Under en sandstorm i Oklahoma dyker Red Stovall upp hos sin
syster och hennes familj, full som en alika. Red är en avdankad och
alkoholiserad countrymusiker som fått ett erbjudande att provsjunga på Grand
Ole Opry i Nashville. Efter mycket övertalning får fjortonåriga Whit,
tillsammans med sin farfar, följa med på resan för att hålla ordning och agera
chaufför åt sin morbror. För att finansiera resan spelar Red på syltor och
hämtar hem gamla skulder. Det blir en händelserik och problematisk resa där
fängelsebesök och sjukdom sätter käppar i hjulet, en resa som tillslut ska ta
dem till countrymusikens Mecka – Nashville.
”Papa, please let me go with him! You heard
him. He said I had talant. I could be a musician.”
Jag är smått manisk när det kommer till countrymusik. Ständigt
återkommer jag till musiker som Jimmie Rodgers, Hank Williams, George Jones och
Merle Haggard, men så har det inte alltid varit. Det var bara för ungefär fem
år sedan som jag föll pladask för musiken som oftast får den oförtjänta jämförelsen
med dansbandsmusik. Innan dess har jag undvikt countryn som pesten. Sist jag
såg Honkytonk Man gillade jag den inte något nämnvärt. Då lyssnade jag nästan uteslutande
på death- och black metal och country var så långt borta från denna tuffa musik
som det var möjligt. Då var jag en av
dem som kallade musiken för dansband. Detta var länge sedan och nu har jag
vidgat mina vyer och lyssnar på allt från svenska visor och jazz till stenhård
djävulsmusik. Jag hittade soundtracket till Honkytonk
Man på vinyl för en krona och samtidigt som jag sorterade i min skivsamling
passade jag på att lyssna igenom plattan. Det dröjde inte många låtar innan jag
fick ett innerligt sug att se filmen igen och min sambo var inte sen med att
haka på.
”It’s a sad state when a man can’t buy a woman
for his own boy.”
Nu har jag skrivit om musik länge nog men saken är den att Honkytonk Man är en film om förälskelsen
till musiken och i detta fall countryn. Clint Eastwood står för regin och
spelar huvudrollen som den försupna Red. Systersonen spelas av hans riktiga son
Kyle och det är inte särskilt konstigt att kemin dem emellan är väldigt bra. Honkytonk Man är en varmt berättad
historia som är vemodig (utan att bli för sentimental,) rolig (Clint Eastwoods
minspel passar utmärkt under de mer komiska inslagen) och en väldigt
fascinerande berättelse. Eastwood vet precis vilka knappar han ska trycka på
för att få publiken berörd av Red, Whit och människorna runtomkring. Det är en
känsloladdad roadmovie där Whit får agera vuxengestalt åt den egotrippade men
ändå godhjärtade Red och deras fartfyllda färd mot Nashville innehåller allt
från tjurfäktning, besök på ett horhus till ett misslyckad rån.
”- Uncle Red, don’t you think you have a
problem with your drinking?
- Only when I can’t get it.”
Musiken i Honkytonk
Man är, även om den kanske inte tillhör toppskiktet inom countrymusiken, väldigt
bra och passande och det är kul att höra Eastwood ta ton. Jag kommer på mig
själv med att nynna på titelmelodin under tiden jag i detta nu försöker att sammanfatta
filmen. Låten Honkytonk Man blev inspelad av Marty Robbins (som sjunger den
tillsammans med Eastwood i filmen) och låten blev en hit både i USA och Kanada
och hamnade högt upp på radiostationernas listor i de båda länderna. Robbins
medverkan i filmen blev hans sista och han avled i sviterna av en hjärtattack
några veckor innan det att filmen fick sin premiär. Honkytonk Man tillhör inte en av Eastwoods kändaste filmer och det
är synd då den är väldigt bra. Honkytonk
Man är så långt man kan komma från de krutosande västernfilmerna eller de
hårdkokta snutfilmerna men Clintan kommer undan med det mesta just för att han
är coolheten personifierad, till och med som smörsjungande countrymusiker.
Clint Eastwood och Marty Robbins framför Honlytonk Man
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar