Shadow (2009)

David är en ung soldat som efter att han kommit hem från Irakkriget sysselsätter sig med det han älskar mest, att cykla. Hans bästa vän berättar om ett fantastiskt ställe i Europa vid namn Shadow och han beger sig dit. Törstiga David stannar till på en avlägsen bar för att ta en öl innan det är dags att trampa vidare men hamnar i trubbel över vackra Angeline som blir terroriserad av två sluskiga jägare. David försvinner därifrån med lite hjälp från bartendern och stöter återigen på Angeline (som också är på cykelsemester) när han förlorar sitt tält till vinden och får en sovplats i hennes tält. Följande morgon slår de båda följe men paradiset förvandlas snart till ett helvete när de psykotiska jägarna börjar jagar dem som villebråd. Men det finns någonting mycket värre som väntar på dem i bergen…

”It’s beautiful here.”

Jag kan inte säga att jag sett särskilt många av de nyare skräckfilmerna från Italien. De enda jag på rak arm kan komma på är The Last House in the Woods och Eyes of Crystal men den senare minns jag som väldigt bra. Shadow är en italiensk film med engelsk dialog och en amerikanare i huvudrollen. Jake Muxworthy övertygar i rollen som den olycksdrabbade David och skådespeleriet överlag är verkligen ingenting jag kan klaga på då alla sköter sig väldigt bra. Karina Testa är vacker som en sommardag och Chris Coppola och Ottaviano Blitch är perfekta i rollerna som de två rednecksen som är ute efter blod. Den iskalla typen som gömmer sig uppe i bergen är inte fy skam han heller och om jag skulle få syn på honom under en promenad i skogen skulle jag lägga benen på ryggen fortare än kvickt.

”This is only the fucking beginning.”

Shadow är en intensiv rulle som under sin korta speltid bockar av det mesta från genrer jag älskar. Överlevnadsterror, psykologisk thriller, spökerier, tortyrporr och lite nazifasoner hinner avklaras inom loppet av sjuttio minuter och det är inte en död sekund. Shadow är tyvärr inte särskilt detaljerad i sina våldsdåd och det mesta sker bortom kameran så jag vet inte riktigt vad Njutafilms menar med att Shadow får Hostel att likna ett barnkalas. Det är lögn i helvete, Hostel är minst tio gånger brutalare. Det är egentligen skit samma för Shadow visade sig vara en mycket positiv överraskning fylld med svettig spänning och ett superbt soundtrack. Musiken som låter lite som brittiska Clinic men oftast som Goblin är skitbra och det bästa skräckfilmssoundtrack jag hört sedan franska Last Caress och Blackaria! Efter lite research ser jag att ett band vid namn The Alvarius står för musiken och att en av medlemmarna är regissören själv och det gör mig ännu mer imponerad. Regissören Federico Zampaglione är inte en nykomling när det kommer till musiken utan har sedan slutet av åttiotalet varit frontfigur i det italienska popbandet Tiromancino och om det är i närheten lika bra som The Alvarius vet jag vilka skivor jag ska inhandla härnäst. Zampaglione är en kille jag definitivt ska hålla ögonen öppna för i framtiden och även fast Shadow inte är ett mästerverk gillar jag filmen skarpt och den är bättre och mer underhållande än mycket av det jag har sett den senare tiden. I oktober släpper Njutafilms Zampagliones senaste rulle Tulpa och jag förväntar mig ett storverk!