Jag har varit på slasherfilmshumör den senaste veckan. Kanske beror det på att fredagen den 13e infaller nu på fredag eller kanske på grund av att Kane Hodder besöker Malmö i mars för årets upplaga av sci-fi mässan. Jag har sett Friday the 13th filmerna fler gånger än jag kan räkna och vid detta lag kan jag dem nästintill utantill. Det fick helt enkelt bli någonting annat. Mitt val föll på en slasherfilm jag faktiskt helt missat, The House on Sorority Row. Jag såg nyinspelningen för något år sedan, en nyinspelning som inte blev speciellt uppskattad när den kom. Jag tyckte faktiskt inte att den var helt åt helvete, vad jag kan komma ihåg. Originalet däremot verkar vara uppskattad bland slasherfilmsfans så då var det ju verkligen på tiden att jag tog en titt på denna skapelse från det produktiva 1980-talet.
Datumet är den 19 juni 1961 och en viss Mrs. Slater förlorar sitt barn under en komplicerad förlossning. 20 år går och Mrs. Slater är fortfarande traumatiserad av händelsen. Hon är nu husmor för en grupp kvinnliga studenter som bor i hennes stora hus. Hon är inte särskilt omtyckt och när hon avbryter en kärleksakt mellan två turturduvor får tjejerna nog och bestämmer sig för att skrämma vettet ur tanten i samband med deras stora studentfest. Detta går käpprätt åt helvete och Mrs. Slater dör. Panikslagna sänker de hennes livlösa kropp i en pool på husets baksida och drar igång med den stora studentfesten som om ingenting har hänt. Partyt hinner knappt dra igång innan någon börjar mörda de stackars ungdomarna en efter en.
”I’m a sea pig”
När The House on Sorority Row’s fula förtexter börjar rulla till tonerna av taskig musik känns det genast som vilken TV-film som helst men det förändras inom loppet av några minuter och när det står directed by Mark Rosman på skärmen är filmen på rätt bana igen. Till en början är det inte ett klassiskt slasherfilmsupplägg men så fort morden sätter igång känns allt igen. När det kommer till slasherfilm inleds de oftast intensivt för att sedan spara på krutet till filmens sista 30 minuter men här är det mycket mer jämnt fördelat. Även om man inser direkt vem mördaren är så spelar inte det någon större roll. Jag har aldrig brytt mig om mördarens motiv och allt det där, utan när jag vill se en slasherfilm så vill jag se kåta ungdomar bli mördade på brutala sätt, resten skiter jag fullständigt i. Är det sedan en bra twist på slutet så tar jag det som ett plus i kanten. Skådespelarna är helt okej för att vara från denna typ av film och här har filmskaparna den goda smaken att ta död på undantagen illa kvickt. Morden är inte särskilt explicita men några av dem är snyggt utförda, särskilt slutscenen. Synd bara att filmens slut (det alternativa slutet kan vi ta del av i extramaterialet) inte blev så som regissören från början ville, då skulle det ha blivit ännu bättre. The House on Sorority Row är inget mästerverk inom genren men den är långt mycket bättre än många andra slasherfilmer som släpptes under samma era.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar