Falling Skies - Säsong 1 (2011)

En Mech

Jorden, eller rättare sagt USA har tagits över av utomjordingar. De få som överlevt försöker kämpa tillbaka så gott de kan. Vi får följa en grupp människor med olika kvalitéer i deras dagliga liv, 6 månader efter invasionen inträffade. Historieläraren Tom Mason förlorade sin fru vid invasionen och är fast besluten att hitta sin son som tagits tillfånga av så kallade Skitters, sexbenta fulingar som rövar bort barn och använder dem som slavar. Han är en av många som lever på hoppet om att finna sina nära och kära igen. Gång på gång knackar den bittra verkligheten på deras dörr och är det inte Skitters eller de ännu farligare robotarna som går under namnet Mechs så är det laglösa brottslingar som härjar och stjäl. Tillsammans kämpar de för att göra livet drägligt igen och ta tillbaka vad som en gång var deras.

En Skitter i Hamlet pose

Falling Skies har fått oförtjänt dålig kritik runt omkring. Jag läste någonstans att någon jämförde den med serier som Stargate SG-1 och Battlestar Galactica. Jag har inte sett någon av dem så i mina ögon är Falling Skies helt okej. Jag finner mer likheter med filmer som War of the Worlds och serier som brittiska Survivors (recension HÄR och HÄR) och amerikanska The Walking Dead. Skillnaden är bara att här springer våra hjältar runt och är rädda för utomjordingar istället för livsfarliga virus och levande döda. Noah Wyle och Will Patton, som har de två största rollerna i serien, sköter sig utmärkt medan resten av skådespelarensemblen mest går på rutin alternativt försöker så gott deras talanger kan. Som vanligt när det kommer till serier finns det alltid någon karaktär som man ska störa sig på. Här är det en tösabit vars namn jag med vilje glömt bort. Hon skulle ha passat in perfekt i den sämsta serie som någonsin gjorts, 7th Heaven. Hennes konstant pladdrande om att Gud fixar det ena och Gud fixar det andra, vänd andra kinden till osv får mig att vilja spy. Mer självgod karaktär får man leta efter. Jag fattar inte varför jänkarna envisas med att alltid framhäva deras kristna tro som om året var 1950 och platsen var en liten stad någonstans i amerikanska södern. Irriterande är det i alla fall. De är dock något nedtonade när det kommer till att blåsa på med God Bless America och det är verkligen skönt att bli besparad ifrån.

Falling Skies tillför ingenting nytt men det är ett underhållande tidsfördriv. En ny säsong är planerad till sommaren 2012 och jag kan mycket väl tänka mig att ta reda på hur det går för våra vänner.

Det jag reflekterade mest över när jag såg Falling Skies var över hur glad och trygg jag känner mig av att leva i Sverige. Här slipper vi alieninvasioner, zombies och virus som slår ut mänskligheten. Uppenbarligen så händer ju det bara i USA.