Shootfighter: Fight to the Death (1992)

Ruben driver tillsammans med sin flickvän Cheryl en karateskola där han lär ungar att utöva kampsporten. Själv tränas han inför det kommande riksmästerskapet i karate av instruktören Shingo, som har ett förflutet som världsmästare i den tuffa kampsporten Shootfighting. Paret lever knapert och utan flickvännens vetskap är Ruben skuldsatt upp över öronen och har skrupelfria indrivare hack i hälarna. När Rubens bästis Nick dyker upp efter två års frånvaro och en talangscout erbjuder de båda vännerna en massa pengar för att ställa upp och slåss i den våldsamma sporten Shootfighting, åker de båda till Mexiko för att tjäna storkovan. Bakom allt ligger dock den ondskefulla Mr. Lee som planerar en gruvlig hämnd på mannen som fråntog han äran och den rättsmäktiga världsmästartiteln i Shootfighting – Shingo.

”Your attention please! In Shootfighting, as in nature, only the strong survives. Let the competition begin!”

Jag älskade kampsporter, i alla dess former som tonåring och såg allt jag kunde komma över. Då de amerikanska bidragen till genren var de lättaste att få tag i så var det i huvudsak de jag såg och Shootfighter: Fight to the Death var en av mina favoriter. Filmen levererar action i sann åttio- och nittiotalsanda, komplett med ostig dialog, träigt skådespeleri och taskiga kläder och frisyrer. Soundtracket som försöker låta orientaliskt där panflöjter ofta står i fokus ändras ibland tvärt och låter som någonting ur A Nightmare on Elm Street och även fast det inte är särskilt bra så är det precis vad man förväntat sig. Första timmen är ganska seg och levererar ingenting nytt under solen men under den sista halvtimmen (vilken jag har starkast minnen från) börjar det hända skojigare grejer. Den våldsamma kampsporten, vars regler är enkla: Alla medel är tillåtna och ingen lämnar fighten innan en av dem är medvetslös (eller ännu bättre – död), blir ännu mer brutal då förödande vapen som lämnar sargade kroppar efter sig slängs in i leken. Det är blodigt och våldsamt och fightingscenerna är riktigt råa. Det slits ut halsar och hjärtan, bits köttslamsor av deltagarna, armar bryts av på mitten, för att bara nämna några sekvenser. Många kända ansikten dyker upp under filmens gång och filmens största stjärna Bolo Yeung får visa vad han går för under den förutsägbara finalen. Shootfighter är förstås inte lika bra nu som jag tyckte att den var för tjugo år sedan men den levererar precis vad den ska - hjärndöd underhållning som funkar alldeles utmärkt att slå ihjäl lite tid med under den rådande värmeböljan.