The Mask of Satan (1960)

Vi befinner oss någonstans i Moldavien under sjuttonhundratalet och prinsessan Asa och hennes bror Igor döms till döden då de funnits skyldiga till att ha utövat svartkonst i Satans namn. Innan häxan Asa bränns på bål uttalar hon en förbannelse om att återvända och kräva hämnd. Tvåhundra år senare besöker professor Kruvajan och hans assistent Gorobec det övergivna gravkapellet där häxan ligger begravd och råkar släppa lös ondskan ännu en gång.

”Cover her face with the mask of Satan.”

Det är svårt att skriva om en film som The Mask of Satan. Anledningen är enkel, den är så himla bra att det lätt kan låta juvenilt och tjatigt när man bladdrar på om hur fantastisk filmen är. Jag ska försöka lägga band på mig och hålla mig kort.

”You will be dead to man but you will be alive in death.”

The Mask of Satan eller Black Sunday som är titeln filmen annars går under är den italienska regissören Mario Bavas regidebut. Han hade regisserat filmer innan men detta var första gången då hans eget namn fick pryda affischerna. The Mask of Satan skapades efter framgångarna med de brittiska Hammerfilmerna men detta är bättre än alla deras skapelser tillsammans. En gotisk rysare blir inte bättre än såhär. Blixtrar och dunder skapar magiska under med hjälp av filmens fantastiska omgivningar och rekvisita. Dimman ligger så tungt längs marken att du nästan kan känna den samtidigt som vinden viner olycksbådande i träden. Spindelvävsindränkta gravkammare, fladdrande stearinljus, spöklika statyer, mystiska målningar, småkryp och lönndörrar fyller speltiden, samtidigt som den trollbindande musiken ger kalla kårar längs ryggraden. Det svartvita fotot är makalöst snyggt och lyckligtvis tackade Bava nej till att senare regissera en nyinspelning i färg. Allt är otroligt snyggt in i minsta detalj och ljussättningen som skapar dunkla skuggor där vad som helst kan gömma sig lämnar mycket över åt fantasin.

”Only the crucifix can save us on this day of the damned.”

Det är precis såhär en spökhistoria ska se ut. Levande döda, svart magi, häxor, skrock och förbannelser väver även in vampyrinfluenser utan att för den delen göra dem alltför uppenbara. Bava valde att ta bort de sylvassa tänderna som lämnar märken på offrens halsar och det är bara på vissa foton från pressreleasen där vi kan se Barabara Steele i huggtänder. Steele är perfekt i sin genombrottsroll(er) och hennes speciella utseende passar både skönheten och odjuret. Specialeffekterna är oerhört imponerande och The Mask of Satan är förvånansvärt brutal för sin tid och det är inte konstigt att den blev censurerad när den kom och skrämde slag på den oförberedda publiken. Speltiden ligger på runt nittio minuter men när en film är såhär bra vill man inte att den ska ta slut och inte en enda minut känns överflödig. Efter den makalösa inledningen följer så många snygga sekvenser att det är omöjligt att börja räkna upp mina favoriter. Bavas regi är felfri och även fast han kom att regissera fler storverk under sin karriär kan The Mask of Satan mycket väl vara hans ultimata mästerverk.