The Nanny (1965)

När familjen Fanes unga dotter avlider i en tragisk olycka sjunker mamman in i en djup depression och sonen Joey skickas till ett behandlingshem då han slutar äta och sova. När Joey fyller tio år kommer han hem igen till en familj som fortfarande sörjer. Pappan arbetar oavbrutet och mamman spenderar större delen av dygnet till sängs. Hushållet drivs av ett hembiträde som trots att hon tagit hand om familjen i tre generationer fortfarande kallas Nanny. Joey är övertygad om att hembiträdet vill honom illa och faller snart in i gamla mönster och makabra utspel.

”He must learn to behave like any normal child. If he won’t, he must be punished.”

The Nanny är en av många filmer som jag har velat se genom åren fast det har aldrig blivit av. Den ingår i den fantastiska filmboxen där tjugoen av Hammers filmer är samlade och det är den andra filmen som jag nu har haft nöjet att ha fått ta del av. The Nanny varken känns eller ser ut som en typisk skapelse av filmbolaget. Det är ett kammarspel som nästan uteslutande utspelar sig inom husets väggar och när en film består av ett sådant limiterat utrymme krävs det en bra historia och duktiga skådespelare för att ro det iland. The Nanny lyckas alldeles utmärkt. Skådespelarna är ruskigt bra men det är Bette Davis och William Dix som sticker ut mest. Davis kusliga utseende med sina stora ögon och breda ögonbryn passar hennes karaktär perfekt och Dix imponerar stort som unga Joey. Dix var här jämngammal med sin karaktär och utan att överdriva så tycker jag personligen att det är ett av de bästa personporträtt som en pojke i hans ålder har presterat någonsin. Personkemin mellan de inblandade är filmens största tillgång, utan den skulle resultatet inte ha blivit lika fulländat. Historien i sig är även den förstaklassig och skulle lätt ha kunnat mynna ut i ett haveri av klichéer. Istället håller den tittaren ovetande om vad det är som egentligen håller på att ske och det förflutna får vi portionsvis serverade i form av tillbakablickar som inte berättar för mycket åt gången och som inte idiotförklarar tittaren genom att vara övertydliga.

”What happens if you die tonight?”

The Nanny var Hammers sista svartvita film men trots avsaknaden av de färgstarka miljöerna är The Nanny en av bolagets bästa skapelser. Den börjar som ett känsloladdat drama men förvandlas snart till en spännande och kuslig psykologisk thriller där allt inte riktigt är som man trott när det hela är över. Slutet är utomordentligt iscensatt och de kringliggande omständigheterna känns inte det minsta överdrivna eller schablonartade. The Nanny är en mörk och fascinerande historia som har allt en bra thriller ska ha. The Nanny är ett guldkorn som jag inte visste någonting om i förväg och inte hade några som helst förväntningar på men som levererade på alla plan.