Poltergeist II: The Other Side (1986)

Ett år har gått sedan händelserna i Cuesta Verde utspelade sig och familjen Freeling har flyttat. Det hjälper emellertid inte ett skvatt, bruset i tv:n vägrar att lämna den yngsta familjemedlemmen Carol Anne ifred. Familjen har bosatt sig hos barnens mormor för lugn och ro (utan tv-apparater) och försöker komma på fötter igen men ondskan omfamnar Freeling’s ännu en gång. De elaka andarna hittar nya sätt att kontakta Carol Anne och ondskans sändebud, förklädd som pastor Kane, gör allt i sin makt för att röva bort flickebarnet. I uppdrag från mediet Tangina sänds medicinmannen Taylor för att hjälpa familjen att ännu en gång undkomma ondskan.

”They’re back.”

Jag har aldrig gillar Poltergeist. Jag har gett filmen både en fjärde och en femte chans men jag kan inte annat än att tycka att det är en gravt överskattad rulle som inte förtjänar all den uppståndelse den har fått genom åren. En sak är dock väldigt bra med Poltergeist och det är den otroligt sympatiska familjen Freeling och de har lyckligtvis följt med i den andra delen i serien.

”He was testing your power. He comes in many forms, but that was him.”

Det dröjde fyra år innan uppföljaren till den omåttligt populära Poltergeist kom. En förbannelse har följt trilogin och under varje inspelning har någon fått sätta livet till. Storasystern i den första filmen Dana, spelad av Dominique Dunne, blev kort efter premiären strypt av sin pojkvän. Julian Beck som gestaltar pastor Kane avled i magcancer efter inspelningarna av Poltergeist II: The Other Side och Heather O’Rourke som spelar Carol Ann dog under mystiska omständigheter kort innan Poltergeist III var färdigställd, blott tolv år gammal. Historierna kring filmerna är långt mycket mer skrämmande än filmerna i sig. Precis som ettan så gillar jag inte Poltergeist II särkilt mycket, trots att jag av någon mystisk anledning hade ganska höga förväntningar på filmen när jag gav den en andra (eller var det kanske en tredje) chans. Det är en medioker mysrysare som levererar blixtrar och dunder och allehanda spökerier istället för våldsamheter och blodiga specialeffekter och det är en i grund och botten ganska snäll skapelse som inte förtjänar sin femtonårsgräns. Det händer inte mycket under filmens gång som fångar mitt intresse, även fast incidenten med tandställningen och tequilaflaskan är ganska underhållande. Slutet som är över i all hast gillar jag inte alls. Ettan som faktiskt har några minnesvärda scener är trots allt mycket bättre men Poltergeist II styrka ligger i karaktären Kane. Det är en bra tillökning till serien och även fast det inte är en särskilt mörk film gör den kusliga pastorn filmen dystrare än sin föregångare. Ännu en gång är familjen Freeling filmens största tillgång och med undantag för den något tröttsamma medicinmannen Taylor är alla som medverkar sympatiska figurer. Poltergeist II får mig inte att gilla historien om den olycksdrabbade Carol Ann mer men jag måste ändå medge att jag är lite nyfiken på att återbesöka den tredje och avslutande delen igen.