The Woman har varit på tapeten ett bra tag och regissören Lucky McKee är numera ett hett namn bland filmnördar och många menar att han är en ”ny” kultfilmsregissör. McKee’s debutfilm May blev något av en undergroundhit när den kom 2002 men av någon anledning har jag inte sett den än. Hans andra långfilm, The Woods har jag heller inte sett och allt jag vet om den är att Bruce Campbell har en roll. Däremot har jag sett hans bidrag till TV-serien Masters of Horror med episoden Sick Girl och jag kan ju inte precis säga att jag blev imponerad av hans insats. Jag börjar i fel ände och ser McKee’s tredje långfilm som är en av fjolårets mest hypade, The Woman.
Chris är advokat och fader i en familj som är allt annat än normal. Han kontrollerar sitt hem med järnhand och även om det inte sägs rakt ut vet vi att allt inte står rätt till. Hans fru verkar vettskrämd så fort han är i närheten och det med all rätt. Den äldre dottern går det dåligt för i skolan, hon är inåtriktad och gömmer sig för omvärlden. Den yngsta dottern är dömd till en livssyn som är allt annat än normal. Fadern själv är en beräknande psykopat som gör sitt bästa för att uppfostra sonen till sin avbild. Det lyckas han alldeles utmärkt med då sonen är en helt känslokall individ som enbart finner glädje och njutning när han plågar eller ser på när andra levande varelser far illa. När fadern en dag är ute i skogen och jagar ser han en förvildad kvinna som han fångar, tar med hem och kedjar fast i källaren. Han och hans familj ska lära henne att bli civiliserad och följa samhällets ”normer”. Metoderna är minst sagt extrema.
Vi vet redan från början att filmen inte kommer sluta lyckligt och det är en känsla jag uppskattar att känna då och då när det kommer till fiktion. Det görs alltför många filmer där ”slutet gott, allting gott” verkar vara mottot. Det är bra skådespeleri rakt igenom, främst från sonen Brian som verkligen ser totalt känslokall ut filmen igenom. The Woman har ett långsamt tempo fram till den våldsamma finalen och det är faktiskt ingenting som jag har någonting emot, tvärtom så gillar jag när en film tar tid på sig att berätta sin historia. Vad som däremot drar ner filmen avsevärt är musiken. Jag vet inte varför regissören har valt att ha kass collegerock som soundtrack, kanske för att framställa allting mer alldagligt men det drar verkligen ner filmen riktigt ordentligt. Musik i film är lika viktigt som bra regi och finns inte det så går oftast en bra berättelse åt skogen. The Woman kunde ha blivit hur otäck som helst om musiken, som kanske är populär bland högstadieelever, hade ersatts av någonting mer neutralt eller framförallt instrumentalt. Jag tycker att The Woman är en bra film men jag tycker inte riktigt att den lever upp till hypen och dess beryktade slutscen som i och för sig fick min flickvän illamående lämnade mig otillfredsställd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar