Djävulens Öga (1960)

Den tjugo år gamla trolovade oskulden Britt-Marie har givit Satan en vagel i ögat. Om hon går obefläckad in i äktenskapet får det oöverskådliga konsekvenser. Himlen kommer att hurra och fler unga kvinnor kommer att följa Britt-Maries exempel. Detta får ju verkligen inte ske så Satan skickar kvinnotjusaren Don Juan till jorden för att styra upp situationen.

”En kvinnas oskuld är en vagel i Djävulens öga.” - Irländskt ordspråk

Nu är det nästan en månad sedan jag såg en Ingmar Bergman-film senast men efter det att jag spenderade gårdagens eftermiddag tillsammans med den vackra och fascinerande dokumentären Liv & Ingmar så kom suget tillbaka. Jag har lite svårt för Bergmans komedier, även fast det finns de exempel som jag finner väldigt underhållande och Djävulens Öga visade sig vara ytterligare ett av dem. Djävulens Öga innehåller ingen påfrestande humor som var t.ex. För Att Inte Tala Om Alla Dessa Kvinnor’s stora problem. Det är en finurlig liten film som inte är direkt rolig men en otroligt charmig skapelse där Satan och hans många anhängare visar sig vara riktiga lustigkurrar. Djävulens Öga kom samma år som den oscarsbelönade Jungfrukällan så inte helt otippat hamnade den lite i skymundan.

”Bara den som älskar kan veta något om kärleken.”

Filmen är indelad i tre akter (presenterade av Gunnar Björnstrand), kväll, natt och morgon – vilket är tiden Don Juan har på sig att förföra Britt-Marie innan han skickas tillbaka ner till helvetet igen. Don Juans betjänt Pablo passar även han på att stilla sina kärleksbehov tillsammans med den lika kärlekssuktande prästfrun Renata, fullt medveten om att Djävulens vakande ögon finns överallt. Helvetet är snyggt iscensatt i ett ståtligt palats med de evigt brinnande flammorna utanför fönstren. Djävulens Öga innehåller en bra skara skådespelare. Stig Järrel spelar Satan, Allan Edwall en ettrig djävul, Jarl Kulle Don Juan, Bibi Andersson oskulden Britt-Marie men den som verkligen stjäl showen är Nils Poppe som spelar kyrkoherden och pappa till Britt-Marie. Jag tror inte jag har sett en Poppe-film sedan middagsmatinéerna på TV 1 och 2 under det tidiga nittiotalet hemma hos min farmor på somrarna. Poppe är Djävulens Ögas största behållning. Han är riktigt bra i sitt porträtt av pappan, maken och kyrkoherden som älskar varenda liten stund av livet och förundras av alla tecken som kan tänkas komma från ovan. Han tror det bästa om sina medmänniskor och hans enda svaghet är att han tycker om att ta sig en sup ibland i smyg. Sakta inser han emellertid att han har släppt in djävulens sändebud i sitt hem och detta öppnar hans ögon för det och dem han omedvetet har försakat. Bergman visar gång på gång att han är förbaskat bra på att skriva intelligenta manus och dialog och Djävulens Öga är sannerligen inget undantag.

Hamnstad (1948)

Första gången som Gösta träffar Berit så har hon precis försökt att begå självmord genom att kasta sig i det iskalla havet nere vid hamnen. Gösta har återvänt hem efter att ha spenderat åtta år till sjös och flyttar in hos en polare och tar jobb nere i hamnen. En kväll på ett dansställe så träffar Gösta Berit igen och de blir kära i varandra. Berit är emellertid ängslig för det överhängande hotet av att hennes elaka mor ska skicka tillbaka henne till uppfostringsanstalten där hon tillbringat den största delen av sitt liv. Livrädd för att Gösta ska få reda på hennes problematiska uppväxt som så många gånger satt käppar i hjulet för hennes lycka håller hon det inom sig, tills det blir ohållbart och sanningen måste komma fram…

”Jag vill vara fri! Men ingen begriper hur jag längtar efter att få vara mig själv och sköta mig själv.”

Hamnstad är en tidig Bergmanfilm som sällan nämns i hans sammanhang. Det känns inte som en typisk film av regissören men mycket av det som kännetecknar honom finns här. Hamnstad är en historia om uppoffringar, vänskap och problematisk kärlek och till min förtjusning så var filmen överraskande bra. Som vanligt så tar Bergman upp, för den tiden tabubelagda ämnen såsom engångsligg, självmord, psykisk ohälsa, abort och äktenskapsproblem och aldrig känns det tillkonstlat. Personerna svär och till och med en hastig nakenscen överrumplar en timme in i filmen. Den till en början bombastiska och dramatiska musiken känns missanpassad men den lägger en skön stämning över filmen, inte minst i inledningsscenen. Bengt Eklund och Nine-Christine Jönsson gör väldigt bra ifrån sig, något de bevisar i Göstas utbrott i lägenheten eller när Berit förtäljer sitt livs historia för sin chockade partner. Hamnstad börjar problematiskt och ju längre filmen går desto mer problematiskt blir det, fram till det hoppfulla slutet. Hamnstad är mörk och brutal i sin ton, i varje fall för att vara från fyrtiotalet, och den visade sig vara en positiv överraskning som säkerligen kan uppskattas av både vanligt folk och Bergmanentusiaster.

Sommarlek (1951)

Den tjugoåtta år gamla balettdansösen Marie är aktuell i uppsättningen av Svansjön. När det är dags för generalrepetition får hon ett paket levererat till sig innehållandes en dagbok, skriven av hennes ungdomskärlek Henrik. Hon tar färjan över till skärgården där deras två månader korta men blommande kärleksaffär utspelade sig tretton år tidigare, innan historien fick ett tragiskt slut…

”Dagar som pärlor – runda, glänsande, trädda på gyllene tråd. Dagar till bredden fyllda av lek och smek. Nätter i vakna drömmar. När sov man? Inte fanns det tid att sova.”

En kärlekshistoria signerad Ingmar Bergman är sällan en lycklig skapelse rakt igenom, Sommarlek är inget undantag. Bergman tar upp problematiken i kärleken och vågar ruska om ordentligt, summeringen är aldrig ”och så levde de lyckliga i alla sina dagar” och det är ganska befriande att få bevittna ibland. Jag är svag för romantiska komedier och drama men det finns få som slår huvudet på spiken så som Bergman gör. I Sommarlek lyckas regissören med att få med den ungdomliga kärleken och den vuxna melankolin i en tillfredsställande blandning och Sommarlek är Bergmans första film där han själv tyckte att han kunde behärska sitt yrke som regissör ordentligt. Sommarlek är en rakt berättad historia, utan en massa onödiga sidohistorier och krusiduller och Maj-Britt Nilsson och Birger Malmsten övertygar i sina roller som det älskande paret. Maries berättarröst leder oss från början till slutet av historien genom att läsa Henriks skrivna dagbokssidor och de otroligt vackra och sagolika skärgårdsmiljöerna i sommarskrud är fantastiska att få ta del av. Sommarlek är inte en av Bergmans bästa filmer men det är i alla fall ett alldeles förträffligt drama om livet, döden och kärleken med en mycket tillfredsställande summering. Om du av någon konstig anledning måste välja att bara se en Bergmanfilm som utspelar sig i skärgården så rekommenderar jag emellertid Sommaren Med Monika.

Sommaren Med Monika (1953)

Monika och Harry träffas på ett fik en dag och kommer underfund med att de är ganska lika varandra. De arbetar på trista jobb och har det problematiskt hemma. Det dröjer inte länge förrän de blir blixtförälskade och flyr storstadens alla måsten och tråkigheter och spenderar en passionerad sommar tillsammans i skärgården. Deras förhållande blir emellertid inte riktigt vad de hade tänkt sig.

”Vi måste nog tycka väldigt mycket om varann. Tror du inte det?”

Det är härligt att bli påverkad av någonting. Hela tiden dyker det upp nya saker som får en att viga en hel del tankekraft åt någonting nytt. Ingmar Bergman har fått ta upp mycket av min dyrbara filmtid de senaste veckorna och ju mer filmer jag ser eller ser om av regissören, desto mer faller jag pladask för hans skapelser. Idag spenderade jag förmiddagen med att traska runt i Bergmans fotspår i Helsingborg där han var teaterchef under två år i mitten av fyrtiotalet. Jag hittade också två filmer jag letat efter en längre tid och en av dom var Sommaren Med Monika som är en av regissörens filmer (jag inte sett tidigare) som jag allra mest har velat se.

”Det är fan vad stan är snygg. Tänk att det alltid är lika kul att se den.”

Sommaren Med Monika skapade rabalder på sin tid genom att visa upp en spritt språngandes naken, då tjugoett år gammal Harriet Andersson i hennes första stora filmroll. Hemma i Sverige var censuren snabba med att plocka fram saxen medan i USA så blev effekten tvärtom och extra nakenscener spelades in och klipptes in i filmen. Än idag är Sommaren Med Monika den Bergmanfilm som flest amerikanare har sett. Tittar man på Sommaren Med Monika idag så finns det ingenting i filmen som är det minsta chockerande, däremot var den väldigt före sin tid och historien har sedan dess inspirerat flera filmskapare genom åren. Sommaren Med Monika känns inte särskilt förlegad utan håller riktigt bra för att vara över sextio år gammal och helheten och agerandet från Lars Ekborg och Harriet Andersson känns väldigt trovärdigt. Borta är sliskiga klichéer och tramsigheter och Bergman ger tittaren en mogen approach på ungdomlig kärlek och passion. De båda ynglingarnas (hon 17 år, han 19 år) naiva flykt från den trista vardagen och deras uppvaknande när livet kommer ikapp dem, är en intressant resa och Bergman hinner till och med få med lite actionladdade sekvenser under filmens nittio minuter. För att vara en film från femtiotalet så är den fullproppad med svordomar och för den tiden omoraliskt och opassande uppförande men idag så är några fan, satan och en naken kvinnokropp ganska oskyldigt. Sommaren Med Monika är ett bra exempel på när ett romantiskt drama görs rätt. Den var inte alls vad jag hade föreställt mig och även fast filmen tar upp ett tufft ämne så är det inte en tung Bergmanfilm, det är däremot en väldigt mogen och stundtals otroligt charmig skapelse som till största del utspelar sig i oerhört vacker skärgårdsmiljö. Det känns som om det var ungefär här som Bergman hittade sin personliga signatur som skulle komma att prägla hans filmer de resterande femtio åren. Sommaren Med Monika är ett viktigt kapitel i Bergmans historia och ett måste för dem som är intresserade av bra svensk film.

Smultronstället (1957)

Livet som doktor Isak Borg själv valde att tillbringa genom att fördjupa sig i sitt arbete inom medicinen, var till en början ett rent ekonomiskt beslut men det förvandlades sakta men säkert till en livslång passion. En passion som har fått den egoistiska, inåtvända och känslokalla farbrorn att känna sig ensam på äldre dar. Isaks livsverk har burit frukt och dagen närmar sig då han ska promoveras till jubeldoktor i Lunds domkyrka. Han tar bilen tillsammans med sin sons fru Marianne för att besöka platser som präglat hans uppväxt och förhoppningsvis hinna göra upp med sitt förflutna innan livet tar slut.

”Jubeldoktor, fy fan så dumt. Fakulteten skulle hellre utnämna mig till jubelidiot.”

Jag är verkligen ingen Bergman-expert även fast jag har sett en hel del av hans många filmer genom åren. Som tonåring tyckte jag om dem men oftast så fann jag dem svåra och alldeles för tunga för att orka med i längden. Jag har sedan dess sett om ett par av dem och det är verkligen filmer som växer och stannar kvar i tankarna långt efter varje gång jag sett dem. Vissa filmer kräver att man har nått en viss ålder för att man ska kunna uppskatta dem fullt ut och vissa filmer kräver upprepande visningar innan tittaren kan ta dem till sig och se nya nyanser och undermeningar i historierna. Så är fallet med många av Ingmar Bergmans filmer och anledningen till att de än idag fascinerar filmtittare runtom i världen.

”Det är som om jag skulle vilja säga mig själv någonting som jag inte vill höra när jag är vaken.”

”Trots att du vet så mycket så vet du ingenting”, säger Ingrid Thulin till Victor Sjöström halvvägs in i filmen och just den meningen summerar Smultronstället väldigt bra. Smultronstället handlar om att göra upp med livet och att komma till insikt och även fast det är en sorgsen film så är det på samma gång en väldigt hoppfull hyllning till livet. Bergman skrev Smultronstället med Victor Sjöström, sin stora förebild, i tankarna och utan honom skulle filmen inte ha blivit av. Sjöström gav Bergman ett enda ultimatum för att medverka och det var att han skulle vara hemma klockan fem varje dag för att dricka sitt glas med whisky. Resultatet, som blev Sjöströms sista film, är minst sagt enastående. Han är briljant i huvudrollen och han omringas av flera andra fantastiska talanger. Under resans gång stöter hans karaktär Isak på människor som påminner honom om avgörande stunder i hans liv. Kvinnan som gjort allra störst inverkan, Sara (spelad av en otroligt charmig Bibi Andersson), dyker upp i skepnad av en spontan och livsglad lifterska som precis som hans ungdoms förälskelse slits mellan kärleken till två yngre män. Många gånger är Smultronstället en hjärtvärmande berättelse som inte alls fokuserar på det ångestladdade som Bergman så många gånger förknippas med. De många tillbakablickarna binder effektivt ihop historien och det varmt humoristiska inslaget vid familjemiddagen och den nästan psykedeliska drömsekvensen är ren perfektion. Dialogen som främst hanterar tänkvärda tankegångar kring livet är fantastisk och filmen i sig, med sitt vackra foto är ändlöst vacker. Smultronstället är ett mästerverk och utan tvekan en av Bergmans absolut bästa filmer!