”I oktober nittonhundranittiofyra försvann tre filmstudenter
när de spelade in en dokumentär om Blair-häxan i skogarna vid Burkittsville i
Maryland. Ett år senare hittade man deras inspelningar…”
The Blair Witch Project var inte först med att leverera en fejkdokumentär
men det är definitivt det mest kända bidraget till den så kallade found footage
genren. Det finns nog ingen som har missat dess existens och även fast alla
kanske inte har sett filmen så vet de vad man pratar om när den kommer på tal.
Jag såg den på bio i Karlshamn när den hade premiär tillsammans med några
polare och jag kan inte säga att jag blev särskilt imponerad. Visst tyckte jag
att vissa sekvenser var läskiga men i det stora hela så kände jag mig blåst på
konfekten när det hela var över. Då var jag helt insnöad i splatterfilm och
tyckte att The Blair Witch Project
var alldeles för blodsfattig. Sedan dess har mitt filmintresse breddats och filmen
har växt med åren och jag har sett den flera gånger sedan premiären. Vad som är
viktigt att tänka på när man ska se en skräckfilm är att man måste göra sig
mottaglig för vad som komma skall, helst ensam i ett nedsläckt rum och med
ljudet högt i hörlurar, och ignorera allt som kan distrahera. Det är inte helt
enkelt på en biograf och jag är övertygad om att jag skulle ha tyckt att The Blair Witch Project var hur otäck
som helst om jag upplevde den på detta vis när jag såg den första gången.
”Are you not scared enough?”
The Blair Witch
Project skapades för en struntsumma och drog in multum med hjälp av smart
marknadsföring. Ingen film i genren har lyckats lika bra sedan dess, inte
pengamässigt i alla fall. Historien är lika simpel som den är genial och
filmskaparnas uppdiktade historia om Blair-häxan som rövade bort småbarn i
skogen är en ruggig spökhistoria. Att de sedan lyckades få publiken att tro att
det som utspelar sig i filmen är genuint och äkta är en imponerande bedrift.
Efter premiären gick det så långt att Heathers mamma fick brev hem där upprörda
tittare beklagade dotterns försvinnande/bortgång. Att en vettskrämd publik tror
att det som utspelar sig i en film är äkta är ingenting nytt men jag betvivlar
att något liknande kommer att hända i filmhistorien igen.
“I could help you, but I'd rather stand here
and record.”
Regissörerna och manusförfattarna Daniel Myrick och Eduardo
Sánchez bygger långsamt men effektivt upp historien för tittaren genom att lura
oss att tro att vi verkligen tittar på en dokumentärfilm. Intervjuer i stan
leder trion Heather, Joshua och Michael allt djupare in i de skrämmande
skogarna i Burkittsville där paranoia och intriger i gruppen tär på dem allt
mer. Idag är vi vana att se liknande scenarion i filmer och vi låter oss inte
luras på samma sätt men The Blair Witch
Project är än idag en effektiv skapelse som fungerar som mall för de
oändliga uppföljarna i genren. Heathers besatthet med att filma precis allt kan
tyckas vara irriterande och poänglöst men utan dessa inslag av vardagliga ting
så skulle vi aldrig lära känna de tre huvudpersonerna och då skulle resultatet
inte heller kunna skrämmas på samma sätt. Intrigerna känns trovärdiga och nu
har jag ändrat min uppfattning om Heather. Jag har alltid tyckt att hon var en
otroligt irriterande figur men filmen skulle faktiskt inte vara vad den är om
det inte vore för henne. Heather är besatt av det hon gör och en sådan
hängivenhet är nödvändigt i ett lyckat filmskapande.
“You gonna write us a happy ending, Heather?”
The Blair Witch
Project är kanske inte särskilt läskig idag men när det begav sig så
skrämde den slag på den oförberedda publiken. Någonstans halvvägs in i filmen,
när mystiska ljud hörs i mörkret och besynnerliga symboler pryder trädgrenarna
och marken, så är det omöjligt att inte dras med i den fascinerande historien.
De sista tio minuterna är både frustrerande och fulländade på samma gång, det
beror på hur man ser på saken. Dessa sista minuter har sedan jag såg filmen för
första gången suttit inpräntade i huvudet på mig och då tyckte jag att de var
något av ett antiklimax, det tycker jag inte idag. The Blair Witch Project är ett utmärkt exempel på att man inte
behöver hinkvis med blod eller andra grafiska otäckheter för att chockera
publiken. Det är det man inte ser som är det som skräms mest, både i det
verkliga livet och i filmens värld. Det finns andra bidrag till genren som jag
gillar mer än The Blair Witch Project
och många av dem är fan så mycket mer skrämmande (Cannibal Holocaust är, och kommer alltid att vara världens bästa
found footage film) men The Blair Witch
Project är fulländad när det kommer till att skapa filmhistoria med hjälp
av små medel och smart marknadsföring. The
Blair Witch Project ÄR en skräckfilmsklassiker, inget snack om saken. Om
man sedan gillar den eller inte, det är en helt annan femma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar