Under the Dome (2013)

Invånarna i den lilla hålan Chester’s Mill var aldrig beredda på vad som skulle hända. En dag så bryter kaos ut när en gigantisk, osynlig kupol lägger sig över staden och avskärmar dem från resten av världen. Det dröjer inte länge förrän paniken sakta griper tag i de desperata invånarna och de vänder sig mot varandra. Alla bär de på mörka hemligheter som väntar på att offentliggöras. Är kupolen ett straff från Gud eller ett militäriskt experiment som gått fel… Eller är det någonting ännu värre?

”Maybe we’re being punished.”

Under the Dome bygger på Stephen Kings mastodontroman med samma namn. Boken, som är en av författarens längsta, innehåller inte ett enda överflödigt kapitel och är en otroligt spännande och händelserik historia – en riktig bladvändare, det är inte tv-serien. Vad fan hände? Hur kan man förvandla någonting så bra till något så här mediokert? Det är för mig helt obegripligt. Tv-serien är ett slag i ansiktet på författaren men då King själv är ganska involverad i produktionen så tycker han uppenbarligen att det är okej.

”The pink stars are falling. The pink stars are falling in lines.”

Stephen King sa till CBS att ”boken är min men serien är er”. Det skulle han aldrig ha gjort. Allt som var bra i Kings roman är som bortblåst. Karaktärerna som finns kvar har blivit anpassade för tv-soffan och de intressanta birollerna är borttagna och ersatta med totalt poänglösa klichéer vi har sett hundratals gånger tidigare. Borta är det burdusa språket och det grafiska våldet och kvar är en såpa-soppa som inte tillför mycket av intresse. Alla de scenarion och personligheter som fick mig att älska romanen har tv-bolaget valt att helt ta bort. De säger i extramaterialet att de älskar Kings bok men behandlar man den så här så vet de uppenbarligen inte vad de pratar om, har de ens läst den? Vad hände med Juniors skeva erotiska fascination för döden? Varför är inte Big Jim groteskt fet? Varför jobbade inte Barbie på syltan och var en hyvens kille som var bundis med militären? Varför är inte bokens mest intressanta karaktärer som vaktar en viss knarklya med och varför i helvete dyker en minikupol med ett svart ägg plötsligt upp i serien? Jag blir trött bara av att räkna upp bristerna i tv-serien. Ännu konstigare är att en ny säsong pågår i staterna. Jag köpte dvd-boxen i tron om att det skulle vara en miniserie som följde boken men icke sa nicke. Istället så har jag suttit igenom tretton fyrtiominuters avsnitt där jag inte ens blir serverad ett ordentligt slut utan måste genomlida åtminstone en säsong till för att få reda på hur snubbarna på CBS ska försöka rädda fiaskot. Under the Dome är en ultralight version av en förbaskat bra bok. Om man inte har läst boken så kanske man uppskattar serien mer men jag har svårt att se hur. Under the Dome är definitivt en av årets största besvikelser.

The Town That Dreaded Sundown (1976)

Strax efter det att andra världskriget tagit slut så skakas den lilla staden Texarkana, med omnejd, av fasansfulla våldsdåd. När ett ungt par på en avlägsen kärleksrastplats blir brutalt överfallna kan de bara ge ett signalement av gärningsmannen – han var otroligt stark och bar en vit säck över huvudet. Tjugoen dagar senare slår förövaren till igen och denna gång dör två oskyldiga ungdomar. Stadens vettskrämda invånare köper vapen och installerar lås i sina hem och börjar frukta tiden på dygnet då dagen går över till kväll. Texarkana får hjälp av landets främsta utredare, polisen J.D. Morales men terrorn slutar inte för det – den har precis börjat.

”The incredible story you are about to see is true, where it happened and how it happened. Only the names have been changed.”

The Town That Dreaded Sundown är löst baserad på de sanna händelserna som ruskade om den lilla staden Texarkana nittonhundrafyrtiosex då en än idag okänd förövare (som fick namnet The Phantom Killer) attackerade åtta personer under loppet av några månader, varav fem av dem dog. När jag såg filmens affisch (som jag nu har hängandes på väggen) för första gången när jag var liten så tyckte jag att den var bland de mest fascinerande och samtidigt läbbiga planscher jag sett. Senare hittade jag regissörens film The Evictors i min farmors sambos vhs-samling och blev snabbt förtjust i den och spenderade många eftermiddagar i dess sällskap under somrarna i Sölvesborg. Jag har velat se The Town That Dreaded Sundown sedan dess och äntligen fick jag tummen ur och beställde Scream Factorys ultimata blu-ray/dvd släpp av filmen.

”Texarkana looked normal during the daylight hours. But everyone dreaded sundown.”

The Town That Dreaded Sundown är en riktigt bra titel och den svenska direktöversättningen fungerar riktigt bra den med. Varenda gång jag läst titeln så har den omgivits av en mystik jag inte riktigt kan sätta fingret på och jag har alltid längtat tills dagen då jag äntligen skulle få se den. Filmen inleds nästan dokumentärt när en berättarröst beskriver för oss den rådande världssituationen och den lilla stadens ostadiga framtid och sedan återkommer rösten sporadiskt genom hela filmen. Utseendemässigt så ser The Town That Dreaded Sundown alldeles fantastisk ut, inte minst nu när den äntligen fått ett ordentligt släpp på både blu-ray och dvd. Eran den försöker efterlikna känns trovärdig även fast det är en tvättäkta sjuttiotalsskapelse. The Town That Dreaded Sundown bär flera likheter med regissören Charles B. Pierces senare rulle The Evictors, en film jag som sagt har väldigt kära minnen från. De berättar båda otäcka historier från en tillsynes trygg tillvaro i en småstad fast The Town That Dreaded Sundown är strået vassare. Det är inte direkt en skräckfilm, som jag alltid trott att det skulle vara, utan snarare ett kriminaldrama. Skräckinfluenserna är emellertid väldigt påtagliga. Sekvenserna där den maskerade mördaren stryker runt i skogen är grymt effektiva och än idag lite småläskiga. Våldsdåden är inte överdrivet grafiska men de är förbaskat råa och när vi får stöta på den iskalla och aggressiva mördaren (som alla säkert kan se likheter med Jason ur Friday the 13th Part II) är det i utdragna och spännande sekvenser som får en att längta efter nästa gång mördaren ska dyka upp. Trombonmordet och den avslutande och till viss del misslyckade attacken är riktigt bra. Min enda egentliga invändning är de totalt onödiga komiska inslagen som regissören själv står för i rollen som den irriterande och tramsiga chauffören Sparkplug. De passar inte alls in i filmens annars allvarliga och atmosfärsfyllda ton. Utöver detta så är jag väldigt nöjd med upplevelsen och det är kul att äntligen ha fått ta del av vad som dolde sig bakom filmomslaget som har följt mig genom alla år. Varmt rekommenderad!

American Mary (2012)

Mary pluggar till kirurg. Hon är en lovande student men har problem med att finansiera studierna. Hon söker jobb på en strippklubb men arbetsintervjun avbryts när hon blir erbjuden femtusen dollar för att använda sina kirurgiska kunskaper för att sy ihop en man med anknytning till klubben. Hennes flinka fingrar blir vida kända och en besynnerlig kvinna (som med hjälp av kirurgi ändrat sitt utseende för att se ut som Betty Boop) ber om hennes expertis för att hjälpa en väninna att förvandlas till en mänsklig docka, till en stor summa pengar förstås. När Mary blir bjuden på en fest hos kirurgeliten och blir drogad och våldtagen av hennes lärare säger hon upp sig från studierna och börjar planera en gruvlig hämnd.

”This is about you and how you can best express yourself to the world. There are numerous procedures outlines here, but please, don’t feel limited to them. The most important thing is that you’re happy and comfortable with yourself. I know you may have come up against some harsh criticisms and judgements in the past. But you can feel confident that you’re free of all such notions here. I can assure you that you’ll receive your procedure in a safe and supportive environment. And at a reasonable cost. It is difficult to put a price on feeling complete, though. Isn’t it?”

American Mary är en av de filmer som gjorde entré förra året som har varit på min att-se-lista men det blev aldrig av att jag såg den. Jag hade först tänkt att vänta på att Njutafilms skulle släppa den (i augusti) men när jag ramlade över den på en vinylbutik i Malmö för fyrtio spänn så slog jag till direkt. För regin står de omtalade identiska tvillingsystrarna Jen och Sylvia Soska som för några år sedan skapade undergroundhitten Dead Hooker in a Trunk och efter att jag äntligen sett American Mary så blev jag minst sagt nyfiken på att även ge den en chans.

”Practice makes perfect, and surgeons or whatever it is I do now, can’t afford to make mistakes.”

American Mary slänger de flesta uttjatade klichéerna åt helvete och även fast jag har läst en hel del om filmen tidigare så var den långt mycket bättre än jag väntat mig. Katharine Isabelle (från den strålande varulvsrullen Ginger Snaps) är fruktansvärt bra i rollen som den iskalla, farliga, sexiga och riktigt bad ass Mary. En bisarr upptakt av tillsynes orelaterade händelser sammanlänkas till en otroligt tillfredsställande historia. Det är lätt att avfärda American Mary som ännu en i raden av tortyrporrsrullar som envisas med att dyka upp på filmmarknaden men den förtjänar inte ens en plats i genren. American Mary är inte en skräckfilm utan ett becksvart och blodigt drama som blandar svart humor och fasansfulla och tragiska händelseförlopp i en perfekt kompott. Det kunde lätt ha blivit en blodsdrypande explicit mardröm men istället så väljer de regisserande och manusskrivande systrarna noggrant ut vad publikens ska få se och vad som ska lämnas åt fantasin. Den kanadensiska duon Soska visar med American Mary att de definitivt har en framtid i filmindustrin. American Mary är utan tvekan en av de bästa filmer jag sett på väldigt länge och får absolut inte missas!

Single White Female (1992)

När det kommer fram att Allisons fästman Sam har varit otrogen med sin exfru så slänger Allison ut honom ur lägenheten. För att lindra ensamheten så sätter hon in en annons i tidningen för att hitta en rumskamrat. Efter en rad skumma figurer så dyker Hedra upp och hon verkar vara den perfekta rumskamraten… Men det är hon ju såklart inte.

”Gee, Hedy, I hope you never get mad at me.”

Vissa filmer hänger kvar i tankarna många år efter det att man sett dom - av flera olika anledningar, både dåliga och bra. Single White Female eller Ensam Ung Kvinna Söker… som är titeln vi är vana vid hemma i Sverige gillade jag skarpt när den kom ut. Då hade jag inte sett överdrivet mycket film och tyckte den var fruktansvärt spännande. Det är två bra töser i huvudrollerna. Jennifer Jason Leigh är perfekt i rollen som psykot som gör allt för att likna sin intet ont anande rumskompis. Bridget Fonda (här i ful frisyr) har jag alltid gillat och hon har medverkat i en rad bra filmer under framförallt nittiotalet. Det är synd och skam att hon helt verkar ha lagt skådespeleriet på hyllan idag. Single White Female är en standardpsykothriller med erotiska inslag som inte levererar många överraskningar. Det börjar lugnt och sansat när de nyfunna vännerna gör tjejiga saker tillsammans men sedan efter ungefär en timme in i filmen börjar tokigheterna ta skruv på allvar. Hedra är till en början den ultimata rumskompisen men blir ganska snabbt påfrestande och manipulativ. Hon är mest lite för mycket hela tiden för att avslutningsvis förvandlas till en fullfjädrad psykopat, utan att det för den delen spelas över. Single White Female blir aldrig riktigt spännande men det är heller aldrig tråkigt tack vare de båda trovärdiga och förvånansvärt ofta nakna huvudrollsinnehavarna. Single White Female är inte något speciellt eller originellt men en helt okej thriller och de nästan två timmarna försvann av bara farten.

Shootfighter: Fight to the Death (1992)

Ruben driver tillsammans med sin flickvän Cheryl en karateskola där han lär ungar att utöva kampsporten. Själv tränas han inför det kommande riksmästerskapet i karate av instruktören Shingo, som har ett förflutet som världsmästare i den tuffa kampsporten Shootfighting. Paret lever knapert och utan flickvännens vetskap är Ruben skuldsatt upp över öronen och har skrupelfria indrivare hack i hälarna. När Rubens bästis Nick dyker upp efter två års frånvaro och en talangscout erbjuder de båda vännerna en massa pengar för att ställa upp och slåss i den våldsamma sporten Shootfighting, åker de båda till Mexiko för att tjäna storkovan. Bakom allt ligger dock den ondskefulla Mr. Lee som planerar en gruvlig hämnd på mannen som fråntog han äran och den rättsmäktiga världsmästartiteln i Shootfighting – Shingo.

”Your attention please! In Shootfighting, as in nature, only the strong survives. Let the competition begin!”

Jag älskade kampsporter, i alla dess former som tonåring och såg allt jag kunde komma över. Då de amerikanska bidragen till genren var de lättaste att få tag i så var det i huvudsak de jag såg och Shootfighter: Fight to the Death var en av mina favoriter. Filmen levererar action i sann åttio- och nittiotalsanda, komplett med ostig dialog, träigt skådespeleri och taskiga kläder och frisyrer. Soundtracket som försöker låta orientaliskt där panflöjter ofta står i fokus ändras ibland tvärt och låter som någonting ur A Nightmare on Elm Street och även fast det inte är särskilt bra så är det precis vad man förväntat sig. Första timmen är ganska seg och levererar ingenting nytt under solen men under den sista halvtimmen (vilken jag har starkast minnen från) börjar det hända skojigare grejer. Den våldsamma kampsporten, vars regler är enkla: Alla medel är tillåtna och ingen lämnar fighten innan en av dem är medvetslös (eller ännu bättre – död), blir ännu mer brutal då förödande vapen som lämnar sargade kroppar efter sig slängs in i leken. Det är blodigt och våldsamt och fightingscenerna är riktigt råa. Det slits ut halsar och hjärtan, bits köttslamsor av deltagarna, armar bryts av på mitten, för att bara nämna några sekvenser. Många kända ansikten dyker upp under filmens gång och filmens största stjärna Bolo Yeung får visa vad han går för under den förutsägbara finalen. Shootfighter är förstås inte lika bra nu som jag tyckte att den var för tjugo år sedan men den levererar precis vad den ska - hjärndöd underhållning som funkar alldeles utmärkt att slå ihjäl lite tid med under den rådande värmeböljan.

The Abandoned (2006)

Marie är född i Ryssland, uppvuxen i England och nyligen skild från sin make i New York. Under hela sitt liv har hon undrat vilka hennes riktiga föräldrar var och när det plötsligt ringer en man som säger att hon har ärvt sin avlidna mors farm i Ryssland så åker hon ögonaböj dit. Ingen har satt sin fot i det nu nedgångna huset som ligger beläget långt borta från civilisationen på över fyrtio år men när hon anländer väntar någon på henne där. Hennes tvillingbror Nicolai har fått samma samtal och letar efter samma svar men snart önskar de att de aldrig satt sin fot i barndomshemmet. Mörka hemligheter gömmer sig i rucklet och det förflutna vägrar att släppa taget om de nyanlända gästerna…

”Just because you’re through with your past, doesn’t always mean your past is ever really through with you.”

Jag fick upp ögonen för den spanska regissören Nacho Cerdà efter det att jag för många år sedan såg hans brutala och dialogslösa kortfilm Aftermath. Det var en fantastisk skapelse som inte var helt enkel att sitta igenom och som verkligen inte passar majoriteten av filmtittare. Han lyckades skapa någonting som utseendemässigt såg otroligt realistiskt ut och som målade upp ett av de mest skrämmande scenarion som kan tänkas utspela sig efter det att döden har inträffat. Hans enda långfilm hittills, The Abandoned var länge sedan jag såg men den har hela tiden legat i dvala i mitt bakhuvud och velat bli omsedd.

”I guess whatever happens to them, happens to us.”

The Abandoned är som en ond mardröm som inte går att vakna upp från. Historien är en ruggig sådan där Marie (spelad av den otroligt övertygande Anastasia Hille) tillsammans med sin, för henne okända tvillingbrodern Nicolai, går igenom ett levande helvete. De har hamnat i en ondskefull tidskapsel där deras döda dubbelgångare hemsöker dem i en omgivning de inte kan fly ifrån. Cerdà har lyckats skapa en vansinnigt snygg rysare med blytung stämning och otroligt atmosfärsfylld musik. Varenda litet ljud får tittaren att sitta på helspänn och hela upplevelsen är lika vacker som den är otäck. Omgivningarna hjälper till att sätta den ruggiga stämningen och även fast filmen till största del utspelar sig i ett nedgånget ruckel med ödsliga omnejder så är det intensiva nittio minuter som rullar förbi framför ögonen. The Abandoned är en otroligt skickligt utförd spökhistoria där stämningen inleds med att kännas otrygg och fortsätter sedan så filmen igenom. Cerdà är utan tvekan en av filmvärldens idag mest intressant regissörer och The Abandoned är inget mindre än ett mästerverk. Jag är omåttligt nyfiken på vad han ska hitta på härnäst!

Young, Violent, Dangerous (1976)

Upprörda Lea (spelad av Eleonora Giorgi från Dario Argentos Inferno) dyker upp på polisstationen i Milano för att varsko polisen om ett rån mot en bensinmack som hennes pojkvän Luis och hans två polare ska begå senare under dagen. Polisen lägger sig i bakhåll och mycket riktigt så dyker tre ynglingar upp men allt går fruktansvärt fel. I tumultet skjuter trion ihjäl både lagens män och civila innan de flyr därifrån. Det slutar heller inte där utan de uttråkade slynglarna fortsätter att leva som vildar. De trashar fester, våldför sig på kvinnor, rånar banker och mataffärer och lämnar blodiga spår efter sig i Milano.

”Come up, there’s food! It’s a special food, for cocks!”

I vanlig ordning, innan jag och sambon åker på utlandsresa, så försöker vi titta på någon film som utspelar sig i staden vi ska besöka. Denna gång styr vi kosan mot Milano och det var min tur att välja film. Valet föll på en av de många filmer som jag passade på att inhandla när vi besökte Rom förra året, regissören Romolo Guerrieris snutfilm Young, Violent, Dangerous.

”They’re dangerous in town. If they’re caught in a crowd, it’ll be chaos!”

Young, Violent, Dangerous (vars italienska originaltitel är Liberi Armati Pericolosi) inleds med en riktigt usel titelmelodi, komplett med taskig sång och lyrik. Då filmen faller inom subgenren  poliziotteschi hade jag ganska höga förväntningar och ännu mer så när ingen mindre än Tomas Milian spelar en av huvudrollerna. För att vara en italiensk snutfilm, som i vanliga fall brukar kantas med grafiskt våld och politiskt inkorrekta utspel så är Young, Violent, Dangerous en ganska tam skapelse. Det är en skön rulle, fullproppad med fartfyllda biljakter men när det kommer till våldet så är det ganska sparsamt. Vi blir serverade enstaka våldsamheter men det grafiska håller sig, med få undantag, mest i bakgrunden. Milian är som vanligt bra men här spelar han en ganska nedtonad kommissarie som hellre moralpredikar än plockar fram puffran. Han ser emellertid tuff ut i sina solbrillor och stiliga mustasch men efter att man sett honom i roller som elaking i t.ex. Umberto Lenzis strålande Almost Human så hade jag förväntat mig lite mer tuffheter. Young, Violent, Dangerous har dock sina ljuspunkter och historien om de uttråkade ungdomarna som kommer från välbärgade familjer där föräldrarna hellre förser dem med pengar än med uppmärksamhet, är helt okej. Trion som består av den lama pojkvännen som gärna tittar på men inte vill smutsa ner sina egna händer, en otroligt påfrestande figur som verkar lida av ADHD-deluxe och killen som fått smeknamnet Blondie fast han har brunt hår, fungerar finfint som historiens centerfigurer. Young, Violent, Dangerous blir aldrig tråkig och det händer saker mest hela tiden men det är ett medelmåttigt bidrag till den underhållande italienska snutgenren som du både kan ha och mista.