torsdag 8 september 2011

The Washing Machine (1993)



Vida dumpar sin pojkvän och hallick Yuri när han säger fel namn till henne. Hon tar god tid på sig att avsluta förhållandet och i stundens hetta ligger hon med honom en sista gång, samtidigt som systern Ludmilla agerar fluktare och slår på en triangel. Senare samma natt vaknar den triangelspelande systern av att tvättmaskinen är igång. Vem hittar hon där om inte den lemlästade Yuri. När polisen kommer dit är kroppen borta och de antar att Ludmilla, som förutom sina triangelkunskaper även är alkoholist, har hallucinerat händelsen. Det dröjer inte länge innan inspektör Alexander Stacev får ett telefonsamtal från Ludmilla där hon ber honom att möta henne. Hon berättar att Vida var avundsjuk på sin andra syster Maria eftersom Yuri skickat kärleksbrev till henne. Snart är Alexander indragen i de avundsjuka systrarnas värld av lögner, sex och ond bråd död. Det verkar som de tre systrarna har olika versioner av vad som verkligen hänt med Yuri.

Ruggero Deodato’s The Washing Machine har länge stått i min dvd-hylla och samlat damm. I går var rätt tillfälle att se den tillsammans med en single malt. Även om Deodato (som själv dyker upp i en snabb scen som nyfiken granne) inte är den bästa italienska regissören så var det tack vare honom och Lucio Fulci som jag upptäckte den alternativa italienska filmens fantastiska värld. Det är alltid en speciell tidpunkt när en film jag inte sett tidigare av dessa två, rullar igång i dvd-spelaren.

The Washing Machine är inte en giallo som vissa verkar påstå utan istället en förvånansvärt bra erotisk thriller med tvister som drar filmen både hit och dit utan att för en gångs skull vara rörig. Filmen är mycket bättre än jag förväntat mig och den är fylld av snyggt utförda scener. Ett exempel är sekvensen där blinda museumbesökare trevar bland statyer samtidigt som Alexander och Maria i tystnad eggar upp varandra.
De tre systrarna är härligt överdrivet snuskiga filmen igenom och Philippe Caroit sköter sig bra som inspektör Alexander. The Washing Machine innehåller inte särskilt många våldscener men detta kompenseras med massvis av sex och sleaze och filmen innehåller fler tvister än jag kan hålla reda på. Filmens största behållning är dock Claudio Simonetti’s utsökta musik som ekar filmen Suspiria och hans tid i bandet Goblin.

The Washing Machine är en svåråtkomlig film som du måste ta chansen att se om möjligheten uppstår. Det är en oförtjänat förbisedd film av mannen som gav oss modern av alla kannibalfilmer, Cannibal Holocaust.


2 kommentarer:

  1. Hej! vart har du fått tag i denna film, har letat utan resultat!

    Tack på förhand

    SvaraRadera
  2. Hej!
    Oj, det var så länge sedan jag köpte den och jag kommer ihåg att jag letat efter den länge. Jag är inte säker men jag tror att jag beställde den någonstans från USA på en sida jag av en händelse råkade glida in på (svårt att hålla koll när dvd-samlingen bara växer och växer). Det är en film jag letat efter länge och den var faktiskt förvånansvärt bra (om man jämför med den inte lika lyckade Dial: Help). Ledsen att jag inte kan vara till större hjälp men lycka till! Testa Ebay eller svenska Videodrome!

    SvaraRadera