Prophecy (1979)

Rob är en doktor som brinner för sitt arbete och rättvisa. Han blir övertalad att åka till Maine för att skriva en rapport för naturvårdsverket angående pappersfabriken Pitney Mills Paper Company. Fabriken skördar skogarna och urinvånarna som hävdar att de äger rätten till marken påstår att utsläppen gör invånarna och djurlivet sjuka. Rob åker tillsammans med sin cellospelande fru Maggie för att gräva djupare i historien. När de anländer blir de informerade om att skogshuggare försvunnit spårlöst. Urinvånarna skyller på en varelse de kallar Katahdin (stor som en drake med en katts ögon) och chefen på pappersfabriken är övertygad om att de ”bara” gått vilse. Rob blir snart varse ett rubbat växtliv och djur som växer till onormala storlekar och utvecklar fruktansvärda muteringar men det är inte det värsta. Fabrikens giftiga utsläpp har skapat ett monster.

”People start disappearing, and the Indians spread the word that they were taken by Katahdin. That’s one of their legends. They call it Katahdin. It’s sort of a Bigfoot, I guess, only it’s uglier.”

För några månader sedan blev jag påmind ännu en gång om Prophecy när jag läste Stephen Kings bok Danse Macabre där han tar upp ämnet skräck i film och litteratur. King är inte ensam med att vara väldigt förtjust i filmen och det är en skapelse som ständigt dyker upp bland entusiasters listor över favoritmonsterfilmer. Jag har velat se filmen länge och varför jag inte tidigare har kommit till skott är lite av ett mysterium men det finns så mycket bra film där ute och jag vill se dem alla men som vanligt är det alltid tiden som aldrig riktigt räcker till. Jag har varit på väg att beställa Prophecy flera gånger men då mitt favoritställe WOW HD inte är optimala när det kommer till att visa dvd-omslag och filminformation kunde en beställning lika väl resultera i att jag fick Christopher Walken filmen med samma namn, vilket ju inte riktigt är samma sak. Efter lite detektivarbete och ren tur fick jag dock filmen på posten för några dagar sedan.

”Here, everything grows big. Real big.”

Prophecy är en perfekt monsterfilm, allt från manus, dialog, musik, regi, foto och skådespeleri är bättre än genren är känd för och dessutom slipper vi all onödig humor. Filmen bygger upp en skön stämning och Prophecy tjänar verkligen på att inte visa monstret för tidigt och den som väntar på någonting gott väntar i detta fall inte för länge. När det muterade freak of nature gör entré gör han det med bravur. Lusingen monstret ger snorungen i sovsäcken är ett sant kodak moment. För härdade skräckfilmstittare är inte Prophecy särskilt våldsam men för att vara en PG-film är den ganska explicit. Jag älskar verkligen filmer från denna era som fått åldersgränsen PG, vilken motsvarar en elvaårsgräns hemma i Sverige. De är trots sina ibland tramsiga ämnen väldigt vuxna i sitt utförande och skulle jag ha sett Prophecy eller t.ex. Kingdom of the Spiders när jag var elva år skulle jag förmodligen ha skitit ner mig. Regin ligger högt över standard för att vara en film av detta slag men det är egentligen inte särskilt konstigt när en duktig regissör som John Frankenheimer står bakom kameran. Här finns mängder av snygga sekvenser och finurliga kameravinklar och omgivningarna som ska föreställa Maine (men är inspelade i Kanada) är makalöst vackra. Historien som är nedklottrad av samma man som skrev manus till The Omen känns ovanligt genomtänkt och även fast det dröjer nästan en timme innan monstret dyker upp blir det aldrig tråkigt. Det beror mycket på de bra skådespelarna som för en gångs skull porträtterar intressanta karaktärer som vi faktiskt bryr oss om och den långsamma upptrappningen till den stora insikten är riktigt spännande.

Prophecy har precis allt jag önskar mig i en monsterfilm och den muterade monsterbjörnen är fantastisk. Detta är ekologisk skräckfilm när den är som bäst. Gör inte som jag och vänta ett tredjedels liv innan du ser den. Jag har sett många monsterfilmer under mina år som skräckfilmsfantast och detta är tveklöst en av de bättre. Även fast jag tycker att Prophecy är lysande idag skulle jag förmodligen ha älskat den ännu mer om jag såg den för tio-femton år sedan.