Wolfen (1981)

När den respekterad pengakrösen Van der Veer, som rensar upp bland de förfallna byggnaderna i slummen för att bygga nya rikemansprojekt, blir brutalt mördad tillsammans med sin kokainsnortande fru blir New York-snuten Dewey satt på fallet. Vad som till en början verkar vara ett rutinjobb förvandlas snart till ett knivigt fall och ju närmare mördarna Dewey och han kompanjoner kommer ju mer inser de att gärningsmännen inte är mänskliga…

”There’s a nightmare down in the Battery. Three bodies, mutilation, possible sexual assault, some dismemberment, maybe even cannibalism.”

Jag fick först höra om Wolfen av en antikhandlare när jag letade efter de få titlar som skulle komplettera min svenska samling av Stephen King-böcker. När titlarna jag letade efter inte fanns i hans butik så rekommenderade han mig istället en bok som skrämde livet ur honom som tonåring, Whitley Striebers (författaren som senare blev ett ufo-freak) debutroman The Wolfen. Jag blev givetvis nyfiken men självklart så hade han den inte i butiken och under cirka ett år så var jag på jakt efter ett exemplar. Till slut så hittade jag Varulvarna i pocketformat för en tjuga på Emmaus vid Triangeln och så fort mitt arbetspass var över så högg jag tänderna i romanen. Upplevelsen blev dock något av ett antiklimax och jag blev ganska besviken men det skulle jag nog inte ha blivit om jag läste den för tjugo år sedan.

”Something out there might be eating people.”

Dvdn har jag haft några år i min samling utan att se den och så fort jag började leta efter boken så såg jag den inte av ren principsak innan boken var funnen och färdigläst. Regissören Michael Wadleigh, som är mest känd för den kultförklarade dokumentären Woodstock, gör här sin enda fiktiva långfilm och det är lite synd då han verkligen visar fallenhet för underhållningsfilmens fantastiska värld. Tydligen så ville Dustin Hoffman knipa rollen som Dewey Wilson men då regissören var svag för Albert Finney blev det ett blankt nej. Hur det påverkade resultatet är svårt att säga då Wolfen är en film som helt bygger på stämningen. Det är en jävligt snygg rulle. Stämningsfull så det osar om den med en dyster och mörk ton, nästan drömlik som ibland snuddar till det psykedeliska. Boken och filmen är dock två helt skilda skapelser. Det är inte mycket mer än själva grundhistorien som sammankopplar dem. Vissa sekvenser finns med i filmen, det är som det brukar när bok överförs till film. Karaktärer och händelseförlopp förändras men här var det ingenting som störde mig, kanske för att jag inte tyckte att boken var någonting särskilt. Attackerna är skoningslösa och brutala och det är riktigt snyggt när vi får se händelserna ur förövarnas ögon. För första gången någonsin så använder sig filmskaparna av en teknik som förvränger synsättet, lite som i Predator när rovdjuret ser sina offer och det är väldigt effektfullt. Wolfen är ingen vanlig varulvsfilm där olyckligt lottade för förbannelsen vidare när månen är full, jag vet inte ens om jag vill kalla den för en varulvsfilm. Wolfen är mer en eco-thriller med vidskepliga drag där människans förmåga att förstöra diskuteras. Vissa filmer sitter man och tittar på och helt plötsligt så är de slut och man vet inte riktigt vad man tyckte. Wolfen är en sådan. Filmen är definitivt inte dålig eller tråkig men den var nog ingenting för mig. Jag kommer förmodligen aldrig att varken läsa eller se Wolfen igen. Blir jag sugen på varulvsfilm så ser jag hellre The Howling eller An American Werewolf in London från samma år en gång till!