Monsterfilm från 1950-talet är bland det bästa jag vet. Det finns en oändlig drös av dem och det känns lika behagligt varje gång jag hittar en ny (gammal då förstås) som jag inte sett tidigare. En dag som denna med snöblandat regn utomhus är det perfekt att krypa upp i soffan, dämpa ljuset och njuta av Attack of the Crab Monsters.
”I hope that man’s death is not an omen of things to come…”
Några vetenskapsmän med olika specialiteter anländer till en ö för att undersöka vilken effekt atomvapentestningar har haft på omgivningarna. Teamet som varit där tidigare har spårlöst försvunnit. Innan de ens hunnit gå i land trillar en sjöman i plurret och får huvudet avbitet av någonting i vattnet. Samtidigt kraschar ett flygplan, deras enda färdmedel bort från ön och de får ingen kontakt med omvärlden då deras radio krånglar. De försöker att glömma deras transportproblem för en stund och fokusera på arbetet de åkte dit för att utföra. Det blir inte lätt när de inser att de inte är ensamma på ön. Atomvapentestningarna har skapat hyperintelligenta, gigantiska krabbor som kan imitera avlidnas röster genom att käka upp deras huvuden och absorbera deras intellekt. Som om detta inte vore illa nog håller dessutom ön på att sjunka ner i havet.
”So, you have wounded me. I must grow a new claw, well and good, for I can do that in a day. But will you grow new lives when I am taking yours from you?”
Roger Corman är en fascinerande filmskapare. Han har regisserat och producerat B-filmer sedan tidigt 1950-tal. Corman har lyckats med detta tack vare sitt engagemang och sin otroliga övertalningsförmåga men kanske framför allt för att han kan skapa filmer som inte kostar särskilt mycket att göra. Corman kom på historien och regisserar Attack of the Crab Monsters och med den titeln så vet vi exakt vad som väntar oss. Jag gillar allt som hör filmgenren från den eran till; specialeffekterna, monster i latexkläder, musiken, historierna och det svartvita fotot. Så fort färgfilmen tog över monsterfilmerna blev allt annorlunda. De blev våldsammare, blodigare och det blev mer påtagligt att monstrerna inte såg särskilt bra ut. Inte mig emot för jag gillar verkligen uppgraderingen också men charmen gick någonstans förlorad. Mina favoriter bland filmerna som handlar om djur som vuxit till gigantiska proportioner är fortfarande de från 1950-talet som t ex Them! och Earth vs. the Spider (recension HÄR). Attack of the Crab Monsters är ytterligare en film som jag från denna dag håller varmt om hjärtat och som jag med högsta sannolikhet kommer att bekanta mig med igen i framtiden. Idén är hur kul som helst och teorierna kring hur krabborna blivit så stora får mig att fnissa högt. Den korta speltiden på en dryg timme är till filmens fördel då det aldrig hinner bli ointressant eller tjatigt. Trots minimal budget gör Corman det mesta möjliga av pengarna och lyckas skapa en skön atmosfär. Krabborna är väl värda väntan då de helt orealistiskt, ser mycket coola ut. Att det låter som vinylknaster när de går är riktigt effektivt och deras björnvrål höjer filmens nivå ytterligare ett steg. Har du läst så här långt så vet du att detta är en film du måste se. Jag börjar redan nu se fram emot den dag då jag, ännu en gång, lägger Attack of the Crab Monsters i dvd-spelaren och trycker på play.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar