My Little Eye (2002)

Fem personer (tre killar, två tjejer) ställer upp i en dokusåpa som sänds på nätet i realtid. Spelreglerna är enkla. Att tillbringa sex månader tillsammans i ett hus som är förlagt djupt inne i skogen och som är riggat med kameror som registrerar precis allt. Priset är en miljon dollar. Alla förlorar om någon bestämmer sig för att lämna huset. Tiden flyter på utan några konstigheter men när det återstår en veckas speltid slutar maten att komma, värmen stängs av och otäcka saker inträffar. En främling dyker upp för att undkomma kylan. Han har aldrig hört talas om deltagarna och vet inte vilka de är men kamerorna verkar inte besvära honom. Vännerna blir allt mer misstänksamma och när de nästkommande dag hittar hans blodiga ryggsäck börjar de överväga om en miljon är tillräckligt mycket pengar för att få dem att stanna kvar. Vad som började som en oskyldig lek förvandlas snart till blodigt allvar.

”Don’t worry. Statistically, strangers rarely kill strangers. You’re much more likely to be killed by somebody you know.”

Andy Warhol hade rätt när han i slutet av sextiotalet sa att ”alla kommer att få femton minuter i rampljuset”. I början av tvåtusentalet var dokusåpor med Big Brother i spetsen omåttligt populära. De genererade massvis av ”kändisar” som inte tillförde någonting vettigt och som desperat försökte att klänga kvar så länge som möjligt vid den lilla uppmärksamhet de kunde få. Hemma satt nyfikna människor och följde deltagarna med spänning för att se vilka galenskaper de skulle hitta på härnäst. Det var bara en tidsfråga innan filmmakare skulle håva in pengar på temat. My Little Eye blandar dokusåpa med den ännu inte överexploaterade found footage genren. Nu inleds inte filmen med att berätta för tittaren att ”detta hittades där och det ni ska få se är på riktigt” men elementen finns där.

My Little Eye introducerar en grupp karaktärer där de flesta personligheterna bockas av för att göra det mer intressant för tittaren. Vi får träffa outsidern, den blyga, sexgalningen, tönten och hunken. Här fungerar de uttjatade personligheterna hyfsat och den ständigt kåta Charlie är en passande medlem i den tillkonstlade familjen. Även fast hon känns som en klyscha gör hon det hela lite mer intressant för oss då det inte är särskilt mycket som händer i filmen (som till en början var fyra!? timmar lång), precis som i en dokusåpa. Jag kan däremot störa mig lite på den klichéfyllda karaktären Danny som spelar den utstötta tönten, han känns inte särkilt trovärdig i situationen. My Little Eye rör sig långsamt framåt och det är mycket dödtid som upptas av standardkonversationer om sex, smutskastning och om vad de ska hitta på när de kommer hem igen. Känslan av isolering är en effektiv filmform om det görs på rätt sätt och My Little Eye fungerar till viss del även fast det aldrig blir läbbigt. Bradley Cooper dyker upp på en kort visit, som en joker i spelet. Här gör han inte mycket väsen av sig men jag har ända sedan jag såg honom i tv-serien Alias gillat honom som skådespelare. De övriga medverkande sköter sig bra och jag kan inte annat än att tänka på en ung Mia Farrow när jag ser Laura Regan som spelar Emma, de är otroligt lika. Det är sparsamt med musik och när den väl används är det i form av techno och det är ju aldrig bra, inte här heller. Även fast det var tio år sedan jag såg My Little Eye så visste jag exakt vem som skulle göra vad och vad det hela gick ut på. Jag har för mig att jag tyckte den var hyfsad när den först kom ut och inte mycket har förändrats. My Little Eye är helt okej, varken mer eller mindre.