Dennis verkar inte ha mycket till liv, trots att han har en vacker tjej med två bedårande döttrar. Istället för att umgås med familjen och ge dem den uppmärksamhet de förtjänar springer han runt med en filmkamera hela dagarna för att dokumentera deras liv. När en jordbävning välter ner kameran och av misstag filmar en figur som blir synlig när damm faller på den blir han om möjligt ännu mer besatt av sina filmkameror. Han riggar hela huset för att se vad som egentligen försiggår på nätterna. Döttrarna i familjen börjar så småningom att bete sig konstigt och de pratar om en låtsaskompis vid namn Toby som verkar allt annat än snäll. Kamerorna filmar dörrar som öppnas av sig själv, ljus som tänds och släcks men det är bara början. Situationen eskalerar snart och vad som började som en hobby för Dennis utvecklas till en vaken mardröm.
Paranormal Activity 3 är precis samma film, ytterligare en gång till. Detta är en prequel till händelserna som utspelade sig i både första och andra delen. Vi får följa karaktärerna Katie och Kristi som barn och om man nu ska envisas med att göra en massa uppföljare funkar detta ganska bra. Paranormal Activity 3 lider av samma problem som de två tidigare filmerna. Det pratas för mycket och det är alldeles för lite verkstad. Under filmens första timme så får vi nöja oss med knarrande dörrar, saker som trillar i golvet och billiga skrämseltekniker. Jag tycker inte att någon av de två första filmerna är några mästerverk, de är helt okej inte mer. Även om jag tittar på alla filmer jag kan komma över som kör på hela ”found footage” grejen blir jag oftast besviken. Cannibal Holocaust satte filmgenren på kartan och visade hur det ska göras och sedan blev det inte bättre. 1999 kom The Blair Witch Project som tog biobesökarna på sängen med en effektiv historia, gjord på en minimal budget. Sedan dröjde det en massa år innan genren tog fart på allvar med filmer som [Rec], Cloverfield, The Poughkeepsie Tapes och Trolljegeren som enligt mig är de bättre bidragen. Paranormal Activity 3 tillför ingenting nytt till genren och är i helhet en ganska så meningslös uppföljare som trots det överraskande men ganska så ologiska slutet inte lyckas prestera något som stannar kvar efteråt. Vi behöver inte vänta länge på nästa kapitel i historien, redan i oktober har den fjärde delen biopremiär. Vad den kommer att handla om är väl inte särskilt svårt att räkna ut och jag kan inte direkt säga att jag längtar efter att få ta del av den. Jag börjar bli ganska så mätt på det nu urvattnade konceptet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar