torsdag 31 januari 2013

The Curse (1987)




Efter det att Frances man avlidit gifter hon om sig och flyttar tillsammans med sonen Zack och dottern Alice ut på landet i Tellico Plains, Tennessee. Hennes nya make är en djupt religiös man och barnens nya styvbror Cyrus är en elaking som så fort han får chansen försätter Zack i trubbel. Under en fruktansvärd storm (när Frances är otrogen med en lurvig figur) landar en meteorit i närheten av deras hus och de hastar genast dit för att undersöka saken närmare. Ett gigantisk glödande klot ligger nu på familjens bakgård men vistelsen blir kortvarig. Nästkommande natt smälter den och sörjan meteoriten utsöndrar sjunker in i jorden och försvinner. Som en gåva från ovan växer det så att det knakar på familjens ägor och grönsaker och frukt har aldrig sett mer tilltalande ut, problemet är bara att på insidan är allt ruttet. En häst attackerar Cyrus och hönsen på gården lämnar Alice med fula sår över kroppen. Familjen följer i samma mönster, får konstiga utslag och blir allt mer aggressiva. Någonting har blandat sig med vattnet och allt och alla som kommer i kontakt med det förändras. Unge Zack som varit smart nog att inte dricka av det förorenade vattnet börjar smida planer om hur han och systern ska kunna lämna farmen och undkomma förbannelsen från skyn.

”It’s in the water!”

Utan att egentligen veta varför hade jag höga förväntningar på The Curse när jag placerade filmen i dvd-spelaren. Det är konstigt att jag helt har missat denna skapelse under alla dessa år då den har en historia som definitivt tilltalar mig. The Curse är löst baserad på H.P. Lovecrafts The Colour Out of Space och även fast de flesta filmer som är baserade på författarens verk brukar svikta i kvalitet är det tillräckligt för att få mig intresserad.

“Our fruit is full of worms, All my animals are dying, devoured by this terrible curse. You Frances, You've turn all nasty and ugly, almost overnight. I can hardly recognize you. You know why Frances? Because God is punishing all of us... Your sins have soiled our home, and in still their Wrath.”

Som producent till The Curse står (tillsammans med bl.a. Lucio Fulci) regissören bakom det genomruttna bottennappet Tentacles, Ovidio G. Assonitis som inte helt orättvist blivit krönt till konungen av rip-offs. Filmens regi står debutanten David Keith för, skådespelaren som kanske är mest känd för att spela pappa till pyromanen Charlie i Firestarter. The Curse känns lite som en italiensk skräckfilm (men jag tänker även på The Evil Dead under sista halvan) och mycket av det beror på filmens specialeffekter, kanske hade Fulci ett finger med i spelet där också? De kladdiga effekterna som till en början riktar sig till frukt och grönsaker (tomatsekvensen är smått lysande) men som senare också används på de sjuka djur- och människokropparna, kunde likaväl vara ur någon samtida produktion från Italien. De får säkert en och annan tittare att tänka en extra gång innan dom biter i ett äpple eller skyndar till köket för att släcka törsten med ett glas vatten. Skådespeleriet är inte mycket att hurra för och till och med Wil Wheaton (som den äldre generationen känner igen från Stand by Me och den yngre från The Big Bang Theory) gör inte mycket väsen från sig. För övrigt är syskonen i filmen även syskon i det verkliga livet. Även om skådespelarna inte är några kandidater till oscarsstatyetten sköter de sig så som det är väntat i en film som denna, tyvärr har dock två störiga karaktärer fått alldeles för mycket speltid. Charlie som försöker köpa marken av bönderna till ett billigt pris är en karaktär de helt kunde ha slopat då han inte fyller någon funktion mer än att irritera. Det andra irritationsmomentet är styvbrodern Cyrus, en retarderad fetknopp som envisas med att springa runt i en alldeles för kort amerikansk-fotboll-tröja. Bortser man från dessa två felsteg är The Curse en riktigt underhållande åttiotalsskräckis. Det är inte en film som rör sig framåt i en rasande fart men den har en oroväckande domedagskänsla vilande över sig och dessutom lägger det sköna åttiotalssoundtracket med syntar och ökenosande slidegitarrer en perfekt ljudmatta. The Curse är en riktigt schysst skapelse (trots sina brister) och den bör finnas i alla skräckfantasters filmsamling. 


4 kommentarer:

  1. Oj oj, en godkänd Lovecraft rysare som jag missat?! Skärpning!
    I den anledningen kunde det vara trevligt med lite fler Lovecraft recensioner, både goda och dåliga, då jag alltid är på jakt efter att utvidga den delen av samlingen. Kanske något i stil med King temat som kör nu? Om tiden finns såklart. Nu ska jag snabbt vidare till recensionen av tvåan!

    SvaraRadera
  2. Hade med helt missat The Curse av någon anledning men det är aldrig fel att i dagar som dessa hitta guldkorn från 1980-talet igen. Jag är fortfarande mitt uppe i mitt Stephen King projekt. 21 böcker lästa och ungefär lika många filmer sedda, tog lite mer tid än vad jag räknat med så Lovecraft får stanna på hyllan ett tag till tyvärr. Det är dock många filmer som är baserade på hans verk som jag är sugen på att se om och dessutom har jag en hög med hans böcker liggande...men som sagt får se hur länge jag pallar King till först :)

    SvaraRadera
  3. Ha ha, det kan jag fint förstå, räknade inte heller med att King var färdig in den närmsta framtiden!
    Själv har jag en klar kärlek till Lovecraft's verk, och räknar nog honom som hus-favoriten av skräck författare även om också han kunde skjuta förbi ibland.

    När det kommer till filmatiseringar av hans verk är där i sanning många som försökt sig på konsten, och personligen menar jag att de flesta träffar långt vid sidan av, speciellt med hänsyn till stämning och känsla (Stuart Gordon , här snackar vi om dig!), och dem som jag tycker träffar bäst är dem som håller filmen i en mer gammaldags stil. H.P. Lovecraft Historical Society's filmatiseringar av Call Of Cthulhu och The Whisperer In Darkness gör det exceptionellt bra tycker jag, och också Cool Air av Bryan Moore slår huvudet på spiken i den avdelningen.
    På long-shot skalan ligger ju klart också Carpenter's In The Mouth Of Madness, som även om den bara är inspirerad av Lovecraft stilen och inte en bestämd historia, klarar att sätta stämningen det helt riktiga stället, och historian kunde nästan lika gärna ha varit ett Lovecraft orginal, så bra har han lyckas ramma tonen och stilen. Efter min mening.

    Hos dem som inte direkt får frammanat en Lovecraft känsla, men ändå en bra/ok film, får jag erkänna att jag har haft ett svagt punkt för The Unnamable Returns av Jean-Paul Ouellette sedan jag såg den för en 8-10 år sen. Har önskat se ettan sedan dess. men har aldrig blivit av...

    SvaraRadera
  4. Varken Call of Cthulhu och The Whisperer In Darkness har jag hunnit se än. Jag har dem båda (Whisperer vann jag i ännu en tävling) och jag vet att jag kommer att gilla dom redan på förhand. Varken Cool Air eller The Unnamable Returns har jag sett men de får jag ju definitivt ta och kolla upp! Håller helt med om In The Mouth of Madness fö en av mina favoriter av Carpenters filmer och ofta en förbisedd sådan.

    De Lovecraft filmer jag på rak arm kan komma på att jag gillar (iallafall när jag såg dem senast) är: From Beyond, Dagon och Re-Animator filmerna förstås. Var ett bra tag sedan jag såg någonting inspirerat av hans historier men jag börjar få ett ganska så rejält sug nu!

    SvaraRadera