The Mask of Satan (1960)

Vi befinner oss någonstans i Moldavien under sjuttonhundratalet och prinsessan Asa och hennes bror Igor döms till döden då de funnits skyldiga till att ha utövat svartkonst i Satans namn. Innan häxan Asa bränns på bål uttalar hon en förbannelse om att återvända och kräva hämnd. Tvåhundra år senare besöker professor Kruvajan och hans assistent Gorobec det övergivna gravkapellet där häxan ligger begravd och råkar släppa lös ondskan ännu en gång.

”Cover her face with the mask of Satan.”

Det är svårt att skriva om en film som The Mask of Satan. Anledningen är enkel, den är så himla bra att det lätt kan låta juvenilt och tjatigt när man bladdrar på om hur fantastisk filmen är. Jag ska försöka lägga band på mig och hålla mig kort.

”You will be dead to man but you will be alive in death.”

The Mask of Satan eller Black Sunday som är titeln filmen annars går under är den italienska regissören Mario Bavas regidebut. Han hade regisserat filmer innan men detta var första gången då hans eget namn fick pryda affischerna. The Mask of Satan skapades efter framgångarna med de brittiska Hammerfilmerna men detta är bättre än alla deras skapelser tillsammans. En gotisk rysare blir inte bättre än såhär. Blixtrar och dunder skapar magiska under med hjälp av filmens fantastiska omgivningar och rekvisita. Dimman ligger så tungt längs marken att du nästan kan känna den samtidigt som vinden viner olycksbådande i träden. Spindelvävsindränkta gravkammare, fladdrande stearinljus, spöklika statyer, mystiska målningar, småkryp och lönndörrar fyller speltiden, samtidigt som den trollbindande musiken ger kalla kårar längs ryggraden. Det svartvita fotot är makalöst snyggt och lyckligtvis tackade Bava nej till att senare regissera en nyinspelning i färg. Allt är otroligt snyggt in i minsta detalj och ljussättningen som skapar dunkla skuggor där vad som helst kan gömma sig lämnar mycket över åt fantasin.

”Only the crucifix can save us on this day of the damned.”

Det är precis såhär en spökhistoria ska se ut. Levande döda, svart magi, häxor, skrock och förbannelser väver även in vampyrinfluenser utan att för den delen göra dem alltför uppenbara. Bava valde att ta bort de sylvassa tänderna som lämnar märken på offrens halsar och det är bara på vissa foton från pressreleasen där vi kan se Barabara Steele i huggtänder. Steele är perfekt i sin genombrottsroll(er) och hennes speciella utseende passar både skönheten och odjuret. Specialeffekterna är oerhört imponerande och The Mask of Satan är förvånansvärt brutal för sin tid och det är inte konstigt att den blev censurerad när den kom och skrämde slag på den oförberedda publiken. Speltiden ligger på runt nittio minuter men när en film är såhär bra vill man inte att den ska ta slut och inte en enda minut känns överflödig. Efter den makalösa inledningen följer så många snygga sekvenser att det är omöjligt att börja räkna upp mina favoriter. Bavas regi är felfri och även fast han kom att regissera fler storverk under sin karriär kan The Mask of Satan mycket väl vara hans ultimata mästerverk.

Rain of Fire (1977)

Robert Caine, överhuvudet på Caine Enterprises har som mål att lösa energikrisen i Mellanöstern med hjälp av kärnkraftsreaktorer. Premiärministern står på Roberts sida och samtidigt som det firas inomhus fyller demonstranterna gatorna utanför. Under festen blir Robert attackerad av en motståndare och när hans son Angel griper in mördas istället modern under tumultet. En ny premiärminister intar posten och denne är inte lika villig att genomföra projektet. Motgångarna eskalerar men någonting vill att projektet ska ros i hamn och en efter en förolyckas de mäktiga motståndarna under besynnerliga omständigheter. Tecken på att en ondska har vaknat till liv blir allt fler och det dröjer inte länge innan Robert är övertygad om att projektet mycket väl kan leda till jordens undergång och att roten till ondskan finns närmare än han någonsin kunnat ana.

”From your seed comes evil!”

Efter påtryckningar och påminnelser från Fred, skaparen av gedigna bloggar som Ninja Dixon och Fred Anderson, Ex Ninja kunde jag inte hålla mig längre. Jag placerade bokmärket i Stephen Kings Misery, värmde gårdagens mat och såg för första gången Rain of Fire. Många filmtips jag fått den senaste tiden har kommit från just Freds (och Rubbermonsterfetishism) bloggar och då de flesta har visat sig vara guldkorn visste jag redan på förhand att detta måste vara hur bra som helst.

Efter succén med The Omen var italienarna (med lite hjälp från England) inte sena med att haka på framgångarna med Rain of Fire (Holocaust 2000 är kanske den mer kända titeln men jag använder mig av min dvd-utgåvas titel). Italienarnas egna varianter på amerikanska framgångar brukar i regel kanske inte vara bättre än originalen men oftast är de fan så mycket mer underhållande och dessutom sparar de aldrig på den röda färgen. Jag gillar Omen-filmerna och även fast det nu var ett bra tag sedan jag såg någon av dem, har de en kär plats i mitt hjärta. Detta med undantag för nyinspelningen vilken jag såg premiären av klockan tolv på natten den 6/6/06. Ungen som gestaltar Damien på nytt är en av de mest irriterande barnskådisar jag någonsin stött på i en film. Rain of Fire kom ut ett år efter The Omen och det är en förbannat underhållande skapelse. I huvudrollen som Robert Cain ser vi den alltid lika bra Kirk Douglas (vars son Michael tillhör mina favoriter i Hollywood) och här gör han ett sjuhelvetes personporträtt. Till sin hjälp har han flera trovärdiga skådespelare och för en gångs skull finner jag inte en enda karaktär jag stör mig på. Ennio Morricone levererar ännu ett imponerande och stämningsfullt soundtrack som väver in filmen i sitt drömlika ljudlandskap.

”What do our children want to be when they grow up? Alive!”

Religiösa domedagsprofetior och den uråldriga kampen mellan ondska och godhet är ämnen som alltid har intresserat mig och varje gång en ny eller gammal film som hanterar ämnet dyker upp, kastar jag mig över den. Rain of Fire är full med bibliska referenser och symbolism där bokstäver och siffror fyller en viktig funktion och även fast de har använts tidigare kan jag inte tröttna på dem, hur många gånger jag än ser dem. Dödsscenerna är inte särskilt många men när de inträffar är de väldigt effektiva och brutala (för att vara nittonhundrasjuttiosju) och bara mardrömssekvensen där en naken Douglas ser den möjliga apokalypsen eller incidenten med helikopterpropellern, gör filmen värd att se flera gånger. Rain of Fire är helt klart en ny favorit hos mig och även fast den inte är bättre än The Omen är den otroligt underhållande och slår i varje fall uppföljarna på fingrarna vilken dag som helst i veckan.

Les Revenants (2012)

Mystiska saker händer i ett litet samhälle någonstans i Frankrike då de döda plötsligt återvänder från ingenstans. Ingen vet varför de återvänt, inte ens de själva. De kvarlevandes liv förändras drastiskt och trots rädsla, väcks ett hopp i det lilla samhället, ett hopp om att fler ska återvända. De döda försöker förtvivlat att fortsätta sina avslutade liv men de som stannat kvar är inte lika villiga och frågan alla önskar svaret på, förblir obesvarad. Varför?

Les Revenants (serien bygger på en film med samma namn) eller Gengångare som den är mer känd som hemma i Sverige sändes exklusivt på SVT Play förra vintern och lovorden haglade. Nu har de börjat visa den igen och de som missade den förra gången bör starta upp datorn och ta del av vad som är det bästa jag sett på tv på år och dagar.

Les Revenants är en långsam serie som tar tid på sig att berätta sin ofta luddiga historia. Tittaren får ta del av långa tysta sekvenser där det egentligen inte händer någonting, eller kanske allt då svaren på frågorna är diffusa och mångbottnade. Uttrycksfulla plågade ansikten och det vackra landskapet som omger bergsbyn får mycket av seriens uppmärksamhet men det är så otroligt snyggt så jag kan inte annat än att utbrista, bravo. Allt är lågmält och suggestivt och serien lägger aldrig i en högre växel än nödvändigt. Det fullkomligt osar atmosfär och jag tänker flera gånger på David Lynch kultserie men även på John Ajvide Lindqvist fru Mias bok, Mannen som Föll i Glömska. De bär inte på så många likheter egentligen men Les Revenants levererar ungefär samma känsla. Det är en rysare som aldrig blir skrämmande men ändå får mig att rysa av välbehag. Det är ett drama som sakta berättar byns historia och utvecklar karaktärerna vilka aldrig slutar att förvåna. Ju mer jag tänker på serien desto bättre tycker jag att den är. Varje nytt avsnitt fokuserar på en ny person där vi får deras bakgrund och öde berättat för oss. De många sidospåren som sammanflätar historien mellan då och nu, är bra utförda och Les Revenants är en smart och välskriven historia som inte fastnar i de lättillgängliga klichéerna. Allt är otroligt välspelat och stämningsfullt och dialogen är helt fantastisk. Inledningen med tillhörande musik av bandet Mogwai är supersnyggt och deras musik som sedan följer med i serien påminner mycket om den Nick Cave skapar tillsammans med Warren Ellis.

Jag kan ju faktiskt erkänna att jag inte var överdrivet imponerad av serien under de första två, tre avsnitten men sedan hände någonting under det fjärde och jag blev helt fast och såg den andra halvan i ett svep. Les Revenants är det bästa och mest originella jag sett på länge och fransmännen visar här att de hanterar mycket mer än bara den nya vågen av extremfilm och pratglada, tårdrypande dramafilmer. Jag skulle önska mig att serien var några avsnitt längre och kommer det inte en andra säsong så blir jag fly förbannat. Les Revenants är för bra för att lägga i graven.

Ilsa, the Wicked Warden (1977)

En kvinna dyker upp halvt döende på trappstegen till doktor Arcos hem. När han är i full färd med att dämpa hennes smärtor och ringa till polisen, dyker överhuvudet på kliniken Las Palomas - Ilsa (eller Greta som hon egentligen heter) upp och lovar honom guld och gröna skogar om han överlämnar kvinnan tillbaka till dem. Trots att han tar emot pengarna anmäler doktorn händelserna. Många innan Arcos har ifrågasatt klinikens tillvägagångssätt som specialiserar sig på att ”bota” åkommor som nymfomani, lesbiska böjelser och prostitution men då det krävs mer än ord mot ord finns inget att göra. Det visar sig dock att kvinnan har en lillasyster som efter lite övertalning får doktorn att gå med på att tvångsinta henne på kliniken under falska anklagelser (att hon legat med underåriga män – smakfullt val!). Hennes snokande gör att hon snart hamnar i trubbel när en av de intagna tjejerna tjallar på henne. Den sadistiska föreståndaren Ilsa har speciella metoder när det kommer till att hantera problematiska patienter som lillasystern och hon skyr inga medel för att få den information hon vill ha…

”I wasn’t always a girl. I had a very big cock. But I wanted to be a real woman. I had an operation to cut my cock and my balls. I believe it really worked.”

Ilsa är tillbaka fast Ilsa, the Wicked Warden är egentligen ingen Ilsa-film även fast Dyanne Thorne ser ut och agerar precis som karaktären hon personifierat. Karaktären går under lika många namn som filmen har titlar men från och med nu väljer jag att nämna skapelsen vid namnet som min upplaga fått – Ilsa, the Wicked Warden. Tyvärr insåg jag kort in i filmen att utgåvan (undvik cheezy flicks släpp som pesten) jag nyligen fått levererad till min dörr var kraftigt nedklippt och redigerad där alla uppvisningar av kvinnokroppen i all sin prakt blivit bortklippt och likaså de lite mer våldsamma sekvenserna. Detta är ju lite märkligt såhär år 2013 och självklart blev jag smått förbannad. Tur som jag har hittade jag en gammal bränd dvd av filmen som jag hade liggande skräpande hemma och stoppade den i dvd-spelaren istället och allt var i sin ordning igen.

”Not just a killing but a erotic murder, a violent and primitive murder of a beautiful woman. It will be the biggest hit of all time.”

Det första vi får höra när filmen drar igång är stön och kvinnoskrik och Thorne viskar sensuellt The Wicked Warden för tittaren så vi vet vad det är vi satt oss ner i soffan för att ta del av. Sedan drar kastanjetter och akustiska gitarrer igång och efter en fanfar seglar kameran vidare mot en badande Ilsa, samtidigt som vi får bevittna en samling duschande kvinnor som under bevakning flitigt skrubbar sig själva och varandra. Detta är bara de första minuterna av The Wicked Warden och resten av filmen faller i samma mönster. Jess Francos inofficiella bidrag till Ilsa-filmerna är en smutsig historia som öser på med perverterade snuskigheter. Francos fruga Lina Romay ansluter sig här till ensemblen och precis som alla andra inblandade är det inte många minuter av speltiden som hon behåller kläderna på, Franco själv dyker upp som doktor Arcos. Jag har emellertid aldrig förstått folks fascination för Romay, det finns mängder av kvinnor från eran som är mycket mer intressanta och har ett mer säreget utseende. Jag anar att det har med att göra att hon är förknippad med en hel dröse av regissörens filmer men då jag inte är en expert när det kommer till Francos filmer är det kanske bäst att jag håller truten.

I The Wicked Warden spenderar tyvärr Thorne (med knaggligare accent än någonsin) inte lika mycket tid framför kameran som i den ursprungliga trilogin utan här är det mer fokus på de intagna ”patienterna”. Så fort hon står i centrum är hon dock lika lysande som vanligt och Ilsa är tveklöst ett av de absolut mest fantastiska påhitten inom exploitationfilmens historia. The Wicked Warden är inte alls lika lättsam och svart humoristisk som de tidigare bidragen och tortyrinslagen som främst involverar elchocker är få. Vad den däremot levererar är ofantliga mängder naket och lesbiska aktiviteter med flera duschscener med tillhörande nakenslagsmål. Det är mer snusk än man kan önska sig och kvinnorna spenderar den mesta delen av tiden stönande och utan kläder - de är förbjudna att använda underkläder på kliniken. The Wicked Warden är inte det minsta uppeggande och det mesta som händer i filmen är smaklöst. Som pricken över i slänger Franco även in lite kannibalism. En sidohistoria berättar om en snuskhummer som köper filmade övergrepp på patienterna och för varje gång han får en ny leverans önskar han sig grövre innehåll, mot slutet hungrar böjelsen åt snuff-film. Till de annars mest smaklösa partierna hör sekvensen där Ilsa släpper lös ett gäng depraverade fångar i ett rum fullt av försvarslösa kvinnor och det är en scen man sent glömmer. Musiken är smått fantastisk och dialogen är något i hästväg där det uteslutande handlar om sexuella böjelser. The Wicked Warden är det snuskigaste kapitlet i Ilsa-historien och jag kan inte annat än att känna mig lite smutsig efter att filmen tagit slut - slutet är förövrigt skitbra! The Wicked Warden är inte det bästa bidraget till serien och mycket av det som utspelar sig är inte okej någonstans men har man sett de andra filmerna i serien vet man vad man har att vänta sig. Självklart gillade jag The Wicked Warden och det är lite sorgligt att sagan nu är slut. Hejdå Ilsa, jag saknar dig redan. Hoppas att vi ses snart igen!

Här kan ni läsa mina recensioner av de andra Ilsa-filmerna:

Ilsa: She Wolf of the SS

Ilsa, Harem Keeper of the Oil Sheiks

Ilsa the Tigress of Siberia

Sheitan (2006)

Ett gäng vänner går på diskotek dagen innan julafton men efter ett svinaktigt beteende och slagsmål med bartendern, blir de utslängda. De styr kosan mot landsbygden där den nyfunna flamman Eve har en stuga. På väg dit passar de panka slöddren på att råna en bensinmack för att sedan svira vidare mot nya äventyr. Morgonen efter anländer sällskapet och träffar Eves märkliga vaktmästare Joseph som verkar allt annat än frisk i huvudet. Det visar sig att hela landsbygden är skogstokiga och de har någonting alldeles speciellt planerat för de nyanlända gästerna.

”Lord, do not forgive them, for they know what they do.”

Sheitan (eller Satan som är titeln på släppet från Tartan DVD) är en film jag velat se ett bra tag nu men då den kostat skjortan har jag inväntat rätt tillfälle att inkludera den i min filmsamling. Rätt tillfälle kom för några veckor sedan då jag sprang på dvdn bland begagnatfilmerna för trettio spänn på Kvarnvideo. Hur i helvete den hade hamnat där fattar jag inte riktigt då Sheitan visade sig vara en film man sparar om man en gång har inhandlat den. Tur för mig, nu är den äntligen min.

”If there’s one thing you ought to be scared of, it’s Satan.”

När det kommer till den nya vågen av fransk extremfilm försöker jag se allt jag kan komma över då de nästan uteslutande är väldigt bra. Filmer som Inside, Haute Tension, Martyrs och Ils är moderna klassiker och Sheitan ligger inte långt efter. Regissören Kim Chapirons långfilmsdebut är en imponerande och originell skapelse som blandar det mesta från det bästa av filmer jag tycker mycket om, utan att apa efter. Det var länge sedan jag såg en samling så enormt irriterande och osympatiska unga människor i en och samma film. Den ena beter sig svinigare än den andra och de är så häpnadsväckande pantade. Ingen av dem förstår att någonting är väldigt fel utan fokuserar enbart på vad som finns mellan benen. Tur för oss, synd för dem – de får skylla sig själva. Sheitan blandar kolsvart humor med psykisk och fysisk terror och lyckas väldigt bra. Det blir aldrig särskilt groteskt och våldsamheterna dröjer och blir aldrig särskilt explicita. Det behövs heller inte då den grymma atmosfären filmen bygger upp osar av elakheter och även fast man inte vet vad som komma skall vet vi att det inte komma att bli någon sockersöt final. Sheitan levererar några riktigt bra scener och hela upplevelsen är minst sagt bisarr. Vincent Cassel är otroligt bra (med stor mustasch) som den galna Joseph med tillhörande inavlad släkt och familj och han visar ännu en gång att han tillhör toppskiktet av franska skådespelare. Sheitan är burdus, våldsam, elak och en förbannat underhållande film. Det visade sig vara ännu ett guldkorn inom den franska extremfilmen som är mer extrem i den psykiska än i det fysiska. Jag gillade den skarpt och kan inte annat än att rekommendera den varmt till alla som är svaga för landets bidrag till våldsfilmshistorien.

Stephen King - The Eyes of the Dragon (1987)

Den ondskefulla trollkarlen Flagg jobbar som konungen Rolands vänstra hand i kungariket Delain. Han smider mörka planer om hur kungens yngsta och lättmanipulerade son Thomas ska ta över tronen istället för att den rättmätiga arvingen, sonen Peter. Planerna sätts i verket med hjälp av lite draksand i ett vinglas och Peter döms till ett liv i isolering från omvärlden i det fruktade fångtornet Synålen för mordet på sin far. Samtidigt ärver mottvilligt Thomas kronan. Det går inte riktigt som Flagg har tänkt sig när han får kämpa mot ett skarpt och godhjärtat intellekt och ovillkorlig vänskap.

”Jag har redan sagt er att ondskan ibland är förunderligt blind, och det är då visst och sant. Ibland händer det att Ondskan slumrar till, utan att det egentligen finns något skäl till det.”

Jag har hittills inte läst en enda dålig bok av Stephen King. Det finns böcker som jag tycker mer eller mindre om och genren fantasy är något som aldrig har fallit mig i smaken. Kanske är det därför jag inte tyckte att varken The Talisman eller den första boken i The Dark Tower var några favoriter. The Eyes of the Dragon (den svenska översättningen fick titeln Drakens Ögon) faller under samma kategori och är författarens mest lättsamma roman i genren, mest för att den i grund och botten är en saga för den yngre skaran. Det är inte en dålig bok men jag hade stora problem med att ta mig igenom berättelsen och det tog mig nästan en månad innan den äntligen låg hopslagen på mitt nattduksbord. The Eyes of the Dragon berättar en uråldrig saga om moral och den ibland tunna linjen mellan rätt och fel och även fast det är en historia för de lite yngre är det stundtals en ganska vuxen saga och King kan som vanligt inte hålla sig från att lägga in ett och annat bloddrypande händelseförlopp. Kings dotter Naomi (som boken är tillägnad) tyckte väldigt mycket om berättelsen och det var den första bok hon läst av sin far. Alla föräldrar tycker väl om att berätta sagor för sina barn så det känns ganska naturligt att King skulle ta sig an uppgiften någon gång under sin karriär.

”Han luktade blod och undergång; i hans ögon lyste en dödlig eld. Bödelsyxan svischade och gnydde, och de sista blodsdropparna flög fram från bladet och stänkte ned väggarna.”

Flagg som var en av centerfigurerna i Kings mastodontroman The Stand är här en betydande och relativt utvecklad bifigur till historien. Hur mycket han egentligen har gemensamt med karaktären i The Stand är oviktigt då saken är den samma – Flagg är ondskan personifierad, en uråldrig sådan utan något bestämt födelsedatum. King tycker om att väva in sina egna figurer och platser i sin bibliografi och det är mycket som känns igen från hans tidigare böcker. Starka, unga karaktärer som tvingas växa upp för fort står i centrum och här finns även drag från hans kortroman The Shawshank Redemption. Kings känsla för detaljer är även här tydliga och det märks att King brinner för det han skriver. Han agerar själv sagoberättare i texten och låter läsaren veta att det är just han som förtäljer historien vid flera tillfällen, utan att nämna sig själv vid namn. Det får oss att hänga med lite extra och tänka till mellan varven genom att lägga in några uppmanande ”ni kommer väl ihåg” eller ”ni vet förmodligen vad som ska hända härnäst”. Det är ett fiffigt sätt att hålla de yngre läsarna sysselsatta och trollbundna.

The Eyes of the Dragon är emellertid en många gånger ganska långsam berättelse. Det händer väldigt lite under en längre tid för att i nästa stund bli riktigt spännande. King tar god tid på sig att berätta sin ofta detaljerade historia och precis som i många av hans andra böcker är somliga händelseförlopp och karaktärer mer intressanta än andra. Han ska ha kredit för att undvika det sockersöta men då det är en saga för de yngre blir vi inte bortskämda med groteska våldsskildringar, vilka jag ofta kommer på mig själv med att sakna. King är en bra historieberättare, inget snack om saken, men jag kan inte annat än att tycka att The Eyes of the Dragon är den bok som tilltalat mig minst hittills. The Eyes of the Dragon fascinerade mig något oerhört som ung och under min tid på mellanstadiet lånade jag boken flera gånger. Jag läste den aldrig utan tittade bara på illustrationerna och bilden där en stor spindel blir krossad i handen på en järnhandske kunde jag inte få nog av. Det dröjde över tjugo år innan jag äntligen läste boken och det är det som är problemet. Skulle jag ha läst den som ung grabb skulle det förmodligen vara min favoritbok. En läsares kommentar på en statusuppdatering jag gjorde på Facebook angående The Eyes of the Dragon, summerar upplevelsen ganska bra – ”Bra bok! Men sen var jag typ 12 när jag läste den sist.”

The Fly (1986)

Vetenskapsmannen Seth Brundle har arbetat med ett experiment i sex år när han stöter på den charmiga och vackra journalisten Veronica. De finner tycke för varandra och Seth visar henne vad han har pysslat med de senaste åren. Seth har lyckats skapa någonting unikt, teleportörer som kan förflytta ett objekt från en plats till en annan men allt fungerar inte riktigt som det ska. Materiella saker förflyttar sig felfritt men när levande organismer ska genomgå samma procedur fallerar någonting. Efter sömnlösa nätter tror sig Seth ha en lösning på problemet och en kväll efter för mycket champagne, testar han experimentet på sig själv. Någonting går fel, väldigt fel. En fluga lyckas ta sig in i transportören och Seth börjar sakta men säkert ta en ny skepnad.

”I think it’s time for champagne.”

Jag har inte sett David Cronenbergs nyinspelning av femtiotalsklassikern The Fly på många herrans år och när sambon plötsligt, helt ut i det blå utbrister ”vi ska inte se Flugan?” var jag inte sen att haka på. Det känns som om jag den senaste tiden har väckt ett begär hos henne efter lite annorlunda filmer och det är någonting jag är väldigt stolt över. Strunt samma, över till ämnet igen. Som sagt, The Fly är en nyinspelning av filmen med samma titel från nittonhundrafemtioåtta och såhär i efterhand känns det inte särskilt konstigt att Cronenberg valde att göra en reboot på historien då den passar perfekt in i hans värld av body horror, en genre han gjorde till sin egen med start under mitten av sjuttiotalet.

”This is not just sex and penetration, but penetration beyond the veil of the flesh. A deep, penetrating dive into the plasma pool.”

Cronenbergs senaste filmer har gjort mig besviken och jag är idag nästan beredd på att ge upp hoppet om regissören. Hans senaste skapelser A Dangerous Method var inte mycket att hänga i granen och Cosmopolis hatade jag. Det är starka ord att använda i sammanhang med en regissör jag annars tycker så mycket om men då är det skönt att veta att man alltid kan återbesöka de många guldkornen som finns i hans filmografi. Det var länge sedan jag såg The Fly och ännu längre sedan jag såg originalet så jag kan inte uttala mig om filmernas likheter. Cronenberg berättar en simpel men väldigt effektiv historia där det bortom alla snaskiga och slabbiga specialeffekter, gömmer sig en känsloladdad och tragisk kärlekshistoria. Jeff Goldblum är lysande i huvudrollen och han borde precis som makeupeffekterna, blivit belönad med en oscar för sitt personporträtt. Jag tror aldrig jag har sett han såhär bra innan eller efter. Geena Davis är också bra och fungerar perfekt som hans älskarinna och beskyddare och hon påminner mig om andra filmer hon medverkat i som jag tycker mycket om.

”I’m saying I’m an insect who dreamt he was a man and loved it. But now the dream is over and the insect is awake.”

The Fly är en otroligt underhållande film som inte slösar tid på nonsens innan den tar fart. Det dröjer bara ett par minuter, sedan är historien i full gång och håller tempot uppe fram till den imponerande finalen. Howard Shores pampiga musik passar perfekt och specialeffekterna är grymt imponerande. Armbrytningen och finalen, som jag önskade skulle vara ännu längre, är storartade och vad som skulle kunna vara en i mängden bland alla skräckfilmer med ett monster i huvudrollen förvandlas till någonting helt annat. För att vara en Cronenberg-film (han dyker upp i en liten roll som gynekolog) är det en ganska ”enkel” film men hans tankegångar och funderingar som genomsyrar filmens dialog påminner oss om vem det är som faktiskt står bakom kameran. Det är inte svårt att tycka om The Fly och även fast nyinspelningen känns fulländad kände jag ett otroligt sug efter att se originalet igen då historien är väldigt fascinerande i all sin enkelhet. Mitt i Goldblums förvandling utbrister min sambo ”oj, det är nästan som en monsterfilm eller en zombiefilm som Braindead och dom andra”. Detta visade sig vara ett bra betyg då hon efter filmen nickade gillande och gav The Fly en fyra i betyg - jag kan bara instämma.