A Dangerous Method (2011)

Den skvatt galna Sabina Spielrein anländer till Burghölzikliniken i Schweiz under nittonhundratalets början. Hon plågas av sitt destruktiva förhållande till sin fader och psykiatrikern Carl Gustav Jung försöker hjälpa henne med att få bukt med sina åkommor. Sabina, vars dröm är att bära samma titel som Jung blir snart hans elev. När Jungs teorier kring människans psyke mer och mer liknar den framgångsrika Sigmund Freuds teorier inleder de ett samarbete där Jung agerar lärjunge. Deras teorier börjar emellertid skilja sig markant från varandra och deras intressen driver dem åt två olika håll. Samtidigt inleder Jung ett sexuellt förhållande med sin patient, ett förhållande som är allt annat än konstruktivt.

David Cronenberg är en av mina favoritregissörer och efter ett uppehåll från filmen under nästan fyra års tid blev jag nyfiken när rykten kring en ny film började att cirkulera. Jag och min sambo började se om en mängd filmer ur Cronenbergs imponerande katalog i väntan på premiären av A Dangerous Method. Av någon anledning blev det inte av att biograferna i Malmö valde att visa filmen (trots reklam i tidningar om en kommande premiär) och vi fick snällt vänta på dvd-släppet. Under tiden det tog för filmen att nå videobutikerna hann Cronenberg med att släppa ytterligare en film, Cosmopolis, som jag ännu inte har haft tillfället att få ta del av.

A Dangerous Method tar upp psykoanalysens födelse, ett ämne jag inte är särskilt bekant med förutom det jag fick lära mig under gymnasietiden. Då tyckte jag att det var måttligt intressant och Cronenbergs film får mig inte att bli mer intresserad av ämnet. Jag respekterar Cronenberg och många av de filmer han gjort tillhör mina personliga favoriter men A Dangerous Method tillhör inte en av dem. Filmens största problem är Keira Knightley som ännu en gång bevisar att hon inte besitter kunskapen att axla en betydande roll i en film. Hennes dramatiska överspel förstör nästan hela filmen och det är omöjligt att ta henne på allvar. Viggo Mortensen gör inte mycket väsen av sig mer än att se bekymrad och överlägsen ut, samtidigt som han puffar på den ena cigarren efter den andra. Jag trodde att hans personporträtt av Freud skulle ta upp mer tid men av filmens totala speltid figurerar han mest i periferin. Det är synd att han inte fick mer utrymme då han, främst i Cronenbergs tidigare filmer A History of Violence och Eastern Promises, bevisat att han hanterar yrket. Michael Fassbender är som vanligt lysande och filmens största behållning. När det kommer till dagens skådespelare tillhör har definitivt toppeliten, något han bevisade i en av årets bästa filmer, Shame (som jag recenserar HÄR). Som vanligt när det kommer till Cronenberg tar regissören upp frågor kring människans sexualitet och psyke och historien kring Freud och Jung skulle kunna passa honom perfekt. Istället blir det mest ointressant bladder och filmer lyser med frånvaron av hans annars standardsekvenser av chockerande orgier i kroppsvätskor.  A Dangerous Method är en ganska tråkig film. Den är inte dålig och kanske inte den sämsta film som Cronenberg presterat men mig tilltalade den inte överhuvudtaget. Ämnet i sig är intressant men filmen lyckades inte engagera mig (eller min sambo) alls och de ynka nittio minuterna kändes väldigt långa. David Cronenberg kan bättre än såhär, mycket bättre!