The Conjuring (2013)

Året är nittonhundrasjuttioett och platsen är den lilla staden Harrisville på Rhode Island. Paret Roger och Carolyn Perron flyttar in i sitt drömhus tillsammans med sina fem döttrar men idyllen förvandlas snart till en mardröm. När maken kommer hem efter en veckas arbete i Kalifornien är hans familj i upplösningstillstånd. Hustrun vaknar med blåmärken på kroppen, deras yngsta dotter berättar om sin nya vän Rory, en rutten stank besudlar luften och klockorna i huset stannar sju minuter över tre på natten. Någonting finns i huset, någonting ondskefullt.

”We've been called ghost hunters. Paranormal researchers. Wackos. But we prefer to be known simply as Ed and Lorraine Warren.”

Precis som The Amityville Horror så är The Conjuring baserad på sanna händelser, det är till och med samma personer inblandade i de båda historierna. Ed och Lorraine Warren är legendariska när det kommer till paranormala företeelser och tillsammans utredde de mängder av fall från femtiotalets början, där det kändaste är ett visst hus som gud glömde. Hur mycket av det som verkligen hände familjen på Rhode Island i början av sjuttiotalet råder det såklart delade meningar om men hemsökta hus är någonting som aldrig kommer att sluta fascinera människan, även om uppgifterna är tillförlitliga eller inte.

”There is something horrible happening in my house.”

Jag har varit avigt inställd till den uppmärksammade nya spökrullen The Conjuring. Det är jättekul att regissören James Wan helhjärtat har levererat skräckfilmer med hjälp av en massa pengar från Hollywood de senaste åren och det är jättekul att filmer av denna sort går upp på biograferna. Problemet är bara att inte mycket av det som regissören har presterat hittills har fallit mig i smaken. Jag tycker om Saw och Death Sentence men Dead Silence och framförallt Insidious blev jag grymt besviken på och i nuläget har jag nästan helt glömt bort deras innehåll. Regissörens senaste film The Conjuring har ett ursnyggt filmomslag och grundpremissen gjorde mig nästan lite våt i byxorna. Jag har bara läst att folk antingen tycker att den är hur läskig som helst eller rakt av kass men efter att jag nu har sett filmen måste jag nog ändå säga att jag ställer mig någonstans i mitten.

Utseendemässigt ser The Conjuring fantastisk ut, det är välspenderade tjugo miljoner dollar. Wan har lyckats fånga sjuttiotalet alldeles utmärkt med allt från miljöer, kläder, frisyrer och musik och filmens förtexter ser otroligt snygga ut i all sin enkelhet, precis så som jag föredrar dem. Spökfilmer är en genre som man kan komma billigt undan med som filmskapare och Wan har använt sig av alla genrens standardingredienser såsom knarrande ljud, dimma, åska, diffusa gestalter och dramatisk musik. Vi får till och med ta del av det klassiska monstret i garderoben och gummibollen som uppenbarar sig från mörkret. Wan kan sin skräckfilmshistoria, ingen tvekan om saken men han fokuserar mer på dynamiken hos karaktärerna och i slutändan blir The Conjuring mer ett drama med rysliga inslag än en renodlad skräckfilm. Det var nog det som fick mig att uppskatta The Conjuring mer än vad jag trodde att jag skulle göra. Alla skådespelare övertygar i sina roller men de fyra huvudkaraktärerna är riktigt bra, särskilt Vera Farmiga och Patrick Wilson. Filmens uppbyggnad är schyst och hur de båda familjerna Perron och Warren vävs samman, till en början i enskilda skeden, är väldigt bra. The Conjuring är en pyrande mardröm som tar god tid på sig innan den tillkännager sitt hot, även fast vi som åskådare hela tiden vet att det kommer att hända någonting, vilken minut som helst. Men var då The Conjuring så läskig som så många verkar tycka? Nej, verkligen inte. Jag är inte särskilt lättskrämd och jag är härdad när det kommer till skräckfilm men jag kan ändå ibland känna en viss känsla av obehag när jag tittar på en film. Sådana känslor gav The Conjuring mig inte en enda gång. Det finns mängder av snygga och atmosfärsfyllda sekvenser och hela filmen är gjord med finess och känsla för detaljer men det känns ändå som om någonting saknas. Filmbolaget kan dock skatta sig lyckliga då The Conjuring gjorde braksuccé på biograferna och en uppföljare är redan planerad. En lyckad spökfilm ska vara otäck men det är tyvärr inte The Conjuring. Det betyder inte att det är en dålig film, The Conjuring är bra men den kunde ha varit mycket bättre. Jag är till och med beredd att ge Insidious: Chapter 2 en chans.

Six Feet Under: Season 1-5 (2001-2005)

Six Feet Under var en av de första serier från HBO som jag såg i ett svep efter det att det sista avsnittet sändes i augusti 2005. Jag blev hänförd av hur en serie kunde få mig att känna så mycket på en och samma gång. Sedan Six Feet Under har jag kastat mig över i stort sett allt som HBO har producerat och de har sällan gjort mig besviken men Six Feet Under är ändå min absoluta favorit. Nu har jag sett hela serien igen.

”Everything. Everyone. Everywhere. Ends.”

Familjen Fischer återförenas när fadern i familjen avlider i en bilolycka. Äldsta sonen Nate bestämmer sig för att stanna kvar för att hjälpa sin lillebror David med familjeföretaget, begravningsbyrån Fischer and Sons. Familjen Fischer är långt ifrån den perfekta amerikanska familjen. Drogmissbruk, sjukdom, destruktiva förhållanden och givetvis döden fyller deras vardag. Six Feet Under målar inte upp en drömbild av det amerikanska samhället och vågar ställa svåra frågor utan att ge några definitiva svar. Av seriens sextiotre avsnitt känns inte ett enda överflödigt. Som vanligt när det kommer till kvalitativa dramaserier så tar det ungefär en säsong innan man fullt ut förstår hur bra det egentligen är, sedan är det svårt att slita sig.

Allt känns genuint och äkta och med undantag för Brendas psykotiska bror Billy och Claires självupptagna lärare Olivier är alla inblandade otroligt sympatiska karaktärer, trots sina många brister. Mamma Ruth som får agera modersfigur till alla män som kommer in i hennes liv är lika neurotisk som hon är godhjärtat och försöker hela tiden finna den sanna lyckan i tillvaron. Storebror Nate blir familjens klippa som efter ett liv fyllt av kvinnor och fest ger sig iväg på en rastlös resa genom livet. Lillebror David har efter ett kraschat äktenskap äntligen insett sin sexuella läggning och träffar polisen Keith som hjälper honom att bli bekväm i sin nya identitet, samtidigt som David försöker gå alla runtomkring honom till mötes. Minstingen Claire pluggar foto och revolterar mot allt som är rätt och korrekt och motvilligt introduceras hon till vuxenlivet. Det finns mängder av karaktärer som figurerar i serien med varierande utsträckning och det är lätt att hitta flera vilka du finner likheter med dig själv och folk i din omgivning. Six Feet Under är otroligt välskriven och förtjänar en stabil plats över de bästa serier som någonsin har gjorts. Har du inte sett Six Feet Under tidigare kan du skatta dig lyckligt lottad, vi andra kan plocka fram serien och återbekanta oss igen. Six Feet Under är tv-underhållning när den är som bäst.