The Ruins (2008)

Väninnorna Amy och Stacy semestrar med deras pojkvänner Jeff och Eric i Mexiko. Dagen innan det är dags för hemfärd stöter de på den tyska turisten Mathias, vars bror Heinrich försvunnit iväg med sin nyfunna flamma som dessutom är arkeolog. Hon bedriver utgrävningar vid ett Mayatempel och Mathias som ändå ska bege sig dit för att hämta hem sin bror frågar om sällskapet vill följa med. Lika självklart som att isen smälter i deras Margaritadrinkar blir de sugna på lite äventyr innan det vankas hemgång. De får skjuts av en mexikanare och beger sig mot platsen. När de anländer dyker skrikande lokalbefolkning upp och innan de förstår allvaret i situationen skjuts deras guide till döds. De blir uppjagade på ruinens topp och fler och fler anländer och omringar det förfallna templet. Skärrade inser de att de kanske aldrig kommer därifrån med livet i behåll och växtligheten runt omkring dom börjar bete sig allt mer märkligt.

”Four americans on a vacation don’t just dissapear!”

Jag såg The Ruins när den kom ut för några år sedan och jag kommer i ärlighetens namn inte riktigt ihåg vad jag tyckte om den då. Det senaste åren har fragment från filmen börjat dyka upp i huvudet på mig och sedan dess har jag varit lite småsugen på att se den igen. Efter ett besök på media markt kom jag hem med filmen 29 kronor fattigare och dessutom var min sambo sugen på att se en skräckfilm av det lite snällare slaget. Vad passade då inte bättre än mitt nyförvärv The Ruins?

The Ruins inleds (som så många andra filmer) med att en tjej sitter i mörkret och skriker efter hjälp då någonting drar henne ännu djupare in i dunklet. Vad som skett får vi reda på de kommande 90 minuterna. Det som börjar som en typisk skräckfilm där unga amerikanare festar loss i ett främmande land och följer godtroget med en okänd yngling kunde ha blivit en film i stil med Hostel men istället lyckas den leverera en ganska så underhållande variant på "naturen slår tillbaka". Mina tankar gick ofta till den australiensiska filmen Long Weekend (som jag recenserar HÄR) som också ger en annorlunda bild av när moder natur fått nog. The Ruins är inte alls lika bra men historien lyckas ända med att vara någorlunda originell. Filmen bygger på en bok av Scott B. Smith som tidigare bara skrivit ett alster, A Simple Plan som Sam Raimi lyckades göra en imponerande filmatisering av. För en gångs skull slipper vi osympatiska ungdomar som beter sig som svin och man tycker faktiskt synd om kvartetten. Deras enda misstag var att de befann sig på fel plats vid fel tillfälle. De 90 minuterna rinner snabbt iväg och vi blir till och med bortskämda med några snaskiga filmsekvenser och de obligatoriska nakna brösten. Och när min sambo enkelt konstaterar, utan att nedvärdera "Ja, det är ju köttätande murgrönor", ser jag det som ett bra betyg.

Long Weekend (1978)

Peter och Marcia tar en paus från stressen i storstaden och deras problem på hemmaplan och campar över helgen på en avskild strand, långt borta från civilisationen. Där behandlar de varandra och deras omgivning som skit, något de bittert kommer att få ångra.

Att berätta mer om handlingen för de som ännu inte sett filmen skulle förstöra helheten då detta är en effektiv ”naturen slår tillbaka” film. 

Jag hörde först talas om Long Weekend när jag såg remaken från 2008. Jag kommer ihåg att jag tyckte den var mer originell än de flesta filmer jag sett på ett tag och fick då reda på att det var en nyinspelning av en australiensisk film med samma namn. Jag glömde helt bort den men nu tre år senare fick jag äntligen chansen att se den, i vacker widescreen på Synapse's dvdsläpp av filmen.

Long Weekend är skriven av samma man som ligger bakom manusen till den Hitchcock inspirerade Roadgames och vildsvinsfilmen Razorback, detta är helt klart min favorit bland de tre. Peter och Marcia kan vara det mest osympatiska par jag sett på film någonsin och det är ett stort mysterium vad de gör tillsammans överhuvudtaget. Det är inte många snälla ord som kommer ut ur deras munnar.

Tack vare den stämningsfulla musiken och de obehagliga ljudeffekterna, vilar det en illavarslande stämning över Long Weekend. Det otäcka är inte det man ser utan det man hör för filmen är varken våldsam eller blodig. 

Detta australiensiska guldkorn ger tittaren en rejäl hint till att inte jävlas med moder natur.

Cujo (1983)

Vic tycker att han och hans familj lever i total harmoni tills han får reda på att hans fru har en affär med deras möbeltillverkare. Han beger sig av på en 10 dagars affärsresa och lämnar sin fru Donna och sonen Tad hemma för att klura ut om deras äktenskap är värt att rädda.

Snäll Cujo

Elak Cujo

Donna och Tad åker till bilmekanikern Joe för att fixa deras trasiga bil. De inser snart att han inte är där men det är däremot Cujo, en St. Bernadshund som efter att ha blivit biten av en fladdermus förvandlats från en gullig sällskapshund till ett rabiessmittat monster. Instängda i deras bil börjar en kamp mot klockan då solen gassar på och vattnet är slut…

Filmatiseringar av Stephen King's böcker har överlag ett dåligt rykte med undantag för ett fåtal numera klassiska filmer som Brian de Palma's Carrie, Stanley Kubrick's The Shining (som King själv avskydde och gjorde om till en kass miniserie) och David Cronenberg’s The Dead Zone. Hans mest "lyckade" filmatiseringar The Shawshank Redemption och The Green Mile har jag aldrig riktigt förstått storheten med och att The Shawshank Redemption ligger på första plats på imdb som den bästa film som någonsin gjorts, är helt otroligt då den verkligen inte är något speciellt. Jag har dock en softspot för de flesta produktionerna från 1980-90 talet och tycker än idag att filmatiseringar som t.ex It, Pet Sematary, Silver Bullet, Creepshow 1-2, Children of the Corn och The Stand är riktigt bra. Jag tycker om Stephen King's historier men är alldeles för lat att läsa böckerna så då är det perfekt att i stort sett allt han skriver tillslut filmatiseras.

Tillbaka till Cujo. Jag har sett den tidigare för många herrans år sedan och ska jag vara ärlig kommer jag inte ihåg särskilt mycket från filmen och den lämnade inget större intryck.

Rent tekniskt sett är Cujo en av de bättre Stephen King filmatiseringarna och känns inte alls som en b-film som så många av hans andra filmatiseringar gör. Filmens första halva är ganska händelselös medan filmens sista del är hyfsat spännande och ger tittaren en klaustrofobisk känsla ända tills filmens stressade final. Cujo tillhör inte en av mina favoriter bland de närmare 100 Stephen King filmatiseringarna genom åren men när man ser på dagens filmer som utspelar sig i trånga utrymmen som t.ex Wrecked, Buried, Frozen osv är det svårt att inte se Cujo som en viktig inspirationskälla.

The Birds (1963)

”Cover your face, cover your eyes!”

Snobben Melanie träffar advokaten Mitch i en fågelaffär i San Fransisco. De driver med varandra hejvilt och när Mitch beger sig därifrån bestämmer sig Melanie för att ta reda på var han bor. Likt en stalker finner hon honom i den lilla hamnstaden Bodega Bay och utan några krusiduller är de både vänner och förälskade. När Mitchs dotter ska ha födelsedagskalas blir de plötsligt attackerade av aggressiva måsar. Detta är bara början då alla sorters fåglar blir skvatt galna och attackerar befolkningen tillsynes helt utan anledning.

Alfred Hitchcock’s The Birds behöver egentligen ingen närmare presentation. Alla borde vid detta lag ha sett den eller i varje fall känna till dess existens.

Hitchcock tar god tid på sig att föra historien framåt och presentera de olika karaktärerna. Själva fågelattackerna dröjer närmare en timme innan de inträffar och inte ens då är det full fart framåt. Detta är dock till filmens fördel då filmens tempo är långsamt men behagligt, lekfullt men ändå allvarligt på ett metodiskt sätt. Filmens snygga kulisser är ögongodis och skådespeleriet är tidstypiskt och lutar mer åt teaterskådespeleri.

Scenen där Lydia hittar bonden Dan med ögonen uthackade är en av de scener som bränt sig fast på näthinnan från min barndom och när jag ser The Birds nu snart 20 år senare märker jag hur väl åren har behandlat filmen.

Hitchcock är en av mina absoluta favoritregissörer och det är en sann glädje varje gång jag ser eller ser om någon av hans verk.

Ungdomar idag tycker säkert att The Birds är töntig men jag ryser av välbehag. 

Squirm (1976)

Den sömniga hålan Fly Creek i Georgia drabbas av en kraftig storm som gör staden strömlös. Strömmen går istället rakt ner i marken och gör miljontals av skrikande maskar vansinniga. De kryper upp till markens yta och käkar upp den lilla stadens invånare en efter en.

Tönten Mick åker från storstaden till Fly Creek för att hälsa på sin sympatiska flickvän Geri. Efter att Mick fått en mask i sin dryck på kaféet blir han genast illa omtyckt av lokalbefolkningen som tror han driver med dem. Geri däremot tycker jättemycket om Mick och de åker tillsammans till stadens antikhandlare. När de kommer dit är han spårlöst försvunnen och kvar finns bara ett skelett. Då börjar de ana ugglor i mossen och kontaktar polisen (det finns bara en i Fly Creek). Han är dock mer intresserad av att ragga upp kvinnor och tycker att Mick är en odåga som borde bege sig från staden. Självklart lyder han inte sheriffens råd utan irrar mest omkring utan att tillföra något vettigt. När solen går ner lockas maskarna ut ur sina gömmor och de är hungrigare än någonsin.

Detta är regissören Jeff Lieberman’s debutfilm. Han gick sedan vidare och gjorde den underhållande snedtrippfilmen Blue Sunshine och Just Before Dawn (recension här).

Squirm är en ganska medioker ”naturen slår tillbaka” film och första timmen är riktigt seg. Efter det börjar den ta fart och slår rekord i att visa så många maskar som möjligt på ett och samma ställe. 

Den är dock inte helt värdelös. Fisketuren som slutar med att en kille får maskar inträngda i ansiktet är riktigt effektiv. Däremot är karaktärerna rakt igenom osympatiska med undantag för Geri. Hennes syrra är ful som stryk och hennes pojkvän kan vara en av de mest irriterande ”hjältar” som varit med i en film.

Filmaffischen är coolare än filmen.

Slugs (1988)

”I know it sounds crazier than hell but I got this theory. Now maybe, just maybe we are dealing with a mutant form of slugs. The kind that eats meat...”

Slugs är en kul ”naturen blir förbannad” film av mannen som också regisserade den underhållande pusselfilmen Pieces.
Till skillnad från många andra filmer med arga djur så känns inte Slugs särskilt skrämmande. Man måste vara bra dum i huvudet om man lyckas avlida på grund av sniglar.

Utan någon anledning eller riktig förklaring dör invånarna i en stad någonstans i USA som flugor. De som ligger bakom de fruktansvärda dåden visar sig vara slemmiga och arga mördarsniglar med sylvassa tänder. För att vara en av jordens långsammaste varelser så är de förvånansvärt kvickt på plats när pantade amerikanare är i närheten.

Slugs innehåller inga personporträtt eller story. Den innehåller dock väldigt många sniglar. Det är töntigt rakt igenom men de brutala och påhittiga snigelattackerna som ”sexakten som slutar i katastrof” och ”salladen som orsakar mer än en kass mage” får mig att spola tillbaka och se dom om och om igen, med ett stort leende på läpparna.