Silent Night, Deadly Night (1984)

Det är julafton och unga Billy och hans familj är på väg hem för att fira högtiden när en man i tomtekostym med biltrubbel får pappan att stanna för att ge en hjälpande hand. Föräldrarna blir brutalt mördade framför ögonen på Billy och tillsammans med sin lillebror hamnar de båda pojkarna på ett barnhem där disciplin och bestraffning fyller dagarna. En sadistisk abbedissa gör allt i sin makt för att kuva Billy vars barndomstrauma gör sig allt starkare påmind när julen nalkas. Åren går och vid arton års ålder släpps Billy ut i samhället och får jobb i en leksaksaffär. När julen närmar sig och Billy’s chef ber honom att ställa upp som jultomte i affären slår det slint i huvudet på honom...

”You scared, ain't ya? You should be! Christmas Eve is the scariest damn night of the year!”

Jag har faktiskt inte sett en enda julfilm i år, det har inte funnits tid. Under årets gång har jag samlat på mig så många spännande titlar, gamla som nya, att jag faktiskt inte haft varken lust eller tillfälle att hylla högtiden här på bloggen. Till en början tänkte jag se den ultimata högtidsfilmen Black Christmas igen eller det lite nyare mästerverket Treevenge men efter övervägande föll valet på den klassiska slasherrullen Silent Night, Deadly Night. Det är förmodligen den mest (ö)kända skräckfilmen med en mordgalen jultomte i centrum. Varje år när Sverige iklär sig vinterskrud försöker jag att se den igen men nu är det många herrans år sedan skogstokiga Billy rörde sig i min tv-ruta.

“You see Santa Claus tonight you better run boy, you better run for ya life!”

Även fast det var länge sedan jag såg filmen har jag den färsk i minnet. Som ung tonåring hade jag den på köpkassett tillsammans med Creepshow 2 och de båda filmerna gick varma i videospelaren, inte bara under juletid. När filmen hade premiär skapade den ramaskrin hos upprörda föräldrar och respekterade filmkritiker som Roger Ebert, vilka tyckte att det var rent förkastligt att ha en yxsvingande jultomte i huvudrollen. Det dröjde inte länge innan filmen togs bort från biograferna men som vanligt när någonting förbjuds får det oftast en motsatt effekt. Silent Night, Deadly Night växte sig snabbt till en kultklassiker som alla ungdomar pratade om.

Efter en stämningsfull och ganska brutal inledning när Billys traumatiska barndom summeras under de första tjugo minuterna, förvandlas filmen till en renodlad slasherfilm. Den följer emellertid inte helt genrens riktlinjer genom att servera publiken en maskerad mördare som under de sista minuterna avslöjar sin identitet och motiv. Vi vet redan från början vem det är som begår morden och varför och även fast anledningen är simpel fungerar det alldeles utmärkt. Silent Night, Deadly Night bär flera likheter med Halloween fast istället för Dr Loomis får vi istället stifta bekantskap med den godhjärtade nunnan Margaret som beger sig iväg för att stoppa den plågade Billy. Silent Night, Deadly Night är en snuskig och våldsam historia som än idag håller väldigt bra. Den innehåller allt som hör genren till och förutom några smått legendariska mord (den nattliga pulkaåkningen och spetsningen på djurhuvudet) är filmen sprängfylld men nakna människokroppar och knäppa figurer. Billys mentalsjuka farfar är härligt läbbig och den sadistiska abbedissan är likaså en klockren karaktär som gör filmen till någonting utöver det vanliga när det kommer till den annars ganska standardiserade genren. Silent Night, Deadly Night är en på sina ställen riktigt våldsam skräckfilm som lite otippat genererade fyra uppföljare (jag har inte sett någon av dem). Det är en perfekt rysare att avnjuta såhär i juletid i sällskap med ett gäng lussebullar och en kanna glögg. Silent Night, Deadly Night är inte bara en höjdare bland de skräckfyllda högtidsfilmerna utan är även en av mina favoriter bland slasherrullarna från årtiondet.

Miracle on 34th Street (1947)

Under den årliga julparaden i New York inser den äldre gentlemannen Kris Kringle att tomten är berusad. Bestört över hur julen vanhedras meddelar han kvinnan som håller i tillställningen, Doris Walker. Hon övertalar Kris att ta fyllots plats. Doris bortskämda dotter Susan tittar spänt på paraden från deras granne Fred Gaileys (som agerar barnvakt åt flickan då hennes frånskilda moder faller honom i smaken) fönster och imponeras av den slående likheten mellan Kris och mannen från nordpolen. Kris blir stående rekvisita för shoppingcentrat Macy’s vars popularitet skjuter i höjden när Kris inte sätter affären i centrum utan hänvisar även till andra företag som är snällare för plånboken. Allt flyter på fint till Kris Kringle påstår att han faktiskt är jultomten och New York-borna finner inget annat val än att ta upp fallet i högsta domstol.

Det råder julstämning på Köpenhamnsvägen, mycket tack vare att min sambo ägnat helgen till att pynta vårt hem i julens skrud. Förra året såg vi den fantastiska It’s A Wonderful Life och i år ville vi stifta bekantskap med ytterligare en gammal amerikansk julklassiker, Miracle on 34th Street.

”Christmas isn’t just a day. It’s a frame of mind. That’s what’s been changing.”

Allt är så sockersött som det bara kan bli, i sann amerikansk högtidsfilmanda och moralkakorna avlöser varandra. Julen är konsumerarens största högtid och varje år spenderar människor ofantliga summor för att stilla sina nära och käras behov. Girigheten hos företagen som försöker att konkurrerar ut varandra når vid denna tid på året sin pik. Miracle on 34th Street försöker att ge sin lösning och godtrogna syn på problemen. Klassiska varianter på talesätt som ”hjälpa istället för att stjälpa” och ”tror du på någonting tillräckligt mycket så går det i uppfyllelse” är riktlinjer som följer filmen igenom. Miracle on 34th Street är en charmig film som försöker att leverera välmenande och sunda värderingar men i slutändan blir filmen lite väl självgod och det blir istället sentimentalt och övertydligt. Filmens första halva är en småmysig skapelse men när det är tid för Kris Kringle och hans vänner att bevisa motsatsen till anklagelserna blir det enbart segt och tråkigt. Slutsekvensen där rikemansflickan Susans drömmar går i uppfyllelse är bara för mycket och istället för att ge en söt eftersmak efterlämnar den sura uppstötningar. Småttingarna i familjen tycker säkert att detta är hur bra som helst men vi vuxna gör bättre i att se It’s A Wonderful Life en gång till istället, det är en film som har hjärtat på rätta stället och innehåller allt som hör en bra julfilm till!

Treevenge (2008)

Treevenge är en fantastisk kortfilm av regissören Jason Eisener som senare gav oss Hobo With A Shotgun. Det är en kortfilm som inleds med Riz Ortolani's fantastiska öppningsmusik från Cannibal Holocaust. Treevenge berättar sedan historien om ett gäng julgranar som får nog och hämnas, efter att år efter år blivit nedhuggna bara för att människan ska få fira jul i några veckor.
Treevenge levererar de mest underhållande 16 minuterna jag sett på år och dagar. Jag såg den för första gången förra julen och nu såhär i juletid kom jag att tänka på den igen och såg till min förtjusning att den finns på youtube. Treevenge är min nya jultradition!

Här kan ni se kortfilmen i sin helhet på youtube:

Black Christmas (1974)

Black Christmas är förmodligen den ultimata skräckfilmen som utspelar sig under julen. Då menar jag inte filmen från 2006 som försöker tjäna in extra pengar på en av de bästa och mest nyskapande skräckfilmerna från 70-talet.
Bob Clark’s Black Christmas var långt före sin tid. Det är nu på senare år som den faktiskt fått den uppmärksamhet den verkligen förtjänar. Den har alltid hamnat i skuggan av filmer som Halloween och Friday the 13th, fast den var flera år tidigare.

Filmen inleds med att någon klättrar upp och bosätter sig på vinden i ett kvinnligt studenthem. Konstiga och obscena samtal skrämmer studenterna och när de en efter en försvinner kopplas polisen in.

Black Christmas är inte en film som är generös med grafiska och brutala mord, istället ger den publiken en krypande stämning av olust. Det massakrerade pianot som filmmusik och de bisarra samtalen lämnar mig med ett skönt obehag. Dessutom är slutet helt genialiskt!
Black Christmas är ett mästerverk inom skräckfilmen och nu vet jag vad mitt nyårslöfte kommer att bli detta år. Att se Black Christmas varje jul.