Tystnaden (1963)

Systrarna Ester och Anna och pojken Johan är på väg hem. Under hemresan blir Ester sjuk och de tvingas stanna på ett hotell någonstans i Europa i en liten stad vid namn Tiimoka. Uttråkad av systrarnas tystnad och uppenbara ogillande gentemot varandra beger sig pojken på upptäcktsfärd i det stora hotellet, beväpnad med leksakspistol och en hungrig nyfikenhet.

”Jag satt och såg på det där paret som älskade. Sen gick jag in på baren, och mannen följde med mig. Vi visste inte vart vi skulle ta vägen, så vi gick in i kyrkan. Där låg vi med varandra i ett mörkt hörn bakom tjocka pelare. Där var i alla fall inte så varmt.”

Tystnaden är den avslutande delen i Ingmar Bergmans trilogi om tron på Guds existens och även den bästa delen i serien. Såsom i en Spegel och Nattvardsgästerna bär flera likheter med varandra med Tystnaden är någonting helt annat. Det är en febrigt surrealistisk drömlik historia, sprängfylld med atmosfär. Gillar man David Lynchs filmer så tycker man med allra största sannolikhet om Tystnaden då det känns som om Lynch hämtat en hel del inspiration från Bergmans mästerverk.

”Vad det är skönt med dig. Vad det är skönt att vi inte förstår varann.”

Bergman ville göra en film med minimalistiskt användande av dialog, hans annars så karaktäristiska styrka i sina filmer. Tystnaden gör verkligen själ för sin titel, antalet repliker ligger på strax under fyrtio. Omgivningar och dess ljud, karaktärernas kroppsuttryck får stå för upplevelsen istället, det är en fascinerande sådan. Tystnaden är en sexuellt laddad historia som på många håll ansågs pornografisk när den gjorde entré på biograferna runtom i världen. På vissa ställen gick det så långt att det stod utskrivet på affischerna när de oanständiga scenerna skulle äga rum. Tystnaden är emellertid allt annat än pornografi, någonting som svenskarna förstod och filmen håvade hem tre guldbaggar nittonhundrasextiotre för bästa film, regi och kvinnliga huvudroll. Ingrid Thulin är väldigt bra i rollen som Ester men Gunnel Lindblom förtjänar lika mycket beröm för sin roll som Anna. Det går inte att skriva om Tystnaden utan att nämna Sven Nykvist då hans svartvita foto får ta upp ännu mer utrymme när Bergman tonat ner sin annars så underfundiga och skickliga dialog. Mer fokus har gått åt snygga kameravinklar och hela upplevelsen är fängslande. Möjligheterna till samtal hindras då de befinner sig i ett land vars språk de inte känner till och filmens tre huvudpersoner umgås med sig själva på enskilt håll. Systrarnas har angränsande rum men de pratar knappt med varandra och så fort de vistas tillsammans gör sig det tillbakahållna hatet gentemot varandra sig alltmer påmint innan det till slut exploderar. Ester begraver sin dödsångest i spritflaskan och Anna flyr det varma hotellrummet in i armarna på en okänd man för att söka tröst. Visst fan så är Tystnaden en dyster skapelse men inte alls så tung som man kan tro. Den kvalar lätt in bland mina favoriter av Bergmans filmer.