I en liten by någonstans i Japan för länge sedan, är folket livrädda för guden Majin. De utför danser och besvärjelser i hopp om att bli skonade från dennes vrede. Några bybor ledda av Samanosuke tar chansen att försöka ta över slottet och störta samurajkonungen Hanabasa. Det lyckas de med men konungens son Tadafumi och dotter Kozasa lyckas med hjälp av Kogenta att fly. De tar till flykten genom skogen vidare till guden Majins berg som är vaktad av en uråldrig samurajstaty.
Vi förflyttar oss 10 år framåt i tiden och Samanosuke har förvandlat invånarna i den lilla byn till slavar. När nyheten når den avlidne konungens barn, som nu nått 18 års ålder, och Kogenta bestämmer sig Kogenta att bege sig tillbaka till byn i hopp om att finna fler som är villiga att störta tyrannen Samanosuke och hans män. Han hinner inte långt innan han blir tillfångatagen. Tadafumi försöker även han att smyga sig in i byn men samma öde som Kogenta väntar honom. Den ondskefulla Samanosuke bestämmer sig för att Kogenta och Tadafumi skall bli avrättade nästkommande dag. Förkrossad bönar och ber Kozasa till guden Majin att rädda den stackars byn. Hennes böner besannas och Majin väcker den gigantiska samurajstatyn till liv som beger sig mot staden för att utkräva hämnd.
Daimajin är en saga om kampen mellan ont och gott, en väldigt bra sådan. Filmen innehåller bombastisk musik, fantastiska miljöer och för sin tid, otroliga effekter. Det är en perfekt film att slänga på en trist decembereftermiddag när vädret är för tradigt för att vistas i. Jag trodde att statyn skulle vara med mer i filmen än det visade sig. Det dröjer över en timme innan statyn, likt Gojira (recension HÄR), gör entré. Det gör i och för sig inte så mycket då det var väl värt väntan, dessutom var filmens väg dit omsorgsfullt berättad. Jag har alltid varit svag för sagor, inte de sagor som berättar snälla historier där prinsen fick sin prinsessa till slut utan sagor med förtrollade skogar, monster, magi och vidskepelse. Daimajin var en trevlig överraskning och det är synd att jag inte såg denna som barn, jag skulle ha älskat den. Den funkar dock alldeles utmärkt även för oss i vuxen ålder och jag blir helt klart nyfiken på filmens två uppföljare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar