Wolf Creek (2005)

30 000 människor anmäls saknade i Australien varje år. 10 % av dem hittas aldrig igen. En kille och två tjejer semestrar i Broome i västra Australien och efter två veckors avkoppling avslutas vistelsen med en brakfest innan det är dags för att bege sig vidare för att utforska landets vildmarker. Efter ett besök i nationalparken i Wolf Creek dör deras bil och ungdomarna spenderar natten i kärran samtidigt som de försöker klura ut deras nästa drag. När mörkret har fallit bryts plötsligt tystnaden och en räddare i nöden dyker upp. Hans namn är Mick Taylor och efter han tagit sig en titt på bilen och hittar problemet erbjuder han vännerna att bogsera den hem till sig och fixa bekymret gratis. Trion går tveksamt med på att följa med främlingen och mycket riktigt så visar det sig vara deras livs största misstag. Under en trevlig stund kring lägerelden blir ungdomarna drogade och när de vaknar upp får de stifta bekantskap med Micks sanna jag – en psykopat som älskar att orsaka andra smärta.

“I was doing people a service really, by shooting them. There's kangaroos all over the place... like tourists.”

Jag har inte sett Wolf Creek sedan den kom men trots detta har jag fortfarande filmen relativt färsk i minnet. Nu är uppföljaren snart ute i de svenska filmbutikerna så det var hög tid att se om denna moderna skräckfilmsklassiker från landet som satte oz före ploitation. Wolf Creek säger sig bygga på sanna händelser men det är ju såklart en sanning med modifikation och jag tänker inte spendera någon tid med att spekulera i ämnet. Scenariot känns emellertid väldigt realistiskt, och skrämmande nog inte helt otänkbart. Hur som helst så är Wolf Creek en otäck skapelse och en otroligt imponerande filmdebut av regissören Greg Mclean. Filmen bygger effektivt upp en nihilistisk och totalt humorbefriad mardröm och Mclean vet precis vilka knappar han ska trycka på för att få publiken att känna en genuin känsla av obehag.

”Oh, I get around, you know. Never know where I might pop up.”

Wolf Creek har kallats Australiens svar på The Texas Chain Saw Massacre och visst finns här likheter men Wolf Creek är mycket mer än så. Filmen ser förbannat bra ut med fantastiskt foto och effektfulla miljöer och Mclean visar att han är en jäkel på att hantera filmkameran. Regissören rör om rejält i skräckfilmsmixern och får ut det bästa från genren utan att filmen känns som en tröttsam kliché. Vi blir introducerade för en skara sympatiska ynglingar som för en gångs skull inte beter sig som kompletta idioter och man tycker verkligen synd om dem, trots att killen i sällskapet har otroligt fula tatueringar. John Jarratt levererar ett utomordentligt personporträtt och han är klockren i rollen som den iskalla psykopaten Mick. Det ska bli riktigt kul att få stöta på honom igen då det känns som att han har så mycket mer att ge filmpubliken! Det dröjer innan Wolf Creek blir en otäck skräckfilm men vägen dit är väldigt bra och det känns inte alls som ett obligatorisk tidsfördriv för att förvandla historien till långfilmsformat. Sista halvan är riktigt effektiv och även fast den inte är lika otäck andra gången jag ser den så levererar filmen skoningslös terror som är svår att värja sig från. Wolf Creek har ingen hög bodycount men de tre olyckligt drabbade satarna får våndas så att det räcker och blir över. Wolf Creek är en förbannat effektiv psykoskräckis som har blivit ett viktigt kapitel i Australiens skräckfilmshistoria. Nu hoppas jag bara att uppföljaren håller samma höga kvalité.