Hets (1944)

Läraren i latin, den sadistiska Caligula styr sina elever med en hjärnhand och sprider terror i klassrummet. Särskilt utsatt är Jan-Erik Widgren och när det är två månader kvar innan studentens lyckliga dagar börjar ljuda på skolgården, blir han anklagad för fusk. I samma veva träffar han tösen Bertha (som jobbar i stadens cigarrbutik) då han hittar henne berusad och uppskakad en sen kväll och hjälper henne hem. Jan-Erik vet inte vad han vill få ut av sitt liv och hans oförstående far och problematiska nyfunna kärlek sätter käppar i hjulet för hans lycka. Dessutom är Caligula fast besluten om att göra den unga mannens tid i skolan till ett levande helvete.

”Det finns något som heter hjärta, glädje, älskvärdhet och förståelse. Men det har du jädrar inte så mycket av att en loppa kan bli mätt ens! Om du vore ensam och enastående vore det inte så eländigt. Men du finns i alla skolor och överallt! Människoplågare, det är vad du är!”

Två år innan Ingmar Bergman regidebuterade fick han sitt manuskript till Hets sålt till SF och en av Sveriges viktigaste och mest betydelsefulla filmkarriärer tog sin början. Förutom att stå för filmens manus så agerade den då tjugosex år gamla Bergman regiassisten åt Alf Sjöberg. Hets pendlar skickligt mellan drama och psykologisk thriller. De skrämmande skuggorna som plågar unga Bertha och sekvenserna under lektionerna när Caligula utstuderat lunkar runt i klassrummet med pekpinnen i högsta hugg, är klassiska. Stig Järrel är lysande i rollen som den ondskefulla sidan av läroverket och detta balanseras på ett tillfredställande sätt av den godhjärtade kollegan som är Caligulas raka motsats och som står på elevernas sida. Hets gav inte bara Bergman en spark rätt in i filmhistorien utan även Alf Kjellin som spelar Jan-Erik, fick efter det att Hollywood sett honom agera, en karriär i Amerika. Kjellin är riktigt bra i rollen som den plågade Jan-Erik, som hellre vill spela fiol och dyka rakt in i armarna på en kvinna han älskar av hela sitt hjärta, än att spendera tid i en skola som inte ger honom någon tillfredsställelse. Hets är långt från en typisk Bergmanfilm men det är ett viktigt kapitel i hans karriär och en än idag förvånansvärt fräsch historia som även fast den inte är särskilt aktuell håller intresset uppe från början till slut.

Djävulens Öga (1960)

Den tjugo år gamla trolovade oskulden Britt-Marie har givit Satan en vagel i ögat. Om hon går obefläckad in i äktenskapet får det oöverskådliga konsekvenser. Himlen kommer att hurra och fler unga kvinnor kommer att följa Britt-Maries exempel. Detta får ju verkligen inte ske så Satan skickar kvinnotjusaren Don Juan till jorden för att styra upp situationen.

”En kvinnas oskuld är en vagel i Djävulens öga.” - Irländskt ordspråk

Nu är det nästan en månad sedan jag såg en Ingmar Bergman-film senast men efter det att jag spenderade gårdagens eftermiddag tillsammans med den vackra och fascinerande dokumentären Liv & Ingmar så kom suget tillbaka. Jag har lite svårt för Bergmans komedier, även fast det finns de exempel som jag finner väldigt underhållande och Djävulens Öga visade sig vara ytterligare ett av dem. Djävulens Öga innehåller ingen påfrestande humor som var t.ex. För Att Inte Tala Om Alla Dessa Kvinnor’s stora problem. Det är en finurlig liten film som inte är direkt rolig men en otroligt charmig skapelse där Satan och hans många anhängare visar sig vara riktiga lustigkurrar. Djävulens Öga kom samma år som den oscarsbelönade Jungfrukällan så inte helt otippat hamnade den lite i skymundan.

”Bara den som älskar kan veta något om kärleken.”

Filmen är indelad i tre akter (presenterade av Gunnar Björnstrand), kväll, natt och morgon – vilket är tiden Don Juan har på sig att förföra Britt-Marie innan han skickas tillbaka ner till helvetet igen. Don Juans betjänt Pablo passar även han på att stilla sina kärleksbehov tillsammans med den lika kärlekssuktande prästfrun Renata, fullt medveten om att Djävulens vakande ögon finns överallt. Helvetet är snyggt iscensatt i ett ståtligt palats med de evigt brinnande flammorna utanför fönstren. Djävulens Öga innehåller en bra skara skådespelare. Stig Järrel spelar Satan, Allan Edwall en ettrig djävul, Jarl Kulle Don Juan, Bibi Andersson oskulden Britt-Marie men den som verkligen stjäl showen är Nils Poppe som spelar kyrkoherden och pappa till Britt-Marie. Jag tror inte jag har sett en Poppe-film sedan middagsmatinéerna på TV 1 och 2 under det tidiga nittiotalet hemma hos min farmor på somrarna. Poppe är Djävulens Ögas största behållning. Han är riktigt bra i sitt porträtt av pappan, maken och kyrkoherden som älskar varenda liten stund av livet och förundras av alla tecken som kan tänkas komma från ovan. Han tror det bästa om sina medmänniskor och hans enda svaghet är att han tycker om att ta sig en sup ibland i smyg. Sakta inser han emellertid att han har släppt in djävulens sändebud i sitt hem och detta öppnar hans ögon för det och dem han omedvetet har försakat. Bergman visar gång på gång att han är förbaskat bra på att skriva intelligenta manus och dialog och Djävulens Öga är sannerligen inget undantag.