Night of the Lepus (1972)

Kaniner blir ett allt större problem i Arizona när de förstör och äter upp all bördig mark de kan komma över. Amerikanarna får till slut nog men istället för att ta livet av kaninerna med gifter eller andra skadliga substanser anlitas forskarna Gerry (Janet Leigh) och Roy (Stuart Whitman). Duon testar ett ännu oprövat serum men katastrofen är ett faktum när ett av försöksdjuren smiter och förökar sig i en rasande fart. De små lurviga djuren förvandlas till gigantiska mördarkaniner som fått smak för människoblod.

”The bite of the Lepus, that’s the Latin word for rabbit, can be dangerous.”

Mycket ska man få se innan ögonen trillar ut. När jag trodde att jag hade sett allt som naturen kunnat släppa lös på människan dyker argsinta mördarkaniner upp och gör livet surt för invånarna i en liten håla i Arizona. Sniglar, kackerlackor, fiskar, bin, ormar, myror, krokodiler, spindlar, flugor, maskar är bara några av de ettriga skapelser som tidigare har förgyllt min vardag. Night of the Lepus tar nog ändå priset och är ytterligare ett bevis på att jag förmodligen inte skulle klara mig utan en genre som djurskräck. Filmen slösar inte bort sin speltid med att ge oss en massa bakgrundhistorier eller utlägg om vad som har inträffat och varför utan här smäller det till direkt och sedan är det ingen hejd. Night of the Lepus är en blodig och ganska brutal historia och kaninattackerna är många. De morrar, gnisslar tänder och sätter i sig allt som kommer i deras väg, allra helst de stackars invånarna i ökenstaden. Specialeffekterna som mest består av kaniner som springer runt i miniatyromgivningar eller folk i håriga dräkter fungerar förvånansvärt bra tack vare smarta vinklar och användandet av bombastisk musik. Det är helt absurt men sjukt underhållande.

”Attention! Attention! Ladies and gentlemen, attention! There is a herd of killer rabbits headed this way and we desperately need your help!”

Trots temat är Night of the Lepus en gravallvarlig skapelse och humorn skiner med sin frånvaro. Det kunde lätt ha blivit tramsigt (vilket det ju egentligen är) men tack vare en gedigen samling veteranskådespelare som inte drar på smilbanden i onödan förvandlas Night of the Lepus till en stenhård film där bara de starkaste överlever. Kaninerna är elaka jävlar som klarar av det mesta såsom dynamit och skjutvapen men även de har ju en svag punkt som finalen i vanlig ordning bevisar. Night of the Lepus är förstås inte det minsta skrämmande och kanske var det just därför som distributörerna inte ville avslöja filmens innehåll. Detta dolde de genom att använda sig av det latinska ordet för kanin, en trailer som inte visade odjuren och en poster där ögon i natten var den enda ledtråden. Hur tänkte de? Vem fan vill inte se en film med gigantiska mördarkaniner i huvudrollen? Skulle filmer som Night of the Lepus gå upp på biograferna idag skulle jag spendera varenda hårt förtjänad krona på biobesök! Alla som gillar monsterfilm i alla dess former måste se Night of the Lepus, så är det bara. Det är inte den bästa filmen i genren men definitivt en av de mest underhållande jag någonsin har sett!