Pig Hunt (2008)

John tar med sina tuffa polare och sin flickvän Brooks till sin avlidna farbrors nedgångna ranch ute i skogen för lite vildmarksäventyr och jakt. De stöter på Johns gamla opålitliga barndomsvänner och ger sig iväg för att pröva jaktlyckan. Det spårar snabbt ur och snart har de häcken full med knarkglada rednecks, en livsfarlig hippiesekt och ett stort och väldigt aggressivt vildsvin.

”The storeowner said there’s a threethousand pound pig running around here. A real Hogzilla.”

Monsterfilm med vildsvin i huvudrollen är inget jag har stött på särskilt ofta. Razorback är såklart en klassiker men annars är nog den franska Proie den enda jag kan komma på för tillfället och den minns jag mest som ganska medioker. Dvdomslaget till Pig Hunt (som gett filmen titeln Weekend Hunt) stoltserar med att det är regissören till Skinwalkers och Jason X som ligger bakom filmen. Då inga av dessa båda skapelser är särskilt bra (även fast jag trots allt gillar Jason X) var mina förväntningar inte särskilt höga.

”Death walks on all fours.”

Filmens musik är signerad Les Claypool, som även spelar en liten roll, och hans speciella musik är en smaksak men gillar man Primus eller Claypool generellt, lär den inte göra dig besviken. Pig Hunt är en väldigt splittrad historia. Tittar man på omslaget förväntar man sig en monsterfilm men även fast det händer fasligt mycket mest hela tiden är det inte särskilt mycket fokus på den gigantiska besten. Det är synd då monstret är en förbannat häftig skapelse. Vi träffar på machetesvingande hippies, kokainsnortande rednecks och idiotiska wannabe soldater som är tillräckligt störiga för att passa in i valfri film i genren. Det hör ju lite till att det ska finnas osympatiska karaktärer att störa sig på. Detta för att göra det hela lättare för tittaren när idioterna ser döden i vitögat men ibland önskar jag faktiskt att genren kunde erbjuda lite mer sympatiska figurer. Pig Hunt är en stimmig historia som levererar den ena bisarra situationen efter den andra och Claypools speciella musik hjälper till på traven. Filmen börjar slött och när det väl tar fart är det inte riktigt det man hade tänkt sig som får ta fokus. Oftast vet jag inte riktig vad fan filmen vill få sagt. Efter det att vi har fått frossa i nakna kvinnokroppar släpper det dock lite och filmens sista tio minuter är riktigt bra. Pig Hunt förtjänar en del pluspoäng när det kommer till specialeffekter. Det finns inga trista cgi-effekter så långt ögat kan se och vi får en hel del snaskiga slafsigheter. Till en början består de mest av avslitna djurlemmar men under filmens senare del fläskas det på ordentligt med allehanda våldsamheter. Förutom lite i början och i slutet är Pig Hunt inte mycket till monsterfilm och attackerna består mest av saker som sker i skymundan och en massa grymtande. Pig Hunts verkliga monster är människorna som beter sig svinigare än filmens stora vildsvin. Pig Hunt var, även fast den hade sina stunder, inte mycket att hänga i granen och jag tror inte att jag kommer att se den igen.