Wolf Creek 2 (2013)

Två tyska backpackers som utforskar Australiens vildmarker råkar illa ut när de stöter på lustmördaren Mick Taylor. Turturduvorna tältar i en nationalpark när Mick dyker upp och inte många minuter passerar innan han kör kniven i ryggraden på mannen och slår kvinnan medvetslös. När mördaren är i full färd med att stycka pojkvännen (till tonerna av Patti Pages fantastiska låt I Fall to Pieces) vaknar den uppskakade flickvännen till liv och passar på att smita iväg. Hon snubblar chockad ut på vägbanan där engelskmannen Paul kommer körande och gentleman som han är räddar Paul kvinnan i nöd. Det skulle han aldrig ha gjort. Kvinnan är psykopaten Micks senaste tilltänkta offer och när Paul lägger sin näsa i blöt blir Mick fly förbannad. Kvinnan får ett skott i huvudet och innan Paul vet ordet av har en dödlig katt och råtta lek inletts och Paul är villebrådet.

”I still don’t know what you freaking tourists see in this place.”

Tänk att det har gått nästan tio år sedan Wolf Creek kom, usch vad jag börjar bli gammal! Greg Mclean är en av nutidens mest intressanta skräckfilmsregissörer och hittills har han inte gjort mig besviken. Wolf Creek är en modern skräckfilmsklassiker och hans uppföljare, Rogue är en sorgligt förbisedd pärla om en människoätande krokodil. Wolf Creek 2 är Mcleans tredje film och konstigt nog hade jag inte en aning om att den ens var på gång. Sådant är kul, när det helt plötsligt dyker upp en film som man omedvetet har sett fram mot.

“In this world, there's people like me, there's people like you. People like me eat people like you.”

Wolf Creek 2 inleds exakt likadant som föregångaren med att berätta för tittaren att historien bygger på sanna händelser och till en början trodde jag att jag hade satt på fel film. Det insåg jag ganska snart att jag inte hade gjort utan sedan drar filmen igång på studs med att två spydiga poliser får smaka på Micks ilska efter det att de helt oprovocerad gett honom fortkörningsböter. Efter en kul inledning så drar själva historien igång med att introducera det förälskade tyska paret som råkar campa på fel plats vid fel tillfälle. Det är ett jävla ös och innan vi vet ordet av så kommer en ny figur in i bilden, Paul som visar sig vara filmens egentliga huvudkaraktär och olycksfågel och för en kort stund förs tankarna till Steven Spielbergs tidiga tv-klassiker Duel. I Wolf Creek 2 är det mycket mer fokus på mördaren som stryker runt i Australiens vildmarker för att hitta nya offer och John Jarratt får spela ut hela sitt register som den skogstokiga Mick. Mclean har haft några år på sig att fundera ut nya scenarion till sin uppföljare och efter en timmes speltid så känns det som om han vill få med så mycket som möjligt av allt och mot slutet blir det tyvärr ganska tröttsamt. Innan dess hinner han dock ge tittaren en svettig helvetesfärd där det inte finns mycket utrymme för att hämta andan. Med en budget som är sex gånger så hög som originalet blir vi serverade en massa blodiga specialeffekter (bland annat en fantastisk kängurusekvens i rusningstrafik) som tack och lov är av den gamla skolan. I det stora hela är Wolf Creek 2 en ganska lyckad uppföljare som denna gång fokuserar mer på actionladdad spänning än på otäck terrorkänsla. Jag är inte helt nöjd med slutet och jag tappade intresset flera gånger under den sista halvtimmen men skulle filmen slutat efter sisådär sjuttiofem minuter så skulle den ha varit helgjuten. Detta hindrar mig dock inte från att hoppas på ytterligare en uppföljare. Det är lite av ett mysterium att inte Wolf Creek 2 gick upp på de svenska biograferna. Jag skulle gladeligen hostat upp pengar för att se Mick Taylor rensa upp bland de europeiska turisterna på den stora vita duken.