Nattvardsgästerna (1963)

Sedan prästen Tomas fru dog för fyra år sedan har hans tro på Gud alltmer bleknat. Under nattvarden har trasiga människor samlats i Mittsunda kyrka för att finna tröst, en tröst Tomas inte längre kan ge. När han själv behöver svar har Guds röst tystnat och hans bitterhet och förtvivlan smittar av sig på människorna i hans närhet. Hur ska han kunna predika de heliga orden när han inte själv tror på dem?

”Vi lever i vår enkla vardag. Fasansfulla upplysningar tränger in i tryggheten. Sammanhangen blir så överväldigande och Gud blir så avlägsen. Jag känner mig så maktlös. Jag vet inte vad jag ska säga.”

Nattvardsgästerna är verkligen inte en lätt film att ta till sig. Ingmar Bergmans andra del i trilogin om tron på Guds existens är en blytung skapelse, en av de mörkaste och deppigaste filmerna han gjort i sin karriär. På samma gång är det en otroligt vacker film. Sven Nykvists lyckades skapa en lampa som tog bort skuggorna och fångade novemberljusets kalla och gråa sken och fotot är minst sagt imponerande. I samband med att SVT gjorde en storsatsning på Bergman och hans filmer 2003 så såg jag många av hans skapelser för första gången. Nattvardsgästerna var den sista jag såg, efteråt kände jag mig totalt känslodränerad och det dröjde flera år innan jag såg en Bergmanfilm igen. Nu har den gått över tio år och men jag har fortfarande starka minnen från filmen. Nattvardsgästerna är nog den film av regissören som av personliga skäl har påverkat mig mest och som tjugotreåring så var det för mycket att ta in på en och samma gång. Det är fortfarande en jobbig film att sitta igenom men som Bergman säger själv så är Nattvardsgästerna en väldigt modig film.

”Gud, varför har du övergivit mig?”

I Bergmans introduktion av filmen så berättar han hur han tänkte innan han gjorde Nattvardsgästerna. Han var trött på att fokusera på att publiken skulle gå nöjda och belåtna från biograferna. ”Jag ska strunta i att vara inställsam och skriva om problematiken som sysselsätter mig. Inte ett ögonblick, inte en minut så ska det vara insmickrande. Nu berättar jag den här historien precis som jag föreställer mig den.” Jo, jag tackar jag. Med Nattvardsgästerna visar Bergman ingen som helst barmhärtighet mot tittaren. Det är en oerhört tung och deprimerande film, till och med för att vara Bergman. Alla involverade ser slitna och livströtta ut, ingen ler eller skrattar – de utstrålar ingen som helst glädje. Långa och smärtsamma scener avlöser varandra och allt är kallt, mörkt och dystert. Dialogen är otroligt tung, fylld av hjälplöshet och förtvivlan och Bergmans egen dödsångest skiner igenom som aldrig förr. Kyrkan är en mäktig plats, oavsett om man är troende eller inte men den lilla kyrkan i Mittsunda är inget ställe jag skulle vilja sätta min fot i. Gunnar Björnstrand är strålande i rollen som prästen som Gud har övergivit och det var länge sedan jag såg en sådan totalt dränerad och utsliten karaktär på tv-skärmen. Ingrid Thulin som spelar lärarinnan som obesvarat älskar Tomas är svår att inte känna medlidande för, inte minst under det brutalt ärliga brevet till Tomas som hon läser upp framför en helt stillastående kamera. Max von Sydow är utmärkt som mannen som går i självmordstankar efter det att han märker hur världen allt mer går åt helvete och Allan Edwall (som är slående lik Mikael Persbrandt) visar ännu ett bevis på sin storhet i birollen som den förtidspensionerade kyrkohjälpredan. Nattvardsgästerna är som sagt inte en lätt film att sitta igenom och man bör vara rejält mentalt förberedd innan man ger sig i kast med denna koloss av ångest. Bergman visste verkligen hur han skulle överföra sina inre demoner till den vita duken!