The Lost Coast Tapes (2012)

I ett sista försök till att rädda sin karriär samlar tv-killen Sean ihop en massa stålar och ett filmteam för att starta sitt nya projekt ”bluffavslöjarna”. Djupt inne i nordvästra Kaliforniens skogar ligger Loast Coast, ett ställe som är känt för sina många Sasquatch iakttagelser. Tillsammans med sitt filmteam åker Sean dit för att träffa gamlingen Drybeck som säger sig ha hittat en död Bigfoot. Seans intentioner är att återigen hamna i rampljuset och att en gång för alla avliva myten om att Bigfoot existerar, men snart är han inte så säker längre…

”Then stop, stop trying to explain it and just show us the damn evidence.”

Bigfoot-filmer växer inte på träd och jag har heller inte sett särskilt många filmer som tar upp ämnet. Jag har dock ända sedan barnsben varit fascinerad av myten. Böcker som Otroligt Men Sant och andra uppslagsverk som tar upp övernaturliga händelser, följde som en röd tråd genom min barndom. Nyligen såg jag Abominable, en fantastisk Bigfoot-film som på ett lyckat sätt blandar Hitchcocks Rear Window och monsterfilm. The Lost Coast Tapes har funnits på min radar ett tag och när dagens utflyktsplaner ställdes in på grund av ett plötsligt skyfall fick det bli filmtittande istället.

”No matter what happens, don’t stop filming.”

De senare åren har det spottats ut found footage-filmer om allehanda ting som spöken, monster, utomjordingar, virusutbrott och fan och hans moster och även fast de flesta inte är mycket att hurra för är jag fortfarande väldigt svag för genren. The Lost Coast Tapes har allt som hör genren till med skakiga filmkameror, diffusa upptagningar och mycket snack men lite verkstad. The Lost Coast Tapes bryter ingen ny mark utan hemskheterna figurerar mest i bakgrunden genom att föra en massa oväsen och rycka i buskarna och det bli aldrig särskilt läskigt. Det är för mig ett mysterium att nästan varenda film av denna sort väljer att ha med åtminstone en fullständigt idiotisk karaktär. Denna gång blir vi introducerade för den fjolliga ljudkillen Kevin som (förlåt att jag avslöjar det) tar alldeles för lång tid på sig innan han trillar av pinnen. Från första stund när han sitter och fingrar på en blomkruka önskade jag livet av honom, och mer så för varenda idiotisk kommentar han kläckte ur sig. Filmens långa upptrappning till den stora grand finale, som i slutändan inte var särskilt imponerande, tar alldeles för lång tid och det är inte förrän de sista minuterna som det börjar hända grejer. Då är det redan för sent och det hela känns mer som en introduktion för vad som kan tänkas utvecklas mer senare. Filmens sista fem minuter gav mig dock mersmak och uppföljaren som är planerad till nästa år kan jag inte annat än att bli lite nyfiken på, trots att The Lost Coast Tapes inte var någon höjdare.