjort fyra filmer i thriller och skräckens genre. Vad jag kommer ihåg var hans The Church och The Sect två intressanta och lika drömlika filmer medan hans Dellamorte Dellamore var ett mästerverk, en av 90-talets bästa filmer i genren.
Fler borde få upp ögonen för denna mästerliga regissör och få honom tillbaka till det han hanterar bäst – förbannat bra film.

Länk till Imdb