Rebecca (1940)

Alfred Hitchcock är en av mina favoritregissörer, det ska jag inte sticka under stolen med. Jag har inte sett allt han har regisserat, långt därifrån, men det jag hittills har sett har varit väldigt bra. Många av dem kvalar in bland mina favoritfilmer genom tiderna. Rebecca är en av hans ”kändaste” filmer och en av många jag inte sett tidigare (vad jag kan minnas). I födelsedagspresent fick jag teaterbiljetter av min sambo till föreställningen Mysteriet Myrna Vep, en teater som till viss del är inspirerad av Rebecca. Jag kunde inte tänka mig ett bättre tillfälle att bekanta mig med filmen.

En ung kvinna (som inte nämns vid förnamn tills det att hon får dela efternamn med George Fortescue Maximilian de Winter) jobbar som sällskapsdam åt en äldre kvinna vid namn Van Hopper. De är på semester i Frankrike där hon stöter på den rika och charmiga Maxim och blir upp över öronen förälskad. De gifter sig och flyttar till dennes gigantiska barndomshem Manderley. Mrs. de Winter blir till en början överväldigad av hennes nya liv i lyx och kärleken till sin make men hon får snart erfara att hon lever i skuggan av Maxims före detta hustru Rebecca som omkommit i en drunkningsolycka några år tidigare. Maken verkar fortfarande inte ha kommit över den tragiska bortgången och inte heller tjänstefolket som ständigt påminner Mrs. de Winter om Rebeccas storhet. Manderley ruvar på en mörk hemlighet och Mrs. de Winter får för varje dag som går mer klart för sig att hon inte kan ersätta den förtrollande Rebecca.

Rebecca var Hitchcocks första amerikanska film (fast den till största del utspelar sig i England) och regissörens enda film som blev belönad med en Oscar i kategorin bästa film. Till en början är Rebecca en kärlekshistoria men en tredjedel in i filmen utvecklas den till ett psykologiskt drama. Allt är väldigt tidstypiskt med vackert dramatisk musik, enastående miljöer och imponerande kulisser. Skådespeleriet är teatraliskt och överdramatiskt utan att det för den delen känns stelt eller forcerat. Laurence Olivier och Joan Fontaine är bra i titelrollerna som det nygifta paret och även fast synen på samlevnad och på kvinnans roll i samhället är rejält förlegad är det ett charmigt tidsdokument. Rebecca är helt klart en bra film och något man bör se om man har ett intresse av Hitchcock men jag tycker inte att den passar på listan över de bästa filmerna genom tiderna (den ligger på plats 122 på imdb). Jag förväntade mig mer av Rebecca och många gånger kändes den på tok för lång. Jag föredrar hans verk från 1950 och 1960-talet. Filmer som North by Northwest, Vertigo, Rear Window, The Birds och Psycho representerar Hitchcock för mig.