Lord of the Flies (1963)

Det råder krigstider i Europa och eleverna på ett pojkinternat i England evakueras med destinationen Amerika. Deras flygplan kraschar någonstans i Stilla Havet och de överlevande vaknar upp på en öde ö. I väntan på hjälp skapar de ett tillfälligt hem. Viljorna är många och efterhand bildas det två läger. På ena sidan ön härskar vildarna med Jack i spetsen vars fokus är att jaga, stoja och stimma. På öns andra sida råder det rationella tänkandet där Ralph och hans vänner rider ut stormen i hopp om att någon ska komma och leta efter dem. Allt bryter ut i kaos och långsamt förvandlas skolpojkarna till barbariska vildar utan respekt för vare sig omgivningen eller varandra.

”Kill the beast, cut his throat, spill his blood.”

Flugornas Herre eller Lord of the Flies som är originaltiteln bygger på den otroligt hyllade romanen med samma namn av William Golding. Jag är osäker på om jag läst boken men på högstadiet såg vi nyinspelningen tillsammans med vår lärare. Än idag har jag starka minnen från filmen och vissa av scenerna sitter etsade i mitt huvud. Originalversionen har jag dock aldrig sett tidigare.

Lord of the Flies använder sig av ett klassiskt koncept som nästan alltid fungerar, oavsett när eller var historien utspelar sig. Man tar vad man har och endast de starka överlever blir aldrig inaktuellt och människan kommer alltid att agera med sig själv och sina nära i fokus, allt annat blir sekundärt. Historien inleds med stillbilder som visar eleverna på internatet, vapen av förstörelse och slutligen ett kraschat flygplan sedan är det pang på rödbetan när ynglingarna gör sitt bästa för att fördriva tiden på ön. De flesta av filmens skådespelare är amatörer och i de flesta av fallen var Lord of the Flies den enda film de medverkade i. Det märks, på gott och ont. Vissa av karaktärerna är smärtsamt dåliga medan andra sköter sig alldeles utmärkt. Barn kan verkligen vara fruktansvärt elaka vilket Lord of the Flies skildrar på ett strålande sätt. De olika pojkarna blir tilldelade olika roller i gruppen vare sig de känner sig bekväma i dem eller inte. Det blir mest tydligt med karaktären Piggy, en överviktig glasögonorm som redan från starten får agera hackkyckling. Det psykiska våldet övergår i det fysiska och får tillslut ödesdigra konsekvenser. Utan vuxna som kan tygla deras beteende och agera förebild tvingas barnen att växa upp i en rasande fart. Lord of the Flies levererar sunda värderingar och jag kan verkligen förstå uppståndelsen och filmens betydelse för generationen när den kom. Av många kallas filmen som en tidlös klassiker och det kanske den är men på mig imponerade den inte nämnvärt. Som jag nämnde tidigare väckte nyinspelningen starka känslor inom mig som tonåring och kanske är det just den kategorin som filmen vänder sig till. Jag upplevde filmen mest som långrandig och jag är övertygad om att jag skulle uppskatta förlagan mycket mer. Noble Entertainments svenska utgåva visar inte filmen från sin bästa sida med sitt urusla ljud och dåliga transfer. Om inte utgåvan varit textad skulle jag förmodligen inte ha hängt med överhuvudtaget och såhär i efterhand är det kanske en av anledningarna till att filmen inte gav några direkt positiva efterklanger. Hur man än vänder och vrider på det är Lord of the Flies en viktig film, om inte annat för att ännu en gång berätta innebörden av respekt och medmänsklighet.