Four of the Apocalypse (1975)

Den lilla ökenstaden Salt Flat i Utah är ingen trevlig stad för de laglydiga invånarna. Året är artonhundrasjuttiotre och korthajen Stubby anländer till hålan. Sheriffen vet vad den nyanlände gästen har i kikaren och sätter Stubby bakom lås och bom. När natten lägger sig över staden anordnar sheriffen en massaker där män med vita huvor lynchar stadens invånare. Stubby och tre andra fångar blir skonade och efter det att de blivit fråntagna sina värdesaker skickas de med häst och vagn iväg ifrån staden med livet i behåll. Kvartetten bestående av Stubby, en gravid prostituerad, ett fyllo och en man som säger sig kunna se döda människor ger sig iväg på en resa genom ett laglöst land, där varje ny dag kan bli deras sista. När de stöter på banditen Chaco förändras deras liv drastiskt. Chaco visar sig vara en sadistisk våldsdyrkare som binder fast männen och våldtar kvinnan för att sedan rida iväg mot solnedgången och lämnar kvartetten åt en oviss framtid – den gruvliga hämnden blir bitterljuv.

”Chaco is the name my friend, and I would be very happy to join your group.”

Tack och lov så finns det fortfarande filmer kvar bland mina favoritregissörer som jag inte har sett. Lucio Fulci’s Four of the Apocalypse är en sådan. I ett sista tappert försök gjorde Fulci en av sina personliga favoritfilmer innan spaghettivästerngenren helt dog ut. Fulci är såklart mest känd för sina ultravåldsamma skräckfilmer som badar i blood, gore and guts och det kändes ganska naturligt att han kröntes till ”The Godfather of Gore”. Hans våldsamma sida gör sig även här påmind men till skillnad från många av hans senare filmer så frossar inte Four of the Apocalypse i blodiga specialeffekter. Det finns några sadistiska inslag och kulhålen som revolvrarna lämnar efter sig är kladdiga skapelser men Four of the Apocalypse är ofta en väldigt vacker och emotionell västernfilm.

”I told you I was a good hunter!”

Four of the Apocalypse inleds fullkomligt fantastiskt med att män i vita huvor tar livet av befolkningen i den lilla staden Salt Flat. Sedan ändrar filmen stämning (och väderlek) flera gånger under resans gång. Det blir lättsamt och humoristiskt under en andjakt, varmt och emotionellt under ett regnoväder när våra nyfunna vänner tvingas spendera natten i en övergiven lada (en sekvens som ändrar ton abrupt när kannibalism kommer in i bilden). Stundtals blir det även riktigt grafiskt och sadism får ta fokus i skepnad av Tomas Milian som spelar vettvillingen Chaco. Med undantag för Chaco så innehåller Four of the Apocalypse ovanligt många sympatiska karaktärer, någonting som inte vanligtvis kännetecknar genren. Skådespeleriet är långt över medel. Fabio Testi och Tomas Milian levererar som vanligt starka personporträtt och skönheten Lynne Frederick (som är mest känd för att ha varit gift med Peter Sellers och som avslutade sitt liv på tok för tidigt i en överdos) samt Michael J. Pollard som spelar alkisen Clem är väldigt bra i sina roller och lyckas förmedla ett djup i annars ganska anonyma porträtt. Musiken som är signerad Fabio Frizzi, Franco Bixio och Vince Tempera är lysande och helt annorlunda från den vi är vana vid i filmer som denna. Jazziga och progg-psychedeliska instrumentala stycken varvas med sjungna popstycken som bär många likheter med det brittiska bandet The Moody Blues. Four of the Apocalypse ser förbannat bra ut och Fulci visar ännu en gång vilken fantastisk regissör han var och det är lite konstigt att filmen inte nämns oftare i hans sammanhang. Four of the Apocalypse är en väldigt bra västernrulle som kanske inte är lika hårdkokt som många av sina kollegor men det är en händelserik historia med ett bra driv och många känslor virvlandes i luften. Varmt rekommenderad!