torsdag 1 maj 2014

The Blair Witch Project (1999)




”I oktober nittonhundranittiofyra försvann tre filmstudenter när de spelade in en dokumentär om Blair-häxan i skogarna vid Burkittsville i Maryland. Ett år senare hittade man deras inspelningar…”

The Blair Witch Project var inte först med att leverera en fejkdokumentär men det är definitivt det mest kända bidraget till den så kallade found footage genren. Det finns nog ingen som har missat dess existens och även fast alla kanske inte har sett filmen så vet de vad man pratar om när den kommer på tal. Jag såg den på bio i Karlshamn när den hade premiär tillsammans med några polare och jag kan inte säga att jag blev särskilt imponerad. Visst tyckte jag att vissa sekvenser var läskiga men i det stora hela så kände jag mig blåst på konfekten när det hela var över. Då var jag helt insnöad i splatterfilm och tyckte att The Blair Witch Project var alldeles för blodsfattig. Sedan dess har mitt filmintresse breddats och filmen har växt med åren och jag har sett den flera gånger sedan premiären. Vad som är viktigt att tänka på när man ska se en skräckfilm är att man måste göra sig mottaglig för vad som komma skall, helst ensam i ett nedsläckt rum och med ljudet högt i hörlurar, och ignorera allt som kan distrahera. Det är inte helt enkelt på en biograf och jag är övertygad om att jag skulle ha tyckt att The Blair Witch Project var hur otäck som helst om jag upplevde den på detta vis när jag såg den första gången.

”Are you not scared enough?”

The Blair Witch Project skapades för en struntsumma och drog in multum med hjälp av smart marknadsföring. Ingen film i genren har lyckats lika bra sedan dess, inte pengamässigt i alla fall. Historien är lika simpel som den är genial och filmskaparnas uppdiktade historia om Blair-häxan som rövade bort småbarn i skogen är en ruggig spökhistoria. Att de sedan lyckades få publiken att tro att det som utspelar sig i filmen är genuint och äkta är en imponerande bedrift. Efter premiären gick det så långt att Heathers mamma fick brev hem där upprörda tittare beklagade dotterns försvinnande/bortgång. Att en vettskrämd publik tror att det som utspelar sig i en film är äkta är ingenting nytt men jag betvivlar att något liknande kommer att hända i filmhistorien igen.

“I could help you, but I'd rather stand here and record.”

Regissörerna och manusförfattarna Daniel Myrick och Eduardo Sánchez bygger långsamt men effektivt upp historien för tittaren genom att lura oss att tro att vi verkligen tittar på en dokumentärfilm. Intervjuer i stan leder trion Heather, Joshua och Michael allt djupare in i de skrämmande skogarna i Burkittsville där paranoia och intriger i gruppen tär på dem allt mer. Idag är vi vana att se liknande scenarion i filmer och vi låter oss inte luras på samma sätt men The Blair Witch Project är än idag en effektiv skapelse som fungerar som mall för de oändliga uppföljarna i genren. Heathers besatthet med att filma precis allt kan tyckas vara irriterande och poänglöst men utan dessa inslag av vardagliga ting så skulle vi aldrig lära känna de tre huvudpersonerna och då skulle resultatet inte heller kunna skrämmas på samma sätt. Intrigerna känns trovärdiga och nu har jag ändrat min uppfattning om Heather. Jag har alltid tyckt att hon var en otroligt irriterande figur men filmen skulle faktiskt inte vara vad den är om det inte vore för henne. Heather är besatt av det hon gör och en sådan hängivenhet är nödvändigt i ett lyckat filmskapande. 

“You gonna write us a happy ending, Heather?”

The Blair Witch Project är kanske inte särskilt läskig idag men när det begav sig så skrämde den slag på den oförberedda publiken. Någonstans halvvägs in i filmen, när mystiska ljud hörs i mörkret och besynnerliga symboler pryder trädgrenarna och marken, så är det omöjligt att inte dras med i den fascinerande historien. De sista tio minuterna är både frustrerande och fulländade på samma gång, det beror på hur man ser på saken. Dessa sista minuter har sedan jag såg filmen för första gången suttit inpräntade i huvudet på mig och då tyckte jag att de var något av ett antiklimax, det tycker jag inte idag. The Blair Witch Project är ett utmärkt exempel på att man inte behöver hinkvis med blod eller andra grafiska otäckheter för att chockera publiken. Det är det man inte ser som är det som skräms mest, både i det verkliga livet och i filmens värld. Det finns andra bidrag till genren som jag gillar mer än The Blair Witch Project och många av dem är fan så mycket mer skrämmande (Cannibal Holocaust är, och kommer alltid att vara världens bästa found footage film) men The Blair Witch Project är fulländad när det kommer till att skapa filmhistoria med hjälp av små medel och smart marknadsföring. The Blair Witch Project ÄR en skräckfilmsklassiker, inget snack om saken. Om man sedan gillar den eller inte, det är en helt annan femma.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar