Vackra och försynta Paige hyr en rymlig ny lägenhet i
storstaden för att fokusera på sina konstnärliga talanger och för att komma
bort från sin före detta pojkvän, polisen Mitch. När hon flyttar in hittar hon
ett kvarglömt ouijabräde och när hon tröttnat på att packa upp lådor testar hon
på skoj att ställa några frågor till brädet – och hon får svar. Anden säger sig
vara den före detta hyresgästen Susan och påstår att hon blivit mördad. Paige
blir mer och mer besatt av ouijabrädet och tillsammans med sin före detta
pojkvän och hyresvärdens bror försöker Paige att hitta Susans försvunna kropp.
Den till en början hjälpsamma anden blir allt mer hotfull och människor
runtomkring Paige råkar ut för fruktansvärda olyckor. Anden i glaset vill ta kroppslig form…
”Maybe you shouldn’t use this thing anymore.”
Det är filmer som Witchboard 2: The Devil’s Doorway som hela
min uppväxt kretsade kring. När jag var på vinden i förra veckan för att rensa
bland all gammal skit som jag och min sambo samlat på oss under våra tre år i
lägenheten hittade jag gamla dagböcker som jag började skriva i tolvårsåldern.
De innehöll den traditionella informationen om vad jag åt den dagen och vilka
personer jag gillade och ogillade men det som fick mest fokus var min besatthet
av skräckfilmer. Jag radade upp den ena titeln efter den andra och de flesta
fick betyget skitbra, jag älskade allt som föll under genren. När jag gick
igenom alla de titlar jag räknade upp i anteckningarna märker jag att det är
precis samma filmer som jag än idag tittar på och jag tycker ungefär samma nu
som då – filmerna är skitbra. Witchboard
2 var en av mina absoluta favoriter när den kom ut och det är en av de
skräckfilmer jag sett flest gånger genom åren. Jag och mina kompisar älskade
den och det dröjde inte länge förrän vi lekte anden i glaset och blev
vettskrämda när det fladdrade i gardinen eller när något plötsligt ljud
överröstade oss. Jag älskade filmer som behandlade det ockulta (och det gör jag
fortfarande) och jag läste och såg allt jag kunde komma över som innehöll
ämnet. Jag hade redan sett The Omen, The Exorcist och alla de där andra
populära filmtitlarna som handlade om den mörka sidan men ingen av dem
fascinerade mig så mycket som Witchboard
2 gjorde, inte ens dess föregångare.
”I guess even in the spiritworld, sex and
violence sells.”
Witchboard 2 var
ett kärt återseende och jag har velat se filmen igen sedan en lång tid tillbaka
och äntligen släppte Olive Film den i förra veckan på både dvd och blu-ray.
Dessutom innehåller utgåvan lite intressant extramaterial. Det är samma
regissör som regisserade originalet som återvände sju år senare med den andra
delen i serien. Kevin Tenney ville inte att samma karaktärer skulle återvända
en andra gång så han skapade istället en helt ny historia men där temat fortfarande
var det samma. Ami Dolenz som spelar Paige är söt och charmig till tusen och
skulle det inte ha varit för henne skulle nog filmen inte vara den samma.
Hennes förvandling från den pryda och blyga dörrmattan till svärande och
utmanande tuffing är en fröjd att ta del av och det är lite konstigt att hon
aldrig slog igenom ordentligt i filmvärlden. Vill man se mer av henne får man
inte missa den fantastiska fästingrysaren Ticks
från samma år där hon också medverkar. Regin är klanderfri och de schyssta
”Evil Dead” kameraåkningarna när den stönande anden gör entré är ursnygga.
Musiken som är komponerad av regissörens bror är riktigt stämningsfull och
låter som någonting som skulle kunna komma från en gammal italiensk skräckfilm
från sjuttiotalet.
Witchboard 2 är en
ganska långsam film, mer än vad jag minns och under den första timmen händer
det inte så mycket och återigen, skulle det inte ha varit för Ami Dolenz skulle
jag nog ha blivit ganska uttråkad idag. Mot slutet tar det dock fart igen och
blir riktigt spännande. Tyvärr är Witchboard
2 lite mesig och den skulle ha tjänat på att innehålla lite mer och
framförallt grymmare våldsdåd då det är lite tamt med den varan. Nu låter det
kanske som om jag inte alls gillar filmen men så är inte fallet. Jag tycker
fortfarande väldigt mycket om Witchboard
2, även fast den inte var lika bra som jag minns den. Det är en trevlig
mysrysare som jag garanterat kommer att besöka fler gånger i framtiden och när
filmen tagit slut blev jag sugen på att se om originalet igen. Precis som med
många andra skräckfilmer från nittiotalet (som t.ex. Warlock: The Armageddon
som jag recenserade igår) så kommer Witchboard
2 förmodligen inte att tilltala dagens ungdomar. Jag känner mig dock
nostalgisk och tänker tillbaka på alla de gånger då jag och mina kompisar
skrämde upp varandra i ljuset av ett stearinljus, med en bit papper med
bokstäver på och ett glas placerat upp och ner med förväntan om att det skulle
hända mystiska grejer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar