Tenement: Game of Survival (1985)

Hyresgästerna i ett fallfärdigt ruckel tröttnar på att ett gäng knarkande bråkstakar lever rövare i deras källare och ringer polisen. När ordningsmakten inte kan hålla kvar dem i brist på bevis släpps de fria igen samma dag. Samtidigt har de boende fest i hyreshuset för att fira att de äntligen blivit av med slöddren. Gänget har dock inte glömt vad som hänt tidigare under dagen. Förbannade och påtända beger de sig tillbaka till hyresgästerna för att utkräva hämnd. Det blir en natt fylld av våld och förnedring där döden är enda utvägen.

Första rollen för Paul Calderon

Tenement har en nästintill identisk handling med Death Wish 3 från samma år. Michael Winner satte standarden högt i Death Wish 3 (recension HÄR) och Tenement gör allt för att bräcka den.

Tenement levererar exploitation på hög (låg) nivå. Det är våldsamt och sadistiskt lågbudgetskräp, precis så som jag vill ha det. Storyn är inte mycket att återberätta men istället får vi ett hyreshus fullt av kul karaktärer. Här finns en blind man med sin hund, en hora med en pundare till pojkvän, den ensamma tanten som har ett basebollträ som bästa polare, en fet alkoholiserad soffpotatis och ett muskelknippe som älskar att spela saxofon, bara för att nämna några få. Filmen utspelar sig i stort sett enbart inne i hyreshuset vilket är ett smart drag från regissören för att spara pengar och lägga alla stålar på blodiga effekter istället för att byta miljöer. Jag gillar metoden att filma i de olika lägenheterna så att tittaren hinner lära känna karaktärerna innan helvetet bryter ut och på så sätt få oss att känna mer sympati för de stackars satarna. Ibland beter de sig i och för sig som tröga idioter med sitt skrikande och orationella beteenden, det känns nästan som de vill bli mördade av gänget vid flera tillfällen. Gängets bedrövliga utstyrslar är så fula att det borde vara dom som fick stryk och bli av med sina liv bara för att de ser ut som de gör. Tenement skulle ha tjänat på att byta ut sitt soundtrack som består av det sämsta 1980-talet hade att erbjuda mot något helt annat, vad som helst. Dialogen är väl inte på topp men å andra sidan, vad pratar vi själva om under kvällarna när vi lullar runt i våra lägenheter? Tenement är stundtals lite seg men för det mesta syndigt underhållande.