The Dark Half (1993)

Den unga pojken Thad Beaumont plågas av en fruktansvärd huvudvärk och i sitt inre hör han fågelläten. När doktorerna opererar honom finner de en tumör i hans hjärna, en tumör som visar sig vara Thads ofödda tvilling som långsamt absorberas i hans vävnad. Tjugosex år senare lever Thad tillsammans med sin fru och deras tvillingar. Han arbetar som lärare och är en framgångsrik författare, men inte under sitt eget namn utan under pseudonymen George Stark som skriver hårdkokta deckare med vettvillingen Alexis Machine i huvudrollen. När en elev hotar att avslöja Thads hemlighet väljer författaren och familjefadern istället att träda fram i ljuset och under ett mediajippo tar han livet av sitt alter ego med en symbolisk begravning. Dagen efter är den fiktiva gravplatsen skändad och liket av fotografen till Starks dödsannons hittas av polisen. Spåren leder till Thad men snart inser polisen att det är omöjligt att han kan vara den skyldiga. Alla tecken pekar på att George Stark vägrar att förbli död.

”I like trash. I love trash. I read George Stark cos it’s fun. I read Thad Beaumont beacause it’s my job.”

Jag har bara sett The Dark Half en gång tidigare och det var när den släpptes på den svenska videomarknaden för tjugo år sedan. Då gillade jag den inte något nämnvärt men ända sedan jag träffade George A. Romero på Lunds Fantastiska Filmfestival förra året har jag varit sugen på att se den igen. Jag passade på att läsa boken innan jag såg filmen på nytt och jag måste få lov att säga att jag inte blev särskilt imponerad. Av de hittills tjugonio böcker jag läst av Stephen King är The Dark Half definitivt en av de jag uppskattat minst. Romanen är stundtals ganska seg och även fast den är relativt kort (för att vara King) och händelserik drogs jag aldrig med i historien. The Dark Half är den sista boken som King skrev innan han blev nykter och det märks tydligt att han brottas med problemen i sin karaktär Thad Beaumont. Ännu mer tydligt är parallellerna mellan George Stark och Kings egen pseudonym Richard Bachman som han i samma veva valde att offentliggöra. King tackar sig själv i inledningen av sin bok genom att skriva: ”Jag står i stor tacksamhetsskuld till framlidne Richard Bachman för all hjälp och inspiration. Denna roman kunde inte ha skrivits utan honom.”

”The sparrows are flying again.”

The Dark Half är regissören George A. Romeros andra och sista samarbete med Stephen King (om man bortser från Kings lilla roll i Knightriders) som inleddes med den grymt underhållande serietidningsskräckisen Creepshow. The Dark Half är en film som nästan aldrig nämns när Romero kommer på tal och till viss del är det inte så konstigt. Romero följer förlagan troget (med undantag för vissa händelseförlopp) och det är på både gott och ont. Det händer en massa grejer men det blir aldrig särskilt spännande eller underhållande även fast filmen har ett bättre driv än boken. Romero har lyckats visualisera Kings berättelse alldeles utmärkt och han lyckas fånga miljöerna och karaktärerna exemplariskt. The Dark Half känns som en typisk Romero rulle utan att jag direkt kan sätta fingret på exakt vad det är som får mig att känna så. Regin är som vanligt klanderfri och hela filmen ser väldigt bra ut. Skådespelarna är alla perfekta i sina roller (även fast Michael Rooker känns något felplacerad) och Timothy Hutton är klockren i de båda huvudrollerna. Boken är stundtals väldigt grafisk men i filmen svingas Starks rakblad oftast bortom publikens synfält. Filmen är inte alls lika våldsam som jag minns den (med undantag för den imponerande finalen) och det är lite synd då Romero brukar leverera när det kommer till den varan i sina filmer. Jag gillar Romero skarpt och hans filmer har betytt oerhört mycket för mitt filmintresse men tyvärr tillhör inte The Dark Half hans bättre skapelser. Det är inte en dålig film, den är bara tråkig. The Dark Half är en av de mer lyckade Stephen King filmatiseringarna men problemet är bara att förlagan inte tilltalar mig och då hjälper det inte ens när en gigant som Romero står bakom kameran…