Six Feet Under: Season 1-5 (2001-2005)

Six Feet Under var en av de första serier från HBO som jag såg i ett svep efter det att det sista avsnittet sändes i augusti 2005. Jag blev hänförd av hur en serie kunde få mig att känna så mycket på en och samma gång. Sedan Six Feet Under har jag kastat mig över i stort sett allt som HBO har producerat och de har sällan gjort mig besviken men Six Feet Under är ändå min absoluta favorit. Nu har jag sett hela serien igen.

”Everything. Everyone. Everywhere. Ends.”

Familjen Fischer återförenas när fadern i familjen avlider i en bilolycka. Äldsta sonen Nate bestämmer sig för att stanna kvar för att hjälpa sin lillebror David med familjeföretaget, begravningsbyrån Fischer and Sons. Familjen Fischer är långt ifrån den perfekta amerikanska familjen. Drogmissbruk, sjukdom, destruktiva förhållanden och givetvis döden fyller deras vardag. Six Feet Under målar inte upp en drömbild av det amerikanska samhället och vågar ställa svåra frågor utan att ge några definitiva svar. Av seriens sextiotre avsnitt känns inte ett enda överflödigt. Som vanligt när det kommer till kvalitativa dramaserier så tar det ungefär en säsong innan man fullt ut förstår hur bra det egentligen är, sedan är det svårt att slita sig.

Allt känns genuint och äkta och med undantag för Brendas psykotiska bror Billy och Claires självupptagna lärare Olivier är alla inblandade otroligt sympatiska karaktärer, trots sina många brister. Mamma Ruth som får agera modersfigur till alla män som kommer in i hennes liv är lika neurotisk som hon är godhjärtat och försöker hela tiden finna den sanna lyckan i tillvaron. Storebror Nate blir familjens klippa som efter ett liv fyllt av kvinnor och fest ger sig iväg på en rastlös resa genom livet. Lillebror David har efter ett kraschat äktenskap äntligen insett sin sexuella läggning och träffar polisen Keith som hjälper honom att bli bekväm i sin nya identitet, samtidigt som David försöker gå alla runtomkring honom till mötes. Minstingen Claire pluggar foto och revolterar mot allt som är rätt och korrekt och motvilligt introduceras hon till vuxenlivet. Det finns mängder av karaktärer som figurerar i serien med varierande utsträckning och det är lätt att hitta flera vilka du finner likheter med dig själv och folk i din omgivning. Six Feet Under är otroligt välskriven och förtjänar en stabil plats över de bästa serier som någonsin har gjorts. Har du inte sett Six Feet Under tidigare kan du skatta dig lyckligt lottad, vi andra kan plocka fram serien och återbekanta oss igen. Six Feet Under är tv-underhållning när den är som bäst.

American Horror Story: Asylum (2012)

Utspelningsplatsen är mentalsjukhuset Briarcliff under det tidiga nittonhundrasextiotalet. Bortslösade liv sätts bakom lås och bom för att samhället ska slippa kännas vid dem. Briarcliff är ägd av kyrkan och styrd av Syster Jude Martin som tar ut all sin ilska på de intagna samtidigt som hon själv är betungad av skuldkänslor. Vid hennes sida står den unga och naiva Syster Mary Eunice McKee och den ondskefulla doktor Arthur Arden som utför fasansfulla experiment på patienterna, allt i vetenskapens tvivelaktiga namn. En snokande reporter vid namn Lana Winters får nys om sjukhusets senaste tillökning och försöker att få en kort intervju med den nyligen intagna Kit Walker som står anklagad för en rad bestialiska kvinnomord. När Lana inser att allt inte står rätt till på Briarcliff och att ledningen inte är guds bästa barn är det redan för sent. Hon vaknar upp fastbunden i en säng efter det att hennes älskarinna svikit henne i utbyte mot att deras smutsiga hemlighet inte når samhällets fördömande öron. Det värsta ligger emellertid framför henne och en mardröm utan dess like tar sin början.

Jag tyckte mycket om herrarna bakom Nip/Tuck's senaste skapelse - American Horror Story. När jag hörde att de fick grönt ljus för ytterligare en säsong som inte hade någonting med den första att göra blev jag till en början något skeptisk. Sedan började det dock dyka upp en rad med otroligt snygga bilder från den kommande säsongen och dessutom visade det sig att det skulle utspela sig på ett mentalsjukhus, i regi av nunnor och att en mördare vid namn Bloody Face skulle spela en viktig roll. Självklart höjdes mina förväntningar kollosalt men det dröjde inte många minuter innan jag förstod att American Horror Story: Asylum inte skulle göra mig besviken.

”Just remember. If you look in the face of evil, evil’s going to look right back at you.”

Precis som med The Wire, vilken jag såg klart under föregående vecka, tänkte jag bara nöja mig med en kort notis om vad jag tyckte och tänkte kring American Horror Story: Asylum men jag insåg ganska snabbt att det krävdes fler bokstäver än så. Den första säsongen hade en bra berättad historia om ett spökhus och denna gång är det ett mentalsjukhus med dess intagna och anställda som står i centrum. Många av de skådespelare som var med i den första säsongen är med även denna gång, fast som andra karaktärer. Huruvida de har någon koppling till sina karaktärer i Asylum eller inte vet jag inte då jag inte har säsong ett färsk i minnet men det är möjligt. Jessica Lang är som vanligt strålande, här som den skuldbelagda nykristna Syster Jude men de som imponerar mest är trots allt den djävulsbesatta Syster Mary Eunice och den skogstokiga Dr Arden, vetenskapsmannen som kanske/kanske inte har rötter i det forna nazityskland. Den skarpa dialogen kunde lätt ha blivit tröttsam och klichéfylld men här slår de ofta huvudet på spiken med sitt makabra tonfall. Seriens skapare Ryan Murphy och Brad Falchuk har lyckats få med en imponerande blandning av skräckens alla element. Utomjordingar, galna vetenskapsmän, monster, exorcismutförande präster, nekrofiler, kåta nunnor, ondskefulla barn, seriemördare med allehanda böjelser, nazister, djävulen och självaste döden är bara några av de karaktärer som döljer sig i seriens tretton avsnitt. Självklara förebilder som The Exorcist, The Texas Chain Saw Massacre, Frankenstein och till och med One Flew Over the Cuckoo’s Nest är uppenbara men de känns sällan plagierade, däremot förvånansvärt fräscha, engagerande och ibland till och med nyskapande.

Efter första avsnittet blev jag helt uppslukad och såg halva säsongen i ett svep. Det är väldigt intensivt och händelseförloppet rör sig framåt i ett rasande tempo utan att det känns rörigt eller att vi blir serverade för mycket (eller för lite) av det goda. Att seriens avsnitt klockar in på runt fyrtio minuter hjälper förstås och i slutändan känns det som om jag just blivit serverad en nio timmar lång men lysande skräckfilm. Den fristående fortsättningen faller mig mer i smaken än föregångaren och det var längesedan jag blev så oförskämt underhållen av en tv-serie. Allt är förbannat snyggt utfört och förtexterna är bland det snyggaste jag sett i en tv-serie. Seriens omgivningar är otroligt effektiva, även när den inte utspelar sig bakom de låsta dörrarna på Briarcliff. Till och med ett spontant dansnummer får mig inte att rygga tillbaka utan det kunde inte komma i en mer passande situation, dessutom är låten (som alla andra som spelas under seriens gång) lysande exempel på bra skapelser från sextiotalet. Precis som första säsongen pendlar det mellan då- och nutid där dåtiden denna gång får stå i centrum. I nästan varje avsnitt blir vi introducerade för en ny birollsfigur som får agera bakgrundhistoria till huvudpersonerna. Allt vävs ihop väldigt fint och när sista avsnittet tagit slut har de flesta av våra frågor besvarats. Jag slår handflatorna mot varandra och utbrister bravo. Det är våldsamt, stämningsfyllt och väldigt spännande och jag ser spänt fram mot seriens tredje säsong med undertiteln Coven. Den har premiär någon gång under den kommande hösten och aldrig tidigare har jag önskat att sommaren ska ta slut innan den ens har hunnit börja.

American Horror Story: Season 1 (2011)

“You’re going to die in there.”

Ben, hans fru Vivien och deras tonårsdotter Violet, flyttar från Boston till Los Angeles efter det att Vivien haft ett missfall och Ben blivit ertappad utan kläder med en av sina unga studenter. De försöker lappa ihop sitt trasiga äktenskap och hittar ett stort hus till en billig peng som de flyttar in i. Ben arbetar hemma som psykiatriker samtidigt som Vivien försöker finna ett sätt att förlåta sin äkta make. Violet är olycklig och drar sig undan och spenderar mesta delen av sin tid instängd på sitt rum. Deras redan ohållbara situation förvärras när mystiska saker inträffar och det visar sig att huset bär på ett våldsamt förflutet. Familjer som tidigare bott i huset har blivit mördade på fruktansvärda sätt och de vägrar att inse att de inte längre är i livet och att en ny familj tagit deras plats.

”When you die in this house you don’t get to leave.”

American Horror Story är skapad av männen som ligger bakom en av de bästa serierna på senare år, Nip/Tuck. Självklart var mina förväntningar ganska höga men jag var beredd på att bli besviken. Så blev inte fallet utan American Horror Story är en riktigt lyckad berättelse. Varje avsnitt inleds, likt den lysande serien Six Feet Under, med en glimt om vilka våldsamheter som skett i huset tidigare och sakta men säkert vävs historier från då och nu ihop. Från det att den lilla tjejen med Downs syndrom säger till de två rödhåriga tvillingbröderna att de kommer att dö i huset är stämningen blytung rakt igenom. Självklart finns det några enstaka svackor och mot slutet tappar den lite fart men när det finns så få brister som här är det ingenting att orda om. Serien lyckas sammanföra uttjatade klichéer som faktiskt känns fräscha, effektiva skrämseleffekter, intressanta personporträtt och en riktigt gedigen och smart historia som levererar många "åh fan" upplevelser. Trots den fiktiva historien vävs det in sanna händelser som Den svarta Dahlian, massmördaren Richard Speck och en skolmassaker som mycket väl kunde spegla händelserna på Columbine 1999. Dessutom tar American Horror Story inspiration från författare som Edgar Allan Poe och det bästa från Stephen Kings verk där The Shining kanske är den starkaste influensen. Det gör hela serien mer trovärdig när det övernaturliga och det verkliga blir till ett och som tittare är du ofta inte beredd på vad som komma skall. Sakta men säkert börjar vi ana hur allt ligger till och att de flesta karaktärerna inte har rent mjöl i påsen. Det är svårt att veta vilka som är i livet och vilka som inte är det, helt plötsligt visar det sig att personer man trodde var friska som nötkärnor i själva verket är lika döda som en sten. American Horror Story har en skön atmosfär rakt igenom och utan att vara direkt otäck lyckas den ändå skapa många ruggiga sekvenser. Serien drar igång på full rulle redan från starten och saktar sedan aldrig ner vilket brukar vara många till en början intressanta seriers problem. Det höga tempot gör att du som tittare måste vara uppmärksam hela tiden annars riskerar du att missa viktiga detaljer och det är bara att konstatera att det är skönt med lite hjärngympa ibland. Skådespelarna håller hög klass, stora roller som små och det är inte obefogat att den oscarsbelönade Jessica Lange blev belönad med en Golden Globe för sitt porträtt av den bisarra grannen Constance. American Horror Story är en av de bättre serierna jag sett på länge och jag ser redan nu fram mot den andra säsongen som är planerad till någon gång under detta år. Tydligen ska det vara en ny historia med nya karaktärer men det ser jag bara som någonting positivt även fast jag kommer sakna karaktärerna i det olycksdrabbade huset som Gud helt verkar ha glömt.