Killer Crocodile (1989)

Någon förorenar träsket i en liten by någonstans på Kanarieöarna. Ett gäng djur- och naturvänner bestämmer sig för att till varje pris hitta vilka som ligger bakom. När de upptäcker radioaktivt avfall som ligger dumpat i vattnet, beger de sig till byns domare för att beklaga sig. Domaren som också fungerar som lagens man är en hal orm som ger blanka fan i vad som händer så länge det ramlar in kosing på kontot och skickar iväg trädkramarna. Byn får emellertid annat att tänka på då en jättestor och jättehungrig krokodil gömmer sig i träsket.

”What do you expect? That place is all quicksand, snakes, crocodiles. It takes a special breed to make it in there. You guys look a little soft.”

Aldrig tidigare har jag sett monstret göra entré så fort i en liknande film. I den italienska djurskräckfilmen Killer Crocodile tar det endast fjorton sekunder innan besten för första gången visar sig. Efter det dröjer det bara några minuter innan krokodilen simmar iväg med en badande tös medan pojkvännen spelar gitarr på stranden. Innan filmtiteln dyker upp hinner krokodilen även med att skrämma livet ur två fiskare – en minst sagt stark inledning! Sedan lugnar filmen ner sig något men det händer hela tiden lite smågrejer med jämna mellanrum och sista halvan öser på med lite slafsigare inslag. Killer Crocodile är inte överdrivet våldsam men den levererar precis det den ska och attacksekvenserna är riktigt intensiva. Den stora gummikrokodilen ser väl inte direkt realistisk ut. När den ligger och flyter i vattnet ser den mest ut som en trädstam men det gör den inte mindre cool. Dessutom vrålar den när den attackerar och det är ju alltid ett plus.

”Hey you guys. You can come inside the tent and we can do a photosession for Hustler Magazine. Too bad I forgot to bring my flash.”

Killer Crocodile lånar friskt från genrens alla klichéer. Redan i inledningen använder den knepet med att låta filmkameran vara hälften under vattnet för att föreställa krokodilens synvinkel samtidigt som den Jaws-inspirerade dum-dum-dum-dum-musiken spelas. Som grädden på moset får vi även träffa på jägaren Joe som ger sig iväg efter besten. Självklart vet Joe allt om krokodiler (och allt annat med för den delen). Han lär oss till och med att krokodiler tar illa upp om man verbalt förolämpar dem, och det är ju nyttig kunskap om man någon gång skulle råka stöta på detta monster. Killer Crocodile levererar inte en direkt banbrytande historia men även fast vi har sett liknande händelseförlopp mer gånger än jag kan räkna är det alltid lika underhållande. För filmens historia står, utöver filmens regissör Fabrizio De Angelis, mannen bakom manus till mängder av Lucio Fulci, Lamberto Bava och Ruggero Deodatos filmer - Dardano Sacchetti. Karaktärernas vilda teorier, frågeställningar och brist på moral (mer än när det passar dem själva) är härligt att bevittna och deras helidiotiska beteende slår huvudet på spiken. Tillvägagångssättet när det är game over för krokodilen är helt fantastiskt och borde hamna på listan över de häftigaste finalerna i en djurskräckfilm någonsin. Killer Crocodile är inte den bästa filmen i genren men den är långt från den sämsta och fyller sin funktion genom att leverera hjärndöd underhållning och ett fräckt gummimonster. Jag känner redan ett sug efter att se Killer Crocodile 2.