lördag 11 maj 2013

Contamination (1980)




Ett övergivet fartyg från Sydamerika dyker upp i New Yorks hamn. När smittskyddsinstitutet med snuten Tony Aris i spetsen tar en närmare titt på fartyget hittar de besättningen sönderslitna. På undre däck, gömda i kaffelådor, finner de besynnerliga gröna äggkapslar. När de undersöker dem närmare spricker de och sprutar ut en frätande sörja som avslutningsvis bokstavligen spränger deras bröstkorgar från insidan. Aris klarar sig mirakulöst och sätts i karantän och den superhemliga organisationen Division 5, under direkta order från presidenten, tar kontroll över situationen. Spåren leder tillbaka till en misslyckad resa till Mars två år tidigare. Astronauterna fick med sig någonting hem, någonting som ett kaffeplantage i Sydamerika planerar att släppa lös i New York.

”My god, look at them! Completely torn apart!”

Jag tjatar mycket om Rom i de senaste recensionerna men jag är sjukt peppad på att åka dit så jag hoppas att ni har överseende. Jag kom att tänka på Contamination igen när jag insåg att regissören Luigi Cozzi är en av ägarna till skräckfilmsmuseet Profondo Rosso. Det var ett bra tag sedan jag såg denna falskt marknadsförda Alienklon och innan jag förhoppningsvis (korsar fingrarna) träffar Cozzi i hans butik ville jag ha filmen färskt i minnet.

Contamination drar igång med ett jävla ös och filmen levererar till och med ett riktigt effektivt hoppa-till-moment i början. Gore-effekterna öser de på med ordentligt och antalet exploderande bröstkorgar blir tyvärr inte lika många och spektakulära under resten av filmen. Under mittenpartiet lugnar Contamination ner sig rejält och är nästan helt befriad från våldsamma specialeffekter. Det blir dock aldrig långtråkigt utan filmen utspelar sig mer som en James Bond-rulle där karaktärerna försöker att ta sig in bakom fiendernas linje. Slutet kompenserar för det långsamma mellanspelet och under slutklämmen är det fullt blås igen. Från början ville Cozzi (här under pseudonymen Lewis Coates) att filmen skulle få titeln Alien Arrives on Earth, för det är ju precis det som Contamination handlar om. Cozzi hyllar den gamla amerikanska B-filmen från nittonhundrafemtiotalet och säger själv i extramaterialet att allt han velat göra är science fiction-rullar men att filmbolagen aldrig var särskilt intresserade av det. Istället brukade han lägga in elementen i sina filmer och hoppas på att producenterna inte skulle märka det. När detta inte fungerade längre slutade han att regissera film och ägnade sig istället helhjärtat åt affären Profondo Rosso som han öppnade tillsammans med Dario Argento. Det är synd då Cozzi är en intressant regissör och även fast jag inte sett mycket mer av hans verk är Contamination just en sådan film som fick mig att älska den italienska skräckfilmen.

”You must know by now that national security is at stake. And possible even more than that!”

Marino Masé (från bl.a. Live Like A Cop, Die Like A Man och Tenebre) är helt okej i rollen som snuten Aris men det är den alltid lika pålitliga Ian McCulloch som stjäl showen. Vi känner igen honom från Zombie Flesh Eaters och Zombi Holocaust och det var från den sistnämnda filmen som regissören försökte fixa skådisar till Contamination men McCulloch var den enda tillgängliga. McCulloch är perfekt i rollen som den misstrodda astronauten som sedan den misslyckade Marsresan begravt sig i alkohol och bitterhet men som tar sig i kragen och hjälper till att styra upp katastrofen. Goblins musik är som vanligt superbra med deras proggiga sväng, spaceiga syntar och hypnotiska enformigheter och utan deras involvering skulle nog filmen inte vara lika bra idag. Contaminations största styrka är dock specialeffekterna där kroppars inre organ sprängs i slow-motion. *SPOILER VARNING* Slutscenens monster ser ut som en blandning mellan Jabba the Hutt och Humle och Dumle och det är en kul skapelse som liknar någonting från en gammal science fiction film. Cozzi hade problem när elektroniken som skulle få monstrets kroppsdelar att röra sig havererade men tack vare över hundra tagningar och ett stort engagemang ser det hela riktigt häftigt ut i slutändan. *SLUT PÅ SPOILERVARNING*

Även fast Contamination ofta nämns som en Alienkopia är det inte mycket som de båda filmerna delar med undantag för penetrerade bröstkorgar och gröna ägg. Contamination är en äventyrsrulle med massvis av slafsiga specialeffekter och helt-uppåt-väggen-dialog och passionerade spekulationer. Datorer och annan högteknologisk utrustning ser ut som om de vore designade av mellanstadieelever men det är just denna kombination av ovan nämnda ingredienser som gör att jag älskar denna typ av film. Contamination är inget mästerverk men den är väldigt underhållande och är man en älskare av den italienska skräpfilmen bör man inte missa detta vilda äventyr.


2 kommentarer:

  1. Worth it for the music and the final battle. The shots of people exploding also helps.

    SvaraRadera
  2. Don't forget the incredible opening with the exploding chests :) Thank you for reading my blog Kev!

    SvaraRadera