Six Feet Under: Season 1-5 (2001-2005)

Six Feet Under var en av de första serier från HBO som jag såg i ett svep efter det att det sista avsnittet sändes i augusti 2005. Jag blev hänförd av hur en serie kunde få mig att känna så mycket på en och samma gång. Sedan Six Feet Under har jag kastat mig över i stort sett allt som HBO har producerat och de har sällan gjort mig besviken men Six Feet Under är ändå min absoluta favorit. Nu har jag sett hela serien igen.

”Everything. Everyone. Everywhere. Ends.”

Familjen Fischer återförenas när fadern i familjen avlider i en bilolycka. Äldsta sonen Nate bestämmer sig för att stanna kvar för att hjälpa sin lillebror David med familjeföretaget, begravningsbyrån Fischer and Sons. Familjen Fischer är långt ifrån den perfekta amerikanska familjen. Drogmissbruk, sjukdom, destruktiva förhållanden och givetvis döden fyller deras vardag. Six Feet Under målar inte upp en drömbild av det amerikanska samhället och vågar ställa svåra frågor utan att ge några definitiva svar. Av seriens sextiotre avsnitt känns inte ett enda överflödigt. Som vanligt när det kommer till kvalitativa dramaserier så tar det ungefär en säsong innan man fullt ut förstår hur bra det egentligen är, sedan är det svårt att slita sig.

Allt känns genuint och äkta och med undantag för Brendas psykotiska bror Billy och Claires självupptagna lärare Olivier är alla inblandade otroligt sympatiska karaktärer, trots sina många brister. Mamma Ruth som får agera modersfigur till alla män som kommer in i hennes liv är lika neurotisk som hon är godhjärtat och försöker hela tiden finna den sanna lyckan i tillvaron. Storebror Nate blir familjens klippa som efter ett liv fyllt av kvinnor och fest ger sig iväg på en rastlös resa genom livet. Lillebror David har efter ett kraschat äktenskap äntligen insett sin sexuella läggning och träffar polisen Keith som hjälper honom att bli bekväm i sin nya identitet, samtidigt som David försöker gå alla runtomkring honom till mötes. Minstingen Claire pluggar foto och revolterar mot allt som är rätt och korrekt och motvilligt introduceras hon till vuxenlivet. Det finns mängder av karaktärer som figurerar i serien med varierande utsträckning och det är lätt att hitta flera vilka du finner likheter med dig själv och folk i din omgivning. Six Feet Under är otroligt välskriven och förtjänar en stabil plats över de bästa serier som någonsin har gjorts. Har du inte sett Six Feet Under tidigare kan du skatta dig lyckligt lottad, vi andra kan plocka fram serien och återbekanta oss igen. Six Feet Under är tv-underhållning när den är som bäst.

The Wire: Season 1-5 (2002-2008)

Vi får följa unga som gamla, poliser, knarklangare, drogmissbrukare, arbetare och politiker under vardagen i det tungt kriminellt belastade Baltimore i Maryland och vi inser snart att det egentligen inte är mycket som skiljer dem åt. Frustrationen över ett system som inte fungerar blir påtaglig runt om i delstaten och alla blir drabbade på ett eller annat sätt. The Wire är en väldigt politisk serie och mycket av det som tas upp är problem som är lika aktuella runtom i världen. Politiker som inte har insyn i en verksamhet ska bestämma över den och avgöra dess budget och öde. Allt ska se bra ut på utsidan och istället får insidan, det viktiga, ta stryk. Alla vet redan hur det ligger till eller kan i alla fall ana sig till det men The Wire var före sin tid och vågade göra polisserien smutsig, utan några hjältar i huvudrollerna. Gränsen mellan rätt och fel, ont och gott suddas ut och det finns inga givna svar. The Wire är otroligt välskriven och allt är väldigt genomtänkt, in i minsta detalj och ingenting lämnas åt slumpen. Karaktärer dyker upp och försvinner lika snabbt, ena stunden som huvudperson för att i nästa avsnitt agera birollsfigur eller helt falla i glömska alternativt lämnas till det nästkommande livet. Det är inte många av invånarna i Baltimore det går bra för. När man äntligen tror att det ska lösa sig för dem dör de i en överdos, blir de omplacerade, fängslade eller lämnade med ett skott i bakhuvudet på en skitig bakgata och är inte ens värda att omnämnas i den lokala tidningen.

Precis som i det verkliga livet håller The Wire inget högt tempo och det rör sig långsamt framåt. Även fast The Wire är väldigt bra känns det ibland lite segt och det tog mig flera år innan jag äntligen tog mig igenom serien. Jag har börjat vid flera tillfällen men efter den första säsongen tröttnade jag vid två tillfällen och slutade att titta. Nu har jag dock tagit mig igenom serien från början till slut i ett svep och även fast jag inte höjer den till skyarna som de flesta verkar göra är det en otroligt bra serie från det alltid lika pålitliga HBO. The Wire tappar lite under seriens sista säsong men lyckas knyta ihop säcken bra i det sista avsnittet där allt bli ännu mer tydligt – det är svårt att förändra. The Wire tilltalar inte mig lika mycket som många andra serier (som t.ex. David Simons senaste skapelse Treme) men jag kan inte annat än att konstatera att det är en serie som växer på mig. Även fast jag inte tror det nu så skulle det inte förvåna mig om jag bestämmer mig för att bekanta mig McNulty, Bunk, Kima, Lester, Omar, Avon, Stringer Bell, Bubbles och alla de andra någon gång i framtiden. Vad man än tycker om The Wire går det inte att förneka  - The Wire skrev tv-historia mellan åren 2002-2008 och det är en av de mest välskrivna tv-serier som någonsin har gjorts. 

 

En samling kortare recensioner

Jag har sedan en tid tillbaka på min Facebook-sida börjat lägga upp kortare recensioner eller notiser om filmer jag sett men som jag inte har haft ork eller energi att göra någon större av. Jag tänkte att då och då publicera några av dessa här på bloggen (stavfel och grammatikfel kan uppstå då de är gjorda i all hast) men för er som vill hålla er uppdaterade med små tips eller varningar på aktuella och inaktuella filmer gör det enklast genom att gå in och "gilla" min Facebook-sida. Tack till alla er som läser och kommenterar på mina inlägg, det glädjer mig verkligen!

Mörkt Vatten (2012)
Mäklaren Daniel åker till nästa försäljningsprojekt med sin chefs fru Marie för lite rajtan tajtan, innan huset byter ägare. De blir avbrutna av den polska hantverkaren George som fixar och trixar med småsaker runtomkring huset. Inte helt otippat är George skvatt galen.
"Jag tror att det är dags att jag klär på mig" säger Helena af Sandeberg efter femton minuter efter att hon frikostigt exploaterat sig. Jag har alltid tyckt om henne och här är hon väl helt ok precis som alla andra inblandade (det är inte många) men filmen är väl inte mycket att hurra för. Den är kort men händelselös och inte särskilt trovärdig och upplösningen är urusel. Dessutom agerar alla ologiskt och musiken är irriterande. Helena är filmens enda tillgång. Betyget blir en väldigt, väldigt svag tvåa.

Hitchcock (2012)
När Alfred Hitchcock vill prova på någonting nytt och filmatisera boken Psycho som är löst baserad på den ökända mördaren Ed Gein, vänder alla honom ryggen. Problemen stannar inte i inspelningsstudion utan även på hemmaplan har Hitchcock det tufft.
Jag var skeptisk till en början och jag har aldrig (tro det eller ej) varit någon större beundrare av Anthony Hopkins. Hitchcock har jag dock alltid varit väldigt förtjust i och många av hans filmer tillhör mina absoluta favoriter. Tji fick jag för Hopkins är som klippt och skuren i rollen som Hitchcock. Helen Mirren är också väldigt bra som hans fru och likaså Scarlett Johansson som Leigh. Psycho är en av de viktigaste skräckfilmer som gjorts och även om jag inte vet vad som är fakta och vad som är fiktion spelar inte det någon större roll. Allt är oerhört snyggt och jag fann filmen bättre än vad jag trott, dessutom är inspelningen av duschscenen väldigt bra iscensatt! Hitchcock är småtrevlig underhållning men ingenting i klass med storfilmer som till exempel Psycho. 3.5 / 5

The Watch (2012)
En slumrande småstad invaderas av illasinnade utomjordingar. En grannpatrull bestående av barnsliga vuxna verkar tyvärr vara invånarnas enda räddning. Vulgära fjanterier på låg nivå. Jonah Hill och Vince Vaughn är mer irriterande än vanligt och även fast jag brukar gilla Ben Stiller hjälper det inte. The Watch suger på alla plan! 1 / 5

Dredd (2012)
Jesus, Maria, Josef och Herrejävlar vilken film! Dredd är den bästa actionrulle jag sett på år och dagar. Stenhårda elakingar och lika stenhårda domare. Fullt ös från början till slut och ultravåldet är non-stop. Kan inte bli annat än en klockren fyra. När kommer Dredd 2?!

Savages (2012)
Ben och Chon odlar förstaklassig marijuana men när en mexikansk drogkartelll kidnappar deras gemensamma flickvänn O brakar helvetet löst. Oliver Stones senaste rulle är det bästa han klämt ur sig på länge men det säger inte särskilt mycket. Jag tycker om hans Vietnam trilogi, Wall Street, Natural Born Killers, Salvador samt The Doors (som fått oförtjänt mycket kritik) men jag tycker ända att Stone är något överskattad och lite segdragen i längden. Savages är på sina ställen riktigt våldsam och spännande men det blir lite för mycket av allting till slut och filmen känns en halvtimme eller två för lång. Benicio Del Toro är dock lysande som vanligt, denna gång i underbar frisyr och vacker mustasch! Betyget blir en ljummen trea.

Carnivàle: Season 1 (2003)
HBO-serien som blev nedlagd efter bara två säsonger på grund av dåliga tittarsiffror och dyra inspelningskostnader är en stundtals riktigt bra kvalitetsserie! Under depressionsåren i Amerika får vi följa ett kringresande cirkussällskap, mycket likt det i Brownings fantastiska Freaks. Det är en annorlunda tagning på det klassiska temat kampen mellan godhet och ondska och efter en något långsam start blir det förbannat bra. Det var länge sedan jag kände så starka Twin Peaks-vibbar i en serie senast (och då menar jag inte bara för att Michael J. Anderson har en av de "största" rollerna) och det ska bli ett sant nöje att få ta del av seriens andra och sorgligt nog sista säsong. En stark fyra av fem möjliga.

Carnivàle: Season 2 (2005)
Det är uppenbart att seriens skapare Daniel Knauf inte fick avsluta sin vision av kampen mellan ont och gott på det sättet som det var menat. Trots detta "slutar" serien på ett (med tanke på omständigheterna) tillfredsställande vis. Ben Hawkins resa i hopp om att hitta sin försvunna far leder honom allt närmre den ondskefulle pastorn Brother Justin. Livet på karnevalen hamnar lite mer i skymundan i denna andra säsong, utan att för den delen förlora fokus. De små sidospåren är intressanta och spännande där t.ex. mötet med maskmakaren, rövargänget eller incidenten med tjära och fjädrar tillhör höjdpunkterna. Men jag kan inte annat än att undra vad som skulle hända sen. Betyget blir såklart en väldigt stark fyra. Carnivàle är en serie jag kommer att se fler gånger i framtiden.

Red Lights (2012)
Sigourney Weaver och Cillian Murphy avslöjar paranormala bluffar. Deras tro testas när ett medium (Robert De Niro) dyker upp efter flera års frånvaro. Bra skådisar kan inte rädda denna soppa som trots ett bra upplägg fallerar på flera plan. 2 / 5

Amour (2012)
Hanekes senaste film har vunnit priser runt om i världen och med all rätt. Det är en stark film om kärlek mellan det äldre paret Georges och Anne. När Anne får en stroke tar Georges hand om henne i deras hem. Deras kärlek testas en sista gång i deras slutskeden av livet. Amour är en långsam film utan några som helst spänningsmoment men det är en vacker och vemodig film där kärlek skildras på ett sätt som inte tillhör vanligheten. Trintignant och Riva är båda otroligt bra i rollerna som det gamla paret och Haneke visar som vanligt sin fingertoppskänsla. En film att beundra, om än en långsam sådan. 4 / 5

Tales from the Crypt: Season 1 (1989)

Tales from the Crypt är en tv-serie som är baserad på de klassiska skräckserietidningarna från 1950-talet som skapades av EC Comics. Det är en serie som jag har många kära minnen från. Serien började sändas 1989 och fortsatte sedan att visas i sju säsonger, tills den lades ner 1996. Den var älskad av alla, kända regissörer och skådisar stod på kö för att få medverka bakom eller framför kameran. Tales from the Crypt blandar skräck och svart humor i en underhållande blandning och då det är HBO som ligger bakom så skyr den inte svordomar, sex och våld, vilket har varit flera seriers akilleshäl genom åren. Jag var rädd att serien skulle ha åldrats på ett negativ sätt när jag nu, säkert tio år sedan jag sett ett avsnitt senast, satte mig ner för att bekanta mig med den mumifierade Crypt Keeper igen. Jag hade ingen anledning att vara skeptiskt, Tales from the Crypt håller än idag.

Då serien innehåller 93 halvtimmeslånga avsnitt och 2 långfilmer så tänkte jag summera det hela med att bara skriva lite kort om de episoderna jag tycker mest om i varje säsong. Smaken är som baken och det finns säkert många som kommer att ha invändningar med vilka avsnitt jag väljer att ta med. Jag kan glatt säga att det inte var ett enda avsnitt i den första säsongen som jag tyckte var dåligt men här kommer de jag anser är bäst.

And All Through the House

Robert Zemeckis regisserar här en underhållande julhistoria med temat ”den som gräver en grop åt andra faller oftast själv däri”. En hemmafru tröttnar på sin nya make och tar livet av honom. Samtidigt så härjar en mördare i trakten, en förrymd mentalpatient som i jultomtemundering mördar kvinnor med en yxa. Gissa vem som får bekanta sig med honom?

Det är en kul tagning på slasherfilmer med jultema och Larry Drake är som klippt och skuren som den skogstokiga mördartomten.

 Only Sin Deep

En girig prostituerad som vill komma upp i världen och gifta sig rikt går på en nitlott. Hon säljer sin skönhet för en massa pengar och när hon nått dit hon vill, börjar hennes ansikte sakta att åldras och göra henne till en skugga av sitt forna jag. När hon försöker köpa tillbaka sin skönhet går det inte riktigt som hon har tänkt sig.

Det fullkomligt sprutar 1980-tal om Only Sin Deep och det är just det som gör avsnittet så charmigt. Det är en blodfattig berättelse men det kompenserar den med en smart historia på ett klassikt tema.

Lover Come Hack to Me

Regisserad av Tom Holland, mannen bakom bland annat Fright Night och Child’s Play. Blyga Peggy gifter sig med hunken Charles som enbart är ute efter hennes förmögenhet. Deras smekmånad börjar inte särskilt lovande när de mitt i ett oväder blir strandsatta, då ett träd blåst ner och blockerat vägen. De hittar ett övergivet hus som de bestämmer sig för att spendera natten i. Charles är dock inte den enda i äktenskapet som har en baktanke. Regissören Holland har lyckats skapa en skön atmosfär och här håller man inte tillbaka på den röda färgen.

Den första säsongen som bara består av sex avsnitt gav mig definitivt mersmak. Jag har redan sett den andra säsongens fem första avsnitt och jag kan inte få nog. Recension av säsong två kommer inom kort. Jag kan bara konstatera, Tales from the Crypt är sannerligen ett stycke riktigt underhållande tv-historia!

Deadwood (2004-2006)

Deadwood är bland det bästa som HBO någonsin producerat. Att den blev nedlagd efter bara 3 säsonger är under all kritik.

Även om var och varannan mening innehåller ordet ”cocksucker” är dialogen otroligt välskriven, historien detaljerad och personporträtten mästerliga. Stadens dammiga och skitiga utseende ger serien en sådan trovärdighet att det känns som dammet dras ner i tv-tittarens lungor.

Deadwood utspelar sig i den nybyggda staden Deadwood, South Dakota under slutet av 1800-talet. Männen dricker whisky och spelar poker och den större delen av kvinnorna är prostituerade. Korruption och girighet fyller vardagen, ingen går att lita på.

Det är just detta som gör serien så bra, när man minst anar det är personen du trodde var en hyvens kille dess direkta motsats.

Karaktärer som ynkryggen E.B. Farnum, horan Trixie, sheriffen Seth Bullock, doktorn Doc Cochran, kinesen Mr. Wu och framförallt Al Swearengen gör Deadwood till en av sin sort. Den enda karaktär jag egentligen har någonting emot är fyllot Calamity Jane, som enbart är irriterande.

Seriens långsamma tempo gynnar enbart handlingen då du lär känna karaktärernas dåliga och goda sidor och den gör sig nog bäst genom att ses om flera gånger, då det ibland är lätt att missa viktiga händelser i handlingen.

Även om slutet på Deadwood lämnas öppet, hoppas jag att HBO gör slag i sak och släpper de två avslutande långfilmerna det ryktats om i snart 4 år.

Säsongsuppehåll

Knarkande sjuksköterskor, kåta vampyrer, terapiberoende maffiabossar, misslyckade chefer, snälla seriemördare, öar som förflyttar sig. De senaste 10 åren har tv-serierna fullkomligt exploderat, från att vara en handfull till att svämma över. Filmen har nästan helt ersatts av serier, folk pratar inte om film längre, de pratar om tv.
I en tid då nyskapande inom film ersatts av nyinspelningar är det inte konstigt att folk söker sig till tv. Man har blivit beroende av djupare karaktärsbeskrivningar och långdragna storys och intriger, man vill inte veta allt inom loppet av två timmar.
HBO är den ledande med fantastiska serier som The Sopranos, Six Feet Under, Entourage, The Wire, True Blood, Flight of the Conchords, bara för att nämna några få. Showtime ligger inte långt efter med Weeds, Californication, Dexter och Nurse Jackie. Alla dessa serier handlar om mer eller mindre funktionella karaktärer, karaktärer vi vant oss vid, karaktärer vi vill lära känna mer och mer för varje säsong. FOX och ABC står för de mer spänningsfyllda serierna såsom 24 och Lost. Båda lades ner under samma månad och det blir nog svårt att försöka toppa med någonting nytt.
Nu är det sommar och säsongsuppehåll hos de flesta, Vad händer när sommaren tar slut? Orkar serierna fortsätta hålla en hög standard eller är det dags för filmen att återigen ta över marknaden?

Flight of the Conchords, Köpenhamn 2010-05-23

Första gången jag såg Flight of the Conchords var på en rast under arbetstid. Bret visade upp sin kameramobil och jag tyckte att det hela verkade ganska dåligt och banalt i sin helhet. Det tog några månader tills jag såg dem igen, eller rättare sagt hörde dem med låten Robots. Jag blev förälskad, nästintill besatt. Allt kändes så rätt. Deras perfekta balans mellan humor och förbannat bra låtar gjorde dem till en ny favorit.
Jag köpte första säsongen av deras serie och debut skivan och älskade det. Deras låtar och finurliga texter etsade sig fast i huvudet på mig. 2009 började den andra säsongen att visas. Jag tyckte det var ganska dåligt, en besvikelse. Där tog det stopp, för ett tag i alla fall.
Ungefär ett år senare började jag komma in i deras musik igen. Jag försökte förklara för en Em att Flight of the Conchords förmodligen var det bästa som hänt televisionen sedan The Office. Hon hade ett snarlikt förhållande till dem. Ett första intryck som inte imponerade. Efter många om och men började vi se om den första säsongen, hon liksom jag blev förälskad. Bret och Jemaine blev våra vänner.
Jag beställde andra säsongen. Efter att se den en gång till tycker jag nästan den är bättre än den första. Visst, låtarna är inte lika starka men karaktärerna växte.
Vi spolar fram några månader…
Jag har fått tag i biljetter till deras spelning i Köpenhamn. en Em följer tyvärr inte med utan två av mina bästa vänner gör det istället.
Jag hade förväntat mig en timmes ren konsert. Istället bjöd de på över två timmars underhållning.
Ljusen tänds och låten som fick mig att fastna för dem inleder konserten. Vad som följer är humor och musik på hög nivå. Hurt Feelings, Boom, Hiphopopotamus vs. Rhymenoceros, Carol Brown, Business Time, Albi the Rasicst Dragon, We’re Both In Love With A Sexy Lady, Bowie och nästan hela deras repetoar spelades. De enda låtarna jag egentligen saknade var, You Don’t Have To Be A Prostitute och Rambling Through The Avenues Of Time. Annars var allt bättre än jag någonsin kunde föreställt mig.
Sympatiska är bara förnamnet. Bara för att serien lades ner behöver inte det betyda att Flight of the Conchords behöver göra det. De behöver finnas helt enkelt.