Venom (1981)

Mamma Ruthie åker på affärsresa till Rom och passar samtidigt på att möta upp sin make som sällan spenderar någon tid med sin familj. Hemma lämnar hon deras tioåriga son Philip som lider av svår astma, tillsammans med pojkens morfar som vilar upp sig efter en operation. Samtidigt planerar hembiträdet Louise, hennes pojkvän Jacques och familjens privata chaufför Dave att kidnappa tioåringen för att få mer kling i kassan. Innan de hinner sätta sin plan i verket hämtar Philip sitt nya husdjur, en orm. Allt går åt helvete och när en polis kommer på besök för att se att allt är okej skjuter Dave ihjäl honom och barrikerar sig i familjens hus tillsammans med sina kumpaner. Ormen som Philip nyss hämtat visar sig ha blivit fellevererad och är inte alls ett gosedjur för hemmabruk utan världens giftigaste orm - en svart mamba. När ormen attackerat Louise försvinner den och är nu lös någonstans i lägenheten. Utanför omringar polisen huset och kindnapparna blir allt mer desperata att komma därifrån, till vilket pris som helst.

”You come late with your warning. The snake is loose!”

När man tittar på dvd-omslaget förväntar man sig renodlad djurskräck men så är ju inte riktigt fallet utan Venom är mer ett kidnappningsdrama med en livsfarlig svart mamba i en liten men viktig biroll. Jag har sett delar av Venom (jag tror att den hette något i stil med Den Svarta Mamban) på tv som liten men det dröjde många år innan jag kom att tänka på filmen igen och dess titel hade sedan länge fallit i glömska. När jag stötte på bilder från filmen insåg jag att det måste vara just denna som skrämde livet ur mig som barn så utan att fundera närmare på saken beställde jag ett ex av Blue Undergrounds släpp av Venom.

Tobe Hooper började regissera Venom men hoppade snabbt av då han inte kom överens med de inblandade och regissören till The Blood on Satan’s Claw, Piers Haggard tog över. Haggard hade väl inte direkt ”the time of his life” under filminspelningen och tyckte att den svarta mamban var trevligast av alla på inspelningsplatsen. Enligt Haggard hatade Oliver Reed och Klaus Kinski varandra och så fort Reed fick chansen retade han gallfeber på Kinski. Det var en problematisk produktion men resultatet blev desto bättre. Venom är en skön rulle som jag definitivt kommer att se igen i framtiden. Det är en spännande, om än något långsam thriller som levererar ett par riktigt intensiva nagelbitarsekvenser. Den pampiga musiken bygger upp en riktigt bra stämning som lyckas göra filmen spännande även under de partier då det egentligen inte händer någonting speciellt. Alla de som är fångade i huset tillsammans med den svarta mamban är kul karaktärer. Reed är förbannat bra som den psykotiske chauffören och Kinski är en bra motpol och levererar ännu en gång ett stabilt personporträtt, om än något nedtonat. Sterling Hayden (i en av sina sista roller) som spelar morfar Howard är trovärdig som den före detta äventyraren som älskar att berätta historier från när han var safariguide i Afrika för sitt barnbarn och Sarah Miles är perfekt som den entusiastiska ormexperten Marion Stowe. Även fast den svarta mamban inte spelar huvudrollen i Venom är sekvenserna när den slingrar runt eller anfaller riktigt effektiva och den inledande attacken med dess förödande konsekvenser är riktigt bra. Venom är en tidig åttiotalsfilm men känns som någonting från sjuttiotalet och även fast jag förväntade mig en skräckfilm på djurtemat blev jag inte besviken utan istället blev jag serverad en väldigt effektiv kidnappningsthriller med bra skådespelare och en svart mamba som grädden på moset. Venom var verkligen en positiv överraskning och ett trevligt sällskap i väntan på att våren ska anlända.

¡Tintorera! (1977)

Lyxliraren Steve, spelad av Hugo Stiglitz från Nightmare City och över 200 andra filmer, ligger avdäckad i en sjukhussäng efter att han överdoserat kaffe och cigaretter. Doktorn råder honom till att ta det lugnt i tre månader och det är han inte sen att hålla med om. Han dricker whisky, skjuter hajar med harpun och fluktar på bikinibrudar med kikare på sin lyxbåt. Hans sikte hamnar på den amerikanska turisten Patricia som han bjuder på middag och ligger med när filmkameran tittar bort. Deras kärlekshistoria blir kortvarig då Steve är en svartsjuk man. När Patricia pratar med strandraggaren Miguel blir Steve förbannad och klipper till honom. Patricia tycker det är ett osympatiskt drag och bestämmer sig för att byta sexpartner. Efter en natt fylld av sex med Miguel tar Patricia det obligatoriska morgondoppet men ve och fasa, hon blir uppäten av en tigerhaj!

Steve och Miguel lägger gammalt groll bakom sig och blir bästa polare. De raggar brudar och har nakenparty på Steves båt. De träffar brittiska Gabriella (Susan George från Straw Dogs) som de inleder ett gemensamt förhållande med. Eftersom de ser sig själva som en perfekt triangel bestämmer de sig för att bo ihop på båten, under reglerna att ingen svartsjuka får uppstå eller att fler kvinnor dras in i förhållandet. Bryts någon av dessa regler bryts även deras triangel. De umgås dag och natt, mer eller mindre nakna. De förlovar sig och pratar om att skaffa ett kärleksbarn men ingenting varar för evigt och dessutom så finns ju filmens titel någonstans i vattnet.

”As we say in Mexico, you’re the third wheel, asshole.”

Det som fick mig intresserad av ¡Tintorera! var den svenska filmtiteln, Tigerhajarna – Havets Marodörer. En uruslare filmöversättning får man leta efter! Jag var dessutom sugen på att se en Jaws kopia. Tji fick jag då ¡Tintorera! har en ganska så missvisande filmbeskrivning och filmomslag. Filmen fokuserar mer på ämnet sexuell frihet än på hajar som tar död på människor, även om det inträffar i filmen. Det är sleaze för hela slanten. Alla ligger med alla och när männen har kläder på sig är det oftast endast tajta badkalsonger som gäller.

Filmen är på tok för lång. Den har över två timmars speltid men det är ändå en film jag gillar. Den innehåller vackra undervattensscener och filmens få hajattacker fungerar riktigt bra. Enligt mexikanarna är det inte vithajen som är den farligaste hajen, utan tigerhajen. Jag väntade filmen igenom på att tigerhajarna skulle titta fram och smaska på öbefolkningen, men de simmade mest runt utan att göra någonting. Så pågick det i lugn takt fram till filmens odramatiska slut. ¡Tintorera! är inte en film som jag kommer att se igen men den var kul så länge den varade, även om det inte var en Jaws kopia.